I ett tal till en grupp ungdomar nyligen jämförde sig president Putin med Peter den store, och nämnde åter 1700-talets ”Stora nordiska krig”, som utkämpades mellan de ryska och svenska imperierna. Jag måste säga att presidenten inte har någon tur med historiska fakta.
I ett tidigare omnämnande av den första ryska tsaren blandade han ihop det nordiska kriget med Sjuåriga kriget, som skulle komma att föras av Peters dotter, tsarinnan Elizabet, ett halvt sekel senare. Denna gång blev det fler pinsamheter, när statschefen till en början försökte visa att de områden som tsaren hade tagit från svenskarna ursprungligen var ryska. ”Det kan verka som om han var i krig med Sverige, han tillbakavisade … Han tillbakavisade ingenting, han lämnade tillbaka!”, sa presidenten och rättade sig själv.
Krigen mellan Sverige och Ryssland
Tyvärr hade större delen av de områden som blev en del av Ryssland efter det nordiska kriget inget att göra med varken Moskvariket eller ens den tidigare Novgorodrepubliken. Bara en smal remsa mark längs Finska viken, där Petersburg senare skulle byggas, kan anses vara historiskt rysk. Detta område hade överlämnats av svenskarna till storfurstendömet Moskvas regering efter att Romanovdynastins grundare, tsar Mikael, hade tillträtt på tronen. Marken låg i träda och hade inte särskilt stort ekonomiskt värde, men var möjligen strategiskt viktig för att försvara Sveriges gränser i händelse av en ny konflikt med storfurstendömet.
Peters mest värdefulla förvärv var områdena i det tidigare Livland, där tyska baroner och borgare härskade över de estniska och lettiska bönderna. I enlighet med Nystadavtalet 1721 annekterades staden Viborg, som svenskarna hade byggt som utpost i Finland, i det ryska tsardömet. Den tsaristiska regeringen erkände också att detta territorium tekniskt sett var en del av Finland. När hela Finland senare införlivades i tsardömet återlämnades Viborg till det landet. Det ingick sedan i det självständiga Finland, och annekterades därefter i Sovjetunionen efter finska vinterkriget 1940. Det är för övrig betecknande, att när Stalin tog detta territorium från finnarna så hänvisade han inte till några historiska fakta, utan sa ärligt att han helt enkelt flyttade gränsen längre bort från Leningrad av säkerhetsskäl.
Putins sakfel
Presidentens sakfel blev naturligtvis omedelbart ämne för diskussioner på internet. Det är märkligt att Putins administration under hans 22 år på posten aldrig har skaffat fram en historiekonsult för att hindra statschefen, som ständig åberopar de stora ryska traditionerna, från att göra misstag på grundskolenivå.
Det den liberala allmänheten minns om Peter är hans historiska mission att ha varit den tsar som ”öppnade ett fönster till Europa”, en helt annan handlingsplan än den Putin genomför idag. ”300 år efter att Peter öppnade detta fönster, så stängde Vladimir det, och nu försöker han också mura igen det”, skriver Sergej Mitrochin, en medlem i Moskvas stadsduma från Jablokopartiet. Så är det säkert. Men den viktigaste punkten i Putins tal är att han nämner att Peter stred med svenskarna i 21 år.
Ukrainakriget
Beredskapen att strida i all oändlighet, även under förhållanden där det inte finns minsta chans att segra, är just kärnan i den nuvarande regeringens strategi, eller rättare sagt en ersättning för bristen på strategi. Fälttåget i Ukraina betraktades faktiskt som en specialoperation som skulle bli färdig på några dagar eller veckor, men det har förvandlats till ett utdraget krig som leder till förluster utan motsvarighet för det moderna Ryssland, och med ännu mer omfattande ekonomisk skada (för att inte tala om internationell isolering, uttåg av specialister och demoralisering av en stor del av befolkningen).
Icke desto mindre är den nuvarande regeringens viktigaste princip att aldrig, inte under några omständigheter, medge sina misslyckanden och misstag, oavsett hur uppenbara eller flagranta de är. Denna envishet kommer inte att rätta till situationen, utan kommer i själva verket att förvärra den. Men det är inget grundläggande problem så länge makten ligger i samma händer.
Putin-regimen
Det är i själva verket en av den härskande gruppens styrkor att fullständigt bortse från nationella intressen och sunt förnuft. Detta förhållningssätt gör att de under alla omständigheter kan behålla lugnet, och bortse från inte bara motståndare och kritiker utan också verkligheten. Det har åtminstone hittills betalat sig att investera i förtryckarapparaten som den enda statliga institution som det är värt att uppmärksamma.
Och även om det förr eller senare kommer att sluta med en katastrof, så skrämmer inte en sådan framtidsutsikt de vid makten, eftersom de har en annan styrka: de är i grund och botten oförmögna att tänka på framtiden.
Både Putins och hans följes förebild är det oändliga nuet, då statsapparatens hela makt är inriktad på ett enda mål – att hindra alla förändringar. Som vi ser är statens angelägenheter förvisso inte oföränderliga, de har i själva verket förändrats, och det till det sämre. Men det påverkar ändå inte den övergripande inställningen. I detta läge innebär en oändlig förlängning av nuet ett oändligt krig. Om så behövs kommer de att strida i 21 år, i 100 år, så länge det finns tillräckligt med folk och resurser. Som det givetvis inte gör, inte ens för att fortsätta den nuvarande politiken i flera månader till. Men allt det kommer att stå klart i framtiden.
Och som vi redan har sagt tänker inte Kreml på framtiden.
Boris Kagarlitskij
[Ur Links International Journal of Socialist Renewal, 15 juni 2022. Ursprungligen publicerad i Russian Dissent. Kagarlitskij är en rysk marxistisk statsvetare och författare. Var oliktänkande under sovjettiden och satt på 80-talet fängslad för detta. Är nu chef för Institutet för globaliseringsstudier och sociala rörelser och chefredaktör för
kvartalstidskriften Vänsterpolitik [Levaja Politika] i Moskva. Översättning från engelska, Göran Källqvist.]. Publicerat i samarbete med Marxistarkiv.
