Antisemitism & antikapitalism

Nazisternas angrepp på den judiska kapitalismen såväl som judebolsjevismen har lett flera seriösa betraktare till slutsatsen att nationalsocialismen var lika mycket en antikapitalistisk ideologi som den var antimarxistisk. Men vad de då glömmer är att den nationalsocialistiska ”ekonomiska teorin” (om det överhuvudtaget är möjligt att prata om en sådan med ett samlande begrepp) aldrig vände sig mot kapitalismen, utan blott mot den judiska kapitalismen.

Om något förebrådde de kapitalet för att, under judiskt inflytande, inte ha bringats till sina yttersta produktiva höjder. I den kapitalistiska västvärlden, menade nazister som Joseph Goebbels och Gottfried Feder, ansattes det ‘skapande kapitalet’ – i synnerhet representerat av den tunga industrin – överallt av parasiter. Parasiter som livnärde sig på frukten av industrins skapelser och vars utfodring, sedan slutet av 1920-talet – slungat ned hela den västerländska civilisationen i en serie allvarliga ekonomiska kriser. Bakom varje sådan parasit, skulle det vid närmare undersökning visa sig, dolde sig alltid Juden, den ariska rasens nemesis – likt en mask inuti en förruttnad kropp, som Hitler skriver i Mein Kampf.

Nazismens syn på judar

Det är väl värt att hålla i åtanke att judarna i den antisemitiska nationalsocialismens världsbild, inte var vilken folkgrupp som helst och inte heller utbytbar mot vilken främmande eller avvikande grupp som helst, vilket allmänna syndabocksteorier gör gällande.

Judarna stod exempelvis i ett helt annat förhållande till den ariska ‘härskarrasen’ än andra s.k. underlägsna raser som möttes av nazisternas förakt. För övriga underlägsna raser var social åtskillnad och underordning tillräcklig – men för judarna enbart förintelse. Medan andra raser karaktäriserades som enfaldiga, lata eller drivna av sina lägsta impulser – och därför underlägsna – betraktades judarna snarare som särskilt intelligenta och listiga och med en säregen förmåga att tillskansa sig makt.

I den västerländska kapitalistiska civilisationen, menade man, hade ‘den internationella judenheten’ lyckats infiltrera de moderna bank- och finansväsendena och upprättat det s.k. ränteslaveriet under vilket det ariska ‘skapande kapitalet’ underordnades och exploaterades av det judiska (improduktiva) ‘roffande kapitalet’.

I den judiska kapitalismen hade det parasitiska finanskapitalet berövat det produktiva kapitalet dess förmågor att egenhändigt styra sina investeringar, samtidigt som det slukade dess vinster i formen av ränta. Genom att befrias från det roffande judiska kapitalets grepp skulle det ariska kreativa kapitalet inte bara återvinna sina fulla produktiva potentialer (genom att egenhändigt förfoga över sina vinster) utan också omedelbart realisera sig som verkligt nationellt kapital.

Nazismen och kapitalismen

När enskilda kapitalägare återbördats med kontroll och förmåga att egenmäktigt styra sina produktiva ansatser, antog man, att de också omedelbart skulle rikta dem i enlighet med ‘nationens intresse’. Ja, nazisterna antog rentav att nationens intresse var detsamma som de befriade kapitalägarnas intressen. Ett antagande som skvallrar om nazismens egentliga klassympatier och natur.

Om judarna, med sin särskilda kapitalism byggd på ocker och ränteslaveri, hade korrumperat den annars så sunda kapitalismen, så hade de också, enligt nazisterna, funnit ett ännu mer infernaliskt sätt att undergräva hela den ekonomiska ordningen i sin helhet. Judarna, menade man, hade fabulerat ihop en irrlära – en medvetet förfalskad teori om världen – som de använde till att uppvigla de fåraktiga arbetarna och massorna mot civilisationens själva grundvalar. De hade hittat på marxismen och judebolsjevismen.

Den marxistiska irrläran utrustade arbetarklassen och de lägre samhällsklasserna med ett dåraktigt självförtroende och lärde dem att utnyttja sitt numerära överläge gentemot de styrande minoriteterna, för att oförtjänt roffa åt sig allt större delar av den ekonomiska och politiska makten.

Därmed riskerade de inte bara att störta hela industrier (som berövades värdefulla medel för produktiva investeringar) ned i fördärvet, utan de äventyrade också hela den ariska rasens livs- och stridsduglighet i den socialdarwinistiska kampen för herravälde, genom att omfördela industrins frukter och den politiska makten från de starka och dugliga till de svaga och inkompetenta. En omfördelning, som för nazisterna – liksom breda lager av Europas eliter, vilket föredömligt belysts av Ishay Landa i Fascism and the Masses (2019) – innebar att livsodugliga raselement tilläts leva och frodas på de starka och dugligas bekostnad, d.v.s. som ledde till degeneration.

Krig mot judebolsjevismen

Genom att värva de härskande klasserna till ett totalt krig mot judebolsjevismen erbjöd nazisterna dem tillfället att en gång för alla befria sig från sociala förpliktelser och förlamande eftergifter, att släppa lös sina lika mycket kreativa som destruktiva krafter, och fullborda sin socialdarwinistiska mission. Segern i kriget mot ‘marxismen’ och ‘bolsjevismen’ var således för nazisterna lika mycket en förutsättning för kapitalismens pånyttfödelse som den var för den ariska rasens herravälde.

Som jag hoppas på att ha visat i det föregående var teorin om ‘den judiska kapitalismen’, med ‘det skapande’ och ‘det roffande kapitalet’, ‘ränteslaveriet’, etc., knappast någon antikapitalistisk teori som ifrågasatte det kapitalistiska produktionssättet och de därmed sammanhängande egendomsförhållandena – d.v.s. den teoretiska kärna runt vilken all form av socialism kretsar, som Landa med rätta påpekar. Den ter sig på sin höjd vara en prokapitalistisk teori i antikapitalistisk förklädnad.

De som ändå (likt Moishe Postone gör i en annars mycket insiktsfull artikel) insisterar på nazisternas antikapitalistiska natur, missar att det nazistiska maktövertagandet och upprättandet av det Tredje Riket aldrig resulterade i någon uppgörelse med det ’roffande’ finanskapitalet eller ’ränteslaveriet’.

Medan arbetarklassens organisationer, i alla sina framträdelseformer, krossades och eliminerades för målet att förgöra ’judebolsjevismens’ inflytande, nöjde sig nazisterna blott med att ’arisera’ bankerna, d.v.s. ersätta judiska bankirer med s.k. ariska sådana. Det betraktades uppenbarligen inte som något problem att ’plutokraterna’ i bank- och finansväsende fortsatte berika sig utan några egentliga ‘produktiva’ insatser, så länge de inte gjorde det på judiskt bevåg.

Ett liknande förfarande – att ersätta arbetarrörelsens företrädare med ’ariska’ sådana, som fortsatt slog vakt om arbetarklassens intressen samtidigt som de avsåg överantvarda makten över Tredje Rikets produktionsmedel till arbetarna – vore helt och hållet otänkbart.

Klassmedveten arbetarklass

En klassmedveten arbetarklass, d.v.s ett proletariat, stod omedelbart i strid med nazisternas elitistiska vision, som reserverade rätten att styra enväldigt (i ekonomin såväl som politiken) till de härskande klasser som genom sina överordnade positioner visat sig tillhöra skaran av samhällets allra starkaste och ‘dugligaste’ medlemmar. Alla organ som nazisterna de facto upprättade, vilka utgav sig för att representera och värna om arbetarna, var i själva verket minutiöst inriktade på att utplåna arbetarklassens klassmedvetande och oskadliggöra den makt som klassen besitter till följd av dess centrala funktion i den kapitalistiska produktionsprocessen.

Med det sagt är inte möjligheten utesluten att enskilda nazister misstog partiets propagandistiska tal om ‘tysk socialism’ för genuina socialistiska ambitioner, förväxlade dess förakt gentemot ’den judiska kapitalismen’ med ett resolut avståndstagande mot kapitalismen i sin helhet, och därmed betraktade sitt engagemang i NSDAP som ett led i en revolutionär kamp mot kapitalets herravälde. Men det gör dem inte mindre vilseledda. Lika vilseledda som de historiker och teoretiker som än idag inte förmår urskilja nazismen klasskaraktär.

Linus Bohman

Ursprungligen publicerat på bloggen Motsikt.

Läs mer om antisemitism

Liked it? Take a second to support Linus Bohman on Patreon!
Become a patron at Patreon!