Återuppbygg landet med gemenskap, samhörighet och tillit

För att bygga ett bra och rättvist samhälle behöver vi alla uppleva en känsla av gemenskap, samhörighet och tillit. Att vi alla individer i Sverige är en del av den svenska befolkningen. Ett land där vi går tillsammans genom tiden – historia, nutid och framtid. Att vi hör samman och tar ansvar för varandra. Att vi är ett vi!

Alla grupperingar i samhället som är sig själva nog, som ser den egna gruppen eller partiet som viktigare än hela landet, kanske isolerar sig, inte erkänner den svenska staten, inte tror på demokratin, allas lika värde och mänskliga friheter och rättigheter – de försvagar nationalstaten och därmed den ömsesidiga solidariska vi-känsla, som välfärd, social trygghet, folkhem, medbestämmande, demokrati och allt folkstyre bygger på.

Den medborgerliga-kulturella enhetskänslan försvagas av extrem feminism, överdriven ”proletarism”, generations-apartheid, interna subkulturer på nätet, nyskapade etniska och språkliga enklaver, diverse religiösa och politiska extremister, inåtvända sekter, främlingsfientliga, högernationalister, rasister, fascister, nazister, antisemiter, konspirationsfanatikeer och islamofober.

Demokrati före socialism

Den demokratiska nationalstaten (nationen) som skildras ovan är den naturliga utgångspunkten och grunden för alla kommande politiska försök och sociala experiment för att gå vidare och införa ekonomisk demokrati, jämlikhet, maktdelning och bygga en ny frihetlig, demokratisk deltagande socialism.

Så var inte fallet i den totalt misslyckade ojämlika och diktatoriska1900-tals-socialismen (”kommunismen”).

Vilken inte ens levde upp till det självproklamerade idealet nationellt självbestämmande. Tvärtom dominerades de mindre realsocialistiska staterna av hankinesisk respektive storrysk imperialism. Ett sovjetisk-maoistiskt imperiebygge och stormaktsarv som lever vidare i bland annat den brutala ”kinesifieringen” av Sinkiang, och i ”förryskningen” av Ukraina (förr via folkmord, idag via aggressionskrig.)

Och där den ”revolutionära kommunismen” misslyckades byggde den reformistiska socialdemokratin upp demokratiska välfärdssamhällen. Inte socialism, men troligen de hittills bästa moderna samhällsmodeller som någonsin existerat. Med Sverige och Norden i täten.

Jag såg och hörde det hända. Mormors och morfars berättelser om fattigdomen i bruksorten Ljusne. Svält och stöld av potatis av bönderna. Morfar som började på brädgården vid 14. Mamma som fick hårdbröd och saltsill med sig som skollunch hemifrån.

Skotten i Sandarne

Morfar och mamma var med i Sandarne-strejken på 1930-talet, där demonstrerade arbetare besköts, och tre skadades. Cyklande arbetare på oasfalterade vägar. Fabrikspipan som styrde bruket. Direktörens jättevilla, som vore Ljusne ett eget litet hertigdöme.

Senare den stora sommarstugan morfar och mormor byggde. Morfar som lärde sig engelska, tyska och spanska på egen hand. Undervisade lite i engelska. De många resorna Europa runt. Årliga solresor. Stigande löner, förbättrade arbetsförhållanden, längre semestrar, medbestämmande.

Och när det var som allra bäst och mest jämlikt på 70-talet, så ropade jag och andra på vänsterkanten på revolution? Jag skäms och ber om ursäkt för mitt naiva önsketänkande om maoismen-stalinismen. Det räcker med vanligt, proletärt, folkligt, ”vanligtfolk-suntförnuft” för att inse att en sådan elitär maktkoncentration som i Sovjet och Kina skulle spåra ur och urarta i en ny mäktig elitär rikemanselit. Klassamhället åter.

Vi människor är av naturen ganska snälla och sociala, men vi är inga änglar. Vi har även en egoistisk sida som varje samhällssystem måste ta hänsyn till. Det insåg mina arbetskamrater direkt. Men jag var korkat förblindad av den äppelkäcka skönmålande propagandan från Maos Kina. Jag ville tro, på samma sätt som många arbetare ur tidigare generationer världen runt gick på myten om ”den första arbetarstaten”.

Släng på sophögen!

Sedan från Timbros och Reagan-Thatchers nyliberala revolution från och med 80-talet gick luften ur såväl vänstern som ur arbetarrörelsen. Slut på de vilda strejkerna. Löntagarfonderna begravdes. Slutdiskuterat om ekonomisk demokrati och arbetarmakt. Idag finns många ungdomar som inte ens vet vad vitsen med facket är.

Med vändpunktsåret 1980 kom växande klassklyftor när den gamla socialdemokratin och ”kommunismen” båda blev förborgligade och nyliberaliserade (plus statskapitalism i Kina). Ingen av dem lyckades någonsin någonstans bygga en äkta fungerande demokratisk, jämlik, decentraliserad, småskalig, självförvaltande, frihetlig, folkmaktssocialism. De försökte inte ens.

Men de socialistiska och ”äktkommunistiska” idealen lever kvar och förblir allt viktigare i en tid då den överkonsumistiska prylkapitalismen krockar med kraven klimatet ställer. En oändlig produktion för profit är omöjlig på en ändlig planet

Så vad är min slutsats? Kasta en gång för alla marxismen-leninismen, Sovjet-stalinismen och maoismen på historiens sophög. De kan bara göra nytta som negativa avskräckande exempel. 1900-talets socialism var en gigantisk återvändsgränd. Den ryska revolutionen började 1917 med en simpel elitär statskupp, och efter Murens fall 1989 avslutades den med en lika simpel elitär statskupp.

Omstart vänster

Därför: Inse, bekräfta, beundra, inspireras, och ta efter socialdemokraternas fantastiska samhällsomvandling mellan 30-talet och 80-talet. Kämpa för en dubbel omstart för vänstern.

(1) Dels återupprätta välfärdsstaten – helst i samarbete och sammanslagning med vänstersocialdemokratin. Återbygg landet och återupprätta folkhemmet.

(2) Dels börja experimentera mera med en tredje demokratisk sektor mellan privat och statligt ägande – som en fortsättning på den enda goda sidan av 1900-tals-socialismen (”kommunismen”) – dess fortsatta tro på att en socialistisk värld är möjlig. Där vanligt folk utbildas till att styra sina egna arbetsplatser (mindre individuell utbildning för egen klassresa, mer kollektiv utbildning för att lyfta hela arbetararklassen).

En ny, enad, mer kvinnodominerad arbetarrörelse skymtar som en möjlighet. Den skulle bygga på, och ta avstånd från, följande:

A. Bygga på den samlade arbetarkampen och folkrörelsemobiliseringen för ”frikyrkodemokrati”, nykterhet, kooperativ, demokrati, välfärd och socialism från slutet på 1800-talet till 30-talet. Alltså den fackliga-politiska arbetarrörelsens historiska rötter

B. Bygga vidare på det socialdemokratiska välfärdsbygget mellan 30-talet och 80-talet. Den sociala tryggheten; utbildningen, vården, äldreomsorgen, medbestämmandet, den ökande jämlikheten. Åter till folkhemmet. Inklusive miljonprogrammet som gav vanligt folk uppskattade värdiga bostäder (trots programmets statskapitalistbyråkratiska form).

C. Ta avstånd från hela 1900-tals-socialismen 1917 – 1989 (”kommunismen”). Den hade varken demokrati (politisk jämlikhet) eller socialism (ekonomisk jämlikhet). Statligt, offentligt, centraliserat, ägande och makt är inte i sig socialism – den handlar om arbetarmakt i vardagen. Marxismen-leninismen som elitistiskt, sektliknande, dogmatiskt, tankemonopol – kontrollerat av bonde- och folkföraktande intellektuella kuppmakare – hade inget med socialism som vardaglig jämlik folkmakt att göra.

Annan socialism möjlig

D. Ta intryck från oss blåögda (ex)kommunisters tro att en annan socialism är möjlig. Men den måste baseras på västerländsk så kallad ”borgerlig demokrati” – ”proletär demokrati” är förljugen torftig partidiktatur.

E. Ta avstånd från socialdemokratins förborgerligande från 1980-talet och början av 1990-talet, från privatiseringar, avregleringar, växande klassklyftor och globalisering.

F. Lämna de utslitna begreppen socialism och kommunism. Tryck istället på ekonomisk demokrati sam arbetarmakt och tjänstepersonsmakt på jobbet.

G. Diskutera på djupet varför socialismen misslyckades (med ny kunskap om människans natur från evolutionsvetenskapen). Och vad man ska sätta i dess ställe för att kunna bygga ett verkligt folkligt vänsteralternativ, där makt och pengar delas jämlikt. Med tanke på socialismens katastrofala misslyckande bör dock betoningen för vänstern ligga på att först reformera inom det kapitalistiska systemets ramar.

H. Liksom socialdemokraterna gjorde bör vänstern försöka vinna medelklassen, tjänstemännen, bönderna och småföretagarna för en blandekonomi, med statliga och privata företag, kompletterad med en växande experimentell demokratisk, kooperativ, ”anställdstyrd” tredje sektor (en socialistisk plantskola).

I. Om borgerligheten delvis ska vinnas för ett nytt folkhem, så bör den färgblinda inkluderande, integrerande, anti-rasistiska patriotismen åkallas. I krig och kriser har de härskande klasserna bidragit med höga skatter av nationalistiska skäl (inte minst i USA). Varför inte nu i klimatkrisen som hotar oss alla? Den är en nationell kamp som berör oss alla över klassgrränserna.

På kort sikt en positiv progressiv vänsterpatriotism för att återbygga folkhemmet och skapa en ekologisk miljöekonomi som räddar klimatet. På lång sikt en klasslös ekodemokrati (ekologisk och ekonomisk folkmakt och rödgrön maktspridd jämlik socialism). Ena Arbetarklassen och Folket. Kämpa för Klass och Nation.

Ekosocialism för klimatkris

Omöjligt? För inte så länge sen var socialistländernas totala misslyckande och kollaps otrolig. DDR:s upphörande som stat omöjlig att tänka sig. Den tyska vänstersocialdemokratins sammanslagning med det ex-kommunistiska partiet var bortom det möjliga.

Tiderna är oroliga, kraven på inte minst lösning av klimatkrisen stora. Världen behöver ett nytt ekologiskt samhälle. Socialismen har tänket som går ihop med miljökraven. Dags att ena rött och grönt i en ny trovärdig berättelse och framtidsvision.

I närtid behöver vi nu återupprätta landet som välfärdsstat. På sikt behöver vi med gradvisa reformer pröva oss fram till en svensk blågul socialism – (v) + (s). Nationell reformism med sikte på att i framtiden uppnå en gradvis revolutionär omvandling av Sverige i socialistisk djupdemokratisk riktning

Hans Norebrink, vårdarbetare

Kommentarer

# En del försvarar ”östkommunismen” för dess industrialisering och sociala framsteg, men samma utveckling har skett i borgerliga och socialdemokratiska stater i väst.

# Egentligen var, är och förblir jag kommunist i min tro på ett superdemokratiskt, klasslöst, och jämlikt framtidssamhälle. Där alla är med och delar och bestämmer. Men ordet går inte använda längre efter dess missbruk i de så kallade realsocialistiska staterna. Även ordet socialism ligger risigt till, men kan eventuellt räddas (kanske bytas till ekodemokrati eller liknande). Men då måste 1917-1989-statscentralismen rensas bort från vår parti(v)historia.

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!