Fred är ett av mänsklighetens allra viktigaste samhällsmål. Krig är en av mänsklighetens allra värsta fiender. En lieman som skördar död, lidande, sjukdom, handikapp, bostadslöshet, arbetslöshet, fattigdom, hunger, trötthet, rädsla, sorg, ständiga faror, och psykiska trauman.
Att lära oss människor icke-våld och fredlig konfliktlösning är därför ett måste för fred på jorden. Det är den principiellt och teoretiskt bästa lösningen på politiska och statliga konflikter.
Forskning i freds- och konfliktlösning för att åstadkomma fred mellan nationer borde i linje med det ha högsta prioritet på universiteten världen över. Och fredsrörelsen måste växa.
Detta är självklara åsikter. Men tillämpade på verkligheten är fred och frid till varje pris problematiskt. Speciellt radikalt pacifistiska tankar att det alltid är fel med våld och krig människor emellan.
Treblinka-upproret
Det ultimata testet för ultra-konsekventa fredsvänner är det nazistiska koncentrationslägret Treblinka året 1943. Då gjorde lägerjudarna väpnat uppror, och några lyckades fly och överleva. En radikal pacifist på plats där (eller i principiella resonemang) skulle tvingas ta avstånd från det befriande våldet, som räddade några judar från Förintelsen.
Vad vore alternativen? Dö utan motstånd? Samtala med de rasistiska lägervakterna? Hoppas kriget skulle ta slut snart? Ställa krav på frihet via icke-vålds-taktik? Springa mot stängslen och dödas på kuppen (självmord)? Argumentera att arbetsslavar och lägervakter borde enas eftersom båda tillhör arbetarklassen? Strejka på arbetet för att påverka de nazistiska folkmördarna?
Ingen av de nämnda taktikerna skulle kunna rädda någon från gaskamrarna. Enbart det gemensamma väpnade upproret i Treblinka kunde rädda åtminstone någras liv. Varför?
För att fredskamp i totalitära stater slås ner direkt! För att ytterst få har möjlighet och mod att riskera sitt liv i en fascistisk diktatur, där Staten och Partiet kontrollerar och skapar all information. Än värre förstås i en totalitär stats dödsläger…
Fredskampens problem
Inga skulle känna till vilka Gandhi och Mandela var om de hade verkat under renodlat fascistiska regimer, utan minsta humanistiska inslag. För totalitär fascism bygger på hat, ras, klassförtryck, själviskhet, imperialism och ”ren ondska”. Den ena totalextremen i den mänskliga beteendeskalan.
Och Ryssland idag är i stort sett ett återuppstått flerhundraårigt mongol-tsarist-stalinist-putinist-imperium. Med en ideologi av ”etatism” (”stark-statism”) och storrysk ortodox-kristen fascism. Som ser sig som globala försvarare av traditionell moral gentemot västerländsk sekulär och sexuell dekadans.
Det handlar om storrysk reaktionär ultrahöger-existentialistisk kamp mot påstådd västlig satanism, nazism och moralupplösning – för kärnfamiljen och traditionella könsroller. Samt förstås anti-hbtqia+.
Varför talar då vissa västliga, vänster- och fredskrafter om fred, förhandlingar och kompromisser? Vad finns det att fredsförhandla om med ryssfascistiska imperiebyggare? De kommer bara att släppa Ukraina om de tvingas till det med militär styrka.
Ukraina vill överleva det ryska erövringskriget. Ryssland vill döda Ukraina som eget land. Hur kan några låsta fredsförhandlingar i grunden lösa den gigantiska huvudmotsättningen i Ukrainakriget?
Rysslands långsiktiga mål är och förblir att till varje pris återställa sovjet-ryss-imperiet på diktatorisk statskapitalistisk grund. Bli en ledare för en världsomfattande konservativ anti-liberal, USA-hatande ”mångpolär” värld: Ett flertal stormakter i balans, med ärkefienden USA försvagat. Hur nu det, som Ryssland utlovat, skulle gynna världens stora majoritet av maktsvaga småstater…
Imperiet slår tillbaka
Och bakom dessa Kremls propagandistiska ideologiska skynken, en reell materialistisk grund i form av en rysk nyrik överklass av mäktiga giriga oligarker, och en Stark Stat under en Mäktig Ledare. Vilket känns oroväckande för alla som minns europeisk 1900-talshistoria…
Det är naivt att tro att Ryssland kan pratas och logiskt diskuteras tillrätta. ”Fred nu” som ”det bästa för det ukrainska folket”, skulle i praktiken innebära att Ryssland behåller sin ockuperade del av sydöstra Ukraina. Och nordliga rest-Ukraina kanske tvingas bli en neutral gräns- och buffertstat, utanför NATO och EU.
En sådan demoraliserande defaitistisk (nederlagskänsla, modlöshet) lösning på Ukrainas bekostnad skulle bara uppmuntra Moskva att vid lämpligt tillfälle återuppta Ukrainakriget.
För Ryssland bryter lätt avtal. När Ukraina lämnade sina kärnvapen till Ryssland 1994 fick de garantier för landets territoriella sammanhållning av USA, Storbritannien och Ryssland. Och ett vänskapsavtal 1997 innebar att Ryssland och Ukrainas erkände varandras gränser.
De ryska oprovocerade och ensidiga anfallen mot Kreml, Donbas och resten av Ukraina bröt och bryter mot folkrätten, principen om nationellt självbestämmande, och FN:s regelverk.
Ryssland har också områden de illegalt indirekt-kontrollerar i ex-sovjetiska Moldavien (Transnistrien, som jag besökt), och Georgien (Abchazien och Sydossetien). Putin har vidare sänt militär trupp mot ett folkuppror i Kazakstan. Och han stödjer och kontrollerar diktaturen i Belarus.
”Det dekadenta väst”
Putin talar ju också klarspråk om sitt imperiebygge. Där ingår lögner som att Ukrainas nazisympatiserande regering anföll Ryssland, som en del av den eviga dekadenta västerländska konspirationen mot Ryssland. Och mot de konservativa moraliska religiösa (här ortodoxa) värderingar Moskva officiellt anser sig dela med de andra majoritära icke-västliga länderna i världen.
Putin säger att Kiev är Rysslands hjärta. Och att det inte finns något ukrainskt folk (jämför med förnekandet av det palestinska folkets existens). De är egentligen ryssar som behöver befrias från expansiv USA-kontroll, och återföras till det storryska fosterlandet.
Apropå det (ta med en näve salt) publicerade Marxistarkivet nyligen en reklambild från ”den militära ryska utbildnings-basen i Tambov” med texten ”Vi kommer att lära er att älska Moderlandet” på ryska. På skylten är det ryska imperiet brunmarkerat; Förutom gamla Sovjetunionen ingår Alaska (!), Mongoliet, Finland (!), samt hela Balkan, inklusive det ortodox-kristna Grekland.
Det är en version av det framtida Storryssland. Och där ingår spannmålsgiganten Ukraina som det främsta krigsmålet. Och som en del av förryskningspolitiken där byter Moskva till ryska gatuskyltar, skolböcker och pass i de ryssockuperande områdena i Ukraina. Vilka också har officiellt utropats som en integrerad evig del av Ryssland!
Förrysknings-politiken
USA, EU och väst stödjer Ukraina med vapen och annat. Väststödet är naturligtvis ett fullständigt själviskt realpolitiskt verktyg för nordatlantisk imperialism. Det kommer att upphöra så fort väst inte ser någon egennytta i hjälpen. Men Ukraina måste förstås ta emot vapen varifrån de än kommer.
USA hade inte kunnat skapas utan stödet från Frankrike. Vietnam kanske inte vunnit utan stödet från Sovjet och Kina. Franco hade inte segrat om han inte fått vapen utifrån, kombinerat med att den republikanska demokratiska sidan i Spanien förvägrades vapen utifrån etcetera. Det är därför självklart att Ukraina tar emot vapen från Väst.
Att Putinryssland inte tänker släppa tanken på ett totalt införlivande av Ukraina gör fredsförhandlingar tvivelaktiga, och resultaten högst troligen tillfälliga och övergående. Ukraina måste segra.
Vad som står på spel är om de ska överleva som ett fritt, demokratiskt och självständigt land där det ukrainska folket styr självt. Den friheten är värt sitt pris i krig. Vilket det ukrainska folkets starka motståndsvilja visar. Annars fortsätter Putin att erövra Ukraina bit för bit. Men det är värre än så.
Kulturellt folkmord
Eftersom Ryssland inte erkänner ukrainare som ett eget folk, så ”russifierar” de dem på ryssockuperade områden. Det handlar om ett redan pågående kulturellt folkmord. De tvingar ukrainare att bli ryssar. De ska kuvas till att byta etnisk-nationell identitet.
Upphöra som ett eget särskilt folk. Försvinna ur historien och människors medvetande som en egen nation med kollektiv samhörighet, folklig solidaritet, delad kultur, historia, språk, traditioner, minnen och värderingar.
Människan är en såväl individuell som kollektiv samhällsvarelse. Att med våld fråntas sin nationalitet och grupp-identitet” är en djupgående kränkning av människor. Det handlar om en existentiell kris med koppling till tillhörighet och livets och tillvarons mening.
Att det ukrainska folket medvetet eller omedvetet inser detta, ligger högst troligen bakom deras starka vilja att genomlida de stora påfrestelser som det blodiga självförsvars-kriget mot ryss-imperialismen innebär.
Inget tyder på att Ukrainas folk skulle eftersträva en aggressiv, expansiv, ondsint, dålig nationalism som Putins imperie-patriotism står för. Ukraina vill i internationalistisk anda vara en fri nation bland andra fria och jämlika nationer i världen. Därför kämpar man.
Svart-vitt krig
Ukrainakriget är ett gammaldags, aningen oväntat, land-anfaller-land-krig. Därför är det ett ovanligt enkelt svartvitt krig att förstå: Den store mobbaren i skurkrollen, och det lilla offret som försvarar sig i hjälterollen.
Desto svårare är det att förstå att en del av vänstern delvis köper Rysslands narrativ (berättelse): Att huvudmotsättningen i Ukrainakriget står mellan väst, som tränger sig brutalt allt längre österut i det forna sovjetblocket. Och det säkerhetspolitiskt hotade Ryssland (som kräver att grannländer ska vara buffertstater, satellitstater, proryska, allierade, ryss-dominerade, eller helst en del av Ryssland).
När sanningen, verkligheten, och huvudmotsättningen uppenbart är det ryska imperiets orättfärdiga anfall på sin nationalstatsgranne Ukraina. Och Ukrainas rättvisa frihetskamp. Det hotfulla krigiska Imperiet mot den desperat kämpande i grunden fredliga Nationen.
Det valet borde vara lätt för varje äkta vänsterhjärta. Varje nation har rätt att leva oavsett hur det påverkar stormakternas intern-konkurrerande imperialistiska egenintressen. Lyssna till folkens röster och rop på frihet.
Hans Norebrink, arbetare på vänsterkanten som besökt Ukraina
# Andra försök att kulturellt förinta hela folk är exempelvis Japans ockupation av, och ”japanisering” av, Korea 1910 – 1945, Kinas brutala pågående ”sinifiering” (”kinesifiering”) av uigurerna i Sinkiang, de vita erövrarnas kulturmördande ”av-indianisering” av Amerikas ursprungsbefolkning, försvenskningen av tornedalingar och skåningar, Franco-diktaturens ”förspanskning” (”kastillianisering”) av Katalonien, Baskien och Galicien, den språkliga ”engelskiseringen” av Irland, Skottland, Wales, Man och Cornwall, ”turkifieringen” av Kurdistan, ”marockaniseringen” av Västsahara etcetera.
