Majoriteten av de viktigaste besluten i vårt samhälle fattas i det tysta, i slutna styrelserum och på bolagsstämmor utom räckhåll för demokrati och politik. Det gör inte rösträtten oviktig, tvärtom, det vet de rika och mäktiga. I deras segregerade ”capitaltowns”, i Hovås, Djursholm eller Limhamn, går de välbeställda man ur huse för att rösta på sina partier, där Moderaterna alltid har dominerat och först på senare har fått konkurrens av SD och KD. I överklassens områden vet folk att deras representanter går att lita på, de kommer aldrig att kompromissa bort sina vallöften utan troget företräda de rikas klassintressen.
I många arbetarområden är förhållandet det motsatta. Hade landets arbetare röstat lika mycket och lika klassmedvetet som överklassen skulle valen vara rena formaliteter. Men i de fattigaste områdena är valdeltagandet som lägst, liksom förtroendet för de partier som säger sig företräda dem. För många gånger har löften svikits och kompromissats bort.
Mot marknadsanpassningar
I årets val är det bara Vänsterpartiet som tydligt är mot den marknadsanpassning som river ner välfärden. Som tydligt går emot den allt mer skamlöst och outhärdliga rasismen i borgarnas och Socialdemokraternas valpropaganda, den som bara leder till att de öppna rasisterna i SD radikaliseras och kan sprida sitt gift ännu bredare.
Det är bara Vänsterpartiet som sagt nej till NATO-medlemskap och anpassning till USA:s militära herravälde. Som går emot försämrat anställningsskydd och urholkade fackliga rättigheter. Som ser sambandet mellan den pågående klimatkrisen och kapitalets vinstjakt. Krav som alla pekar mot ett samhälle där de arbetande kan styra sina egna liv.
Dessvärre syns detta alltför lite i partiets valkampanj som ängsligt undviker det mesta som de tror kan stöta bort någon väljare. I stället för att betona arbetarrörelsens möjlighet att mobilisera underifrån och nödvändigheten av enighet mot högern pågår en personfixerad kampanj och lama paroller som ”Din trygghet, politikens ansvar”. Ett sätt att bedriva politik som snarare hämtats från de inhyrda konsulterna i PR-firman Strategies 360 och USA än från partiets egna demokratiska beslut och de folkrörelsetraditioner en offensiv vänster behöver återknyta till. Resultatet är en vag och utslätat röst som inte gör någon entusiastisk.
Besegra högern
Nu gäller det framför allt att besegra högern och sätta stopp för en regering stödd på extremhögern. Att avstå från att rösta i besvikelse på V:s valkampanj gynnar bara dessa krafter.
Som vid missgreppet – rakt mot partiets grundlinje – att tillsammans med högern sänka bensinskatten istället för utmana billobbyn och fossilkapitalet. Helt i onödan fick det i grunden borgerliga miljöpartiet där en gratischans att framstå som det enda klimatpartiet och slippa diskutera saker som sin uppslutning bakom privatiseringsextremisternas härjningar i Stockholm.
Tanken med denna utslätade kampanj är att framstå som realistiska och vinna röster. En uppenbar risk är att det motsatta sker och att Vänsterpartiet i stället för att framstå som ett rakryggat alternativ till fortsatt daltande med klimatkrisens profitörer och överklassens utplundring av våra gemensamma tillgångar, framstår som ett parti av politikerproffs bland andra.
Detta behöver diskuteras på djupet i den breda vänsterns eftervalsdebatt. Nu gäller det framför allt att besegra högern och sätta stopp för en regering stödd på extremhögern. Att avstå från att rösta i besvikelse på V:s valkampanj gynnar bara dessa krafter. För trots allt är en röst på Vänsterpartiet en tydlig röst mot en högerregering. Fler vänsterröster ger desto större möjlighet att sätta press på Socialdemokraterna i frågor om jämlikhet, välfärd och klimat för att åtminstone i någon mån bromsa deras rusning högerut. Utan att någonsin glömma att det verkliga trycket behöver komma underifrån, från aktivitet i vardagen och rörelser i samhället och på arbetsplatserna. Idag och efter valet.
En ledare från tidningen Internationalen
Läs mer om Vänsterpartiet:
