En vanligt kritik från borgerliga politiker med von oben-attityd är att vänsterpolitiker och särskilt socialdemokrater ofta saknat högre utbildning. Särskilt upprörda är de när det gäller vilka som utses som utbildningsministrar.
Det senaste halvseklets främsta utbildningsminister, Bengt Göransson saknade akademiska examina men arbetade många år inom Folkets hus-rörelsen. Liberalernas mest framgångsrika ecklesiastikminister som det hette på den tid de fortfarande var ett bildningsparti, Fridtjuv Berg, hade en ettårig folkskollärarutbildning bakom sig.
Okunnig utbildningsminister
Numera har Sverige en utbildningsminister som disputerat i ekonomisk historia. Det hjälper föga. Frågan är om vi haft en sämre, okunnigare – och mer kritiserad minister än Mats Persson.
Häromdagen kom hans senaste utspel. Universiteten ska får minskade anslag för fristående kurser, särskilt de på distans. De har ökat alldeles för kraftigt. Han menar att det i stor utsträckning rör sig om hobbykurser. I stället ska pengar överföras till utbildning av ingenjörer och sjuksköterskor och andra bristyrken.
Protesterna över den okunnige ministern har haglat. Han ger en falsk bild, påpekar Sveriges förenade studentkårer. De fristående kurserna har i själva verket minskat. Och det är olyckligt och går på tvärs med vad såväl studenter som arbetsmarknad och fackliga organisationer efterfrågar.
Populism, säger professorn i litteraturvetenskap, Åsa Arping. Vad har vi egentligen högre utbildning till? Att hela universitetets idé begränsas till en professionsfabrik är mer än lovligt andefattigt. Vad händer med bildning, behovet av livslångt lärande och möjligheten till omställning?
Är inte påståendet att humaniora och samhällsvetenskap måste dra in på undervisningen för att ingenjörerna ska får mer resurser i själva verket politisk gaslighting, undrar antikvetaren Ida Östenberg. Trots att 59 procent av landets studenter läser inom dessa områden (som erbjuder många enstaka kurser) får ämnena bara 20 procent av de statliga forskningsmedlen. Och eftersom undervisningens ersättning också är lägst i dessa ämnen får studenterna klara 75–90 procent av studierna på egen hand, utan lärarledning.
Men är nu inte detta bara en intern akademisk strid för att försvara egna revir och privilegier? Nej, det är i själva verket bara senaste steget från den okunnige utbildningsministern för att i Tidölagets anda öka den politiska styrningen.
Politisk styrning
Persson hade knappt hunnit tillträda förrän han gick till storm mot ”woke-kulturen”, alltså påståendet att lärare inte skulle våga säga vad de tyckte av rädsla för att stämplas som rasister eller mansgrisar – som bekant ett favorittema för Trumpanhängarna och extremhögern i USA. Han tillsatte snabbt en utredning – som bara kunde bekräfta Perssons fördomsfulla okunnighet.
Jo, visst är den akademiska friheten är hotad, sammanfattade Svenska Dagbladet svaren från universitet och högskolor. Men det är inte ”woke-vänstern” som är det stora problemet. Det är istället högerextremister, bristande lagskydd och politikers klåfingrighet.
Klåfingrig politiker – det är Mats Persson i ett nötskal. Nästa utspel lät inte vänta på sig. Han har drastiskt beslutat att de nytillsatta högskolestyrelserna ska få sin mandatperiod halverad, från tre år till 17 månader. Det motiverades något krystat med att ”det säkerhetspolitiska läget” krävde att säkerhetspolitisk kompetens tillfördes styrelserna (men alltså först om ett och ett halvt år).
En enig universitetsvärld har betackat sig för att få ett antal Magnus Ranstorpkopior i sina styrelser – något som SIDA som bekant redan fått. Det är mycket alarmerande, skriver universitetslärarnas fackförbund. ”Själva idén bygger på okunskap om hur styrelser arbetar. Det skapas ett system där politiska kommissarier ska tillsättas för att säkerställa om ’rätt’ åsikter eller forskare från ’rätt’ länder ska finnas i Sverige.”
Och i höstas förklarade samme minister att han tänkte strypa anslagen till den fria folkbildningen – något som ursprungligen införts av hans liberale företrädare Fridtjuv Berg.
Ökad styrning av högre utbildning. Politiska kommissarier. Attacker mot folkbildningen. Hets mot påhittad ”woke-kultur”. Ja, ingen behöver tveka om Tidölagets färdriktning. Och nästa gång kommer Sverige-Demokraterna att ta ett fast grepp över vilka som ska få sitta i universitetens styrelser. Kom ihåg att det var en liberal utbildningsminister med doktorsexamen som beredde vägen.
Kjell Östberg
Tyvärr är det så att kvaliteten på utbildningarna på Universitet och Högskolor gradvis har försämrats under minst 45 år.
Tex var de Tekniska Högskolorna Chalmers och KTH på 70-talet ratade som nummer 3 i världen, idag ligger de i spannet 500-1000.
Jobbar själv med kärnkraftsteknologi, och numera håller bara inriktningen ”Teknisk Fysik”, anställningsbarhet standard, det är.Sveriges idag mest krävande utbildning.
Sverige har samtidigt som land rasat på alla områden, stora företag har sålts, forskning har flyttats utomlands, och Sverige ses allt mer internationellt som ett skämt. Lönerna för Civilingenjörer, är idag 1/3 av vad de är i USA och i de bäst betalda länderna i Europa, följaktligen har över hälften av mina studiekamrater sedan 80-talet flyttat till dessa länder.
Ett enkelt exempel för att förstå degradering av Sverige är att titta på kronans växelkurs, D-Mark/EURO stod 1970 i 1/4, idag står den i 1/12, samma siffror ses med Schweizer-francen CHF.Idag jämför finansmannen Gardell Sverige med Rumänien, skillnade med Rumänien är dock att medan de har EUs största tillväxt, har Sverige EUs lägsta. Varför är lätt att i ekonomiska termer återknyta till SCBs statistik.
Förr hade man studiecirklar, där vanligt folk förkovrade sig på fritid och kvällar, detta var utmärkt. Många av de kurser som ges på Universitet i Samhällsorienterande ämnen och Humaniora ligger på en så låg nivå att de inte bör ligga på universitetsnivå, utan istället bör ligga som förinspelade folkhögskolekurser. Har själv läst ett flertal, och den låga nivån chockerar, bort med dessa, och låt folk betala hela kursen själva.
Vi som land bör fokusera att komma tillbaka till den ekonomiska och forskningsinriktade nivån vi höll för 50 år sedan, då har vi inte längre råd att lägga pengar på ”trams”.
Så höjd utbildningsnivå måste prioriteras på de Tekniska Högskolorna, om man behåller de nuvarande Masternivåerna, inför en Civilingenjörsnivå över Mastern, och inför krav på att alla Civilingenjörer skall klara minst två examina av den amerikanska ”Professional Engineer” nivån, kallad PE-examen.
På gymnasiet bör högskoleförberedande kurser införas så att studenternas kunskapsnivå åter kommer att ligga på den för 50 år avskaffade Läroverksnivån.
Och på Grundskolan bör ”Särskild kurs” återinföras i Matematik, Fysik, Svenska och alla utländska språk. Grundskoleplikt från 6 års ålder.
Skolans utmaningar kan inte trivialiseras till vilken person som för tillfället råkar inne posten som utbildningsminister. Denna inställning förefaller mig vara direkt naiv. Vårt utbildningsväsen är en komplex organism. Att förändra är inget som görs från en dag till en annan utan är en process som vida överstiger den genomsnittliga tjänstgöringsperioden för de 16 utbildningsministrar som innehaft position sedan 1968 (då utbildningsdepartementet i någorlunda nuvarande form skapades) blir då 3.5 år. Lägg där till att vi under perioden sedan 1976 haft 4 ”blockskiftande” regeringsskiften och 8 år av minoritetsregeande där ”regeringsblocket” inte förfogat över riksdagsmajoriteten. Detta är demokratins gång och på något annat sätt kan och skall det inte fungera MEN samtidigt säger denna ordning oss att betydelsen av en enskild minister inte ska överskattas.
Skolans problem och utmaningar, har som jag ser det, sin grund i reformen där enhetsskolan skapades. I sig ser jag enhetsskolan som en av våra allra viktigaste demokratireformer. Problem uppstod när den skulle implementeras genom att både bildningsideal och förståelsen för hur kunskap byggs i mångt och mycket tappades bort. Tidvis var experimenterandet kring pedagogik rena ”lekstugan” och den ena läroplanen ersatte den andre innan en läroplan fått chansen och innan vederhäftig utvärdering skett. Allt styrdes av tusentals teknokrater på Skolöverstyrelsen.
Sedan lades den centralbyråkratiska Skolöverstyrelsen ned och en något mer sansad förståelse för pedagogik ock kunskapsutveckling kunde förnimmas. Samtidigt var fanns en stor vilsenhet inför hur skolan skulle utformas. Som vanligt (eftersom det är enklare) blev det ofta fokus på det organisatoriska medan pedagogiken hamnade på undantag. Det är denna kontext vårt utbildningsväsen fortfarande befinner sig med pedagogik och kunskap på andra plats.