Slutspelet i Fotbolls-EM 2016 blev en missräkning för det svenska herrlandslaget; förlust mot Italien och Belgien samt oavgjort mot Irland och eliminering direkt i gruppspelet. Konsekvensen blev att förbundskaptenen Erik Hamrén tvingades att lämna sin post och Zlatan Ibrahimovic tackade för sig, in som överhuvud trädde istället Janne Andersson – succétränaren från IFK Norrköping och stöpt i den svenska kollektiva spelmodellen.
VM-slutspelet 2018 måste också , med en kvartsfinalplats där dock England blev en övermäktig motståndare, betecknas som en framgång. EM-slutspelet 2020 inleddes därtill förtroendeingivande med vinst mot Slovakien och Polen samt oavgjort mot Spanien i gruppspelet. Uddamålsnederlaget mot Ukraina i åttondelsfinalen kändes därför rejält snöpligt.
Och i senaste VM-kvalet verkade, efter segern mot Spanien på Friends Arena och genombrottet för det unga radarparet Alexander Isak och Dejan Kulusevski i den främre frontlinjen, manegen krattad. Magplasket mot Georgien borta blev dock därefter ett bittert uppvaknande. I slutändan kom därför Spanien att snuva Sverige på gruppsegern och den avgörande playoff-matchen mot Polen fick dessutom en olycksalig utgång.
Uppförsbacke
Efter den uttryckliga besvikelsen har det mestadels varit uppförsbacke för landslaget; sju av de senaste tio matcherna har förlorats och kulmen på eländet infann sig i början av denna vecka när drabbningen mot Slovenien slutade oavgjort med en smärtsam degradering till Nations League C-grupp som följd. De närmaste åren kommer där Sverige att tvingas tampas med blåbärsnationer som Färöarna, Luxemburg och Moldavien. Men var i bottnar denna kris?
– EM-2020 kom att bli tack och avskedsföreställningen för rutinerade nyckelspelare som Mikael Lustig, Sebastian Larsson och Marcus Berg, var till bör adderas att redan tidigare hade klockan klämtat för Andreas Granqvist Mer än ren spelarkvalité var det här en avsevärd pondus- och trygghetsförlust. Landslaget har inte därefter fullt ut lyckats att täta luckorna efter dessa mångåriga ”rävar”.
– Flera tongivande spelare har under senare år varit skadedrabbade: Victor Claessons söndertrasade knä höll honom borta en hel säsong, Albin Ekdahls onda rygg verkar inte bli bättre och även Victor Nilsson Lindelöf och Emil Forsberg har dragits med återkommande skavanker. Dessutom tvingades nu Alexander Isak att i elfte timmen kasta in handduken inför den avgörande matchen mot Slovenien.
– Ett antal spelare i truppen har inte heller på senare tid varit ordinarie i sina klubblag och har därför fått allt för lite speltid. Av den basala startelvan gäller det främst målvakten Robin Olsen och backen Ludwig Augustinsson. Janne Andersson har försökt att lugna omgivningen med att dessa bänkade spelare ”tränat bra”, men när det kommer till kritan uppväger inte det ett gediget matchande.
– Efter den senaste missen i VM-kvalet har dessutom en påtaglig ängslan smugit sig in i laget, en psykologisk faktor som inte ska förringas utan säkert utgör bortåt 50 procent av hemligheten till framgång.
Vad bör göras?
Vad bör då göras? Janne Andersson har nu varit förbundskapten i sex år, en relativt lång tid på en sådan krävande och utsatt position. Det senaste årets otillfredsställande resultat indikerar också att han bör bytas ut. Ett möjligt alternativ är den karismatiska norrmannen Åge Hareide, som efter sina framgångsrika år i Helsingborg och Malmö FF är lika förtrogen med svensk fotboll som sin egen ficka. Därtill bör något fler allsvenska spelare tas ut i truppen istället för bänkade utlandsresenärer.
Och på sikt måste vi ta tag i problemet att dagens svenska barn rör på sig allt för lite, vilket i det långa loppet menligt reducerar rekryteringsunderlaget. Varför inte införa gymnastik/idrott på schemat varje skoldag? Det i kombination med åtgärder som stärkt ekonomiskt stöd till föreningslivet, lägre planhyror och en än vidare utbyggd tränarutbildning. Svensk herrfotboll är i behov av en rejäl syresättning.
Anders Karlsson
