Kjell Östberg om socialdemokratins undergång. Vad som var bra i Sverige var byggt av folkrörelser, men det socialdemokratiska partiet förstörde det, säger Andreas Malm i baksidestexten till Kjell Östbergs bok The rise and fall of Swedish social democracy. Och det stämmer ju överens med som sägs på Folkrörelser.org. Men kan det beläggas av Östbergs bok?
Och vad skulle de i så fall ha berott på? Partifolket var ju samtidigt deltagare i samma folkrörelser? Vad bestod skillnaden i?
Östberg för redan i bokens början fram två förklaringsmodeller.
Den ena handlade om att man en gång för alla hade bestämt sig för att samhällsförändringarna skulle bygga på lag, dvs på riksdagsbeslut. Vilket med en liten lätt skiftning av tonvikten också snabbt kom att betyda att det var på riksdags- och senare regeringsnivå som alla förändringsförslag kom till. Initiativ tagna på annat håll uppfattades lätt som störningar i beslutsprocessen och möttes av ilsket försvar.
Den andra handlade om skillnaden mellan lekmän och anställt folk. Redan 1914 var en stor majoritet i partistyrelse och riksdagsgrupp avlönade av rörelsen och hade som alla anställda intresse av i första hand anställningstrygghet och reglerad befordringsgång. De fick därmed ett materiellt intresse av att motarbeta alla initiativ som skapade osäkerhet.
Man hade gärna sett de här två modellerna utvecklade och exemplifierade.
Förändring från ovan
Den första har beskrivits av Sten O Karlsson i en bok som numera inte går att få tag på, anmäld här; den handlar om den diskussion som ledde fram till att SAP adopterade välfärdssamhället som sin övergripande modell. Mycket auktoritärt och besserwissrigt, säger Karlsson, och uteslutande inom de ledande kretsar som uppfattade sig själva som de duktiga som skulle fixa samhället åt den majoritet som helst inte skulle lägga sig i.
Den andra beskrivs, för fackföreningsrörelsens del, av Lena Hellblom i en annan oåtkomlig bok, en doktorsavhandling från 1985. Där skildras striden på 30-talet mellan å ena sidan förtroendevalda som hade visionen att facket skulle vara medlemmarnas arena för gemensam handling, och å andra sidan anställda ombudsmän som menade att facket skulle vara ett serviceorgan för medlemmarna. De senare vann eftertryckligt, säger Hellblom, trots att tungviktare som Metalls ordförande Johan-Olov Johansson stod på medlemsdemokratins sida.
Östberg har själv ett tredje exempel – hur socialdemokratiska kvinnoorganisationer slet i ett par decennier för att få igenom reformer i barnfrågor som partiledningen länge ansåg för futtiga för att bry sig om.
Men, som sagt, mer sådant hade behövts. Det borde inte vara svårt att hitta många exempel på hur arbetarrörelsens fotfolk medvetet desorganiserades för att underlätta det smidiga administrerandet av stat och kommun. Det borde inte ens vara svårt att hitta ett mönster.
Istället mynnar det hela ut i ett fördömande av ”gränserna för reformismen”, med ett gammalt begrepp som fördunklar mer än det upplyser.
Rörelsernas betydelse
Problemet är ju inte reformer i sig, de behövs mer än någonsin. Problemet är att de är ogenomförbara utan ett rörelsetryck. Det är naivt att tro att några hundra parlamentariker ska kunna besegra en internationellt uppkopplad, rentieristisk kapitalistklass utan ilskna och medvetna uppdragsgivare som kan ställa till kaos om parlamentarikerna inte gör som de säger.
Intelligenta politiker förstår också detta. Franklin Roosevelt brukade uppmuntra sina anhängare att ”hålla trycket uppe”, och John-Olle Persson uppmuntrade Alternativ Stad att fortsätta motståndet mot motorvägsplanerna i Stockholm på 80-talet. Men de har varit en liten minoritet i det socialdemokratiska partiet.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Folkrörelser.org.
Läs också:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Inget parti mår bra av att oavbrutet sitta i regering under 40 år, det blir förstenat, det blir inskränkt och det mesta av lyhördhet försvinner. Makten blir ett självändamål och när väljarstödet vacklar infinner sig paniken där omorientering sker mycket mer utifrån att vinna tillbaka makten och mycket mindre utifrån vad man vill göra med makten.
Att vinna nya väljargrupper blir i detta scenario mycket viktigare än omsorgen om de ”trogna” väljargrupperna. Det tas för självklart att ”de trogna” kommer att förbli trogna. När de ”trogna” plötsligt blir ”otrogna” skadas partiets grund och såväl kärna som kärnvärden tappas bort.
Givet jämviktsriksdag 1973, valförlust 1976 och ny valförlust 1979 lades grunden för den omorientering (i början tämligen långsam) som fullbordades under Perssons 90-tal. Och partiet ett nytt ”Folkparti” var fött …
Jag kan ej detaljerna i socialdemokratin, och jag förblir vänstersocialist. Men att dela upp i ledning och fotfolk ser jag som för grovt. Se Per-Albin Hanssons folkhemstal och välfärdsbygget. Där gick väl topp och botten i takt?
Men mycket av kritiken stämmer nog, och framförallt partiets nyliberalisering och ledarnas karriärism. Då kände ursossarna inte längre igen sitt parti.
Man kan jämföra med sovjetsystemet med materialism och evolutionsvetenskap som gund. Ja jämföra med alla mänskliga samhällen.
I partitoppen en borgerlig elitistisk centralism, överklasstänkande, det är de kunniga i allmänhet som ska styra, paternalism. Men dessa är inte kunnigas i de arbetandes villkor och tänkande, det socialismen ju ska bygga på.
Arbetar-folk-makt i ekonomin och vardag: ”Alla ska vara med och dela och bestämma” (jämlikhet i makt och resurser). Så blev det varken i sovjetsystemet eller socialdemokratin. Ledarna var (eller blev ) en ny klass av revolutionära intelligenta. Mer så i Sovjet än i Sverige.
Sen var det höjden av idealism (idétänkande) och inget av materialism (pengar, makt) att inte se att de de anställda i partet, staten, förvaltningarna lämnade exempelvis arbetarklassen och blev en medelklass med ett eget materiellt klassintresse. Mer så i Sovjet än i Sverige – där det fanns andra karriärvägar.
Så föddes klassamhället under olika former av socialism. Eller rättare ÅTERFÖDDES, OMFÖDDES.
När våra urtida solitära (ensamlevande) djur dominerade fanns en viss ojämlikhet i olika tillgång till mat, sex, skydd. När vissa forntida djur blev sociala och samarbetade i ömsesidigt intresse försvann inte egoismen (så funerar inte evolutionen). Klassamhället uppstod i urtiden.
Med aporna och deras intelligens, ”språk” och koalitionsbildande förmåga kunde massan gradvis påverka alfahannarna, slå sig samman med de många mot de få.
Med människan som unikt undantag kund vi demokratisera och göra samhället jämlikare. Sedan dess finns i oss såväl drift att själva bli alfhanne, eller jämlik flockmedlem. Den dubbla driften kommer vi alltid att ha kvar.
Så klasskampen är för evigt. Drömmen om ett evigt klasslös framtidssamhälle är en fantasi. Därför alla dessa urartningar av jämlikhets-socialism.
Men vi kan närma oss socialism och jämlikhet genom en EVOLUIONSMATERIALISISK ANALYS av forna, nutida och framtids-planerade samhällen. Identifiera de samhälls-förhållanden som gynna klassbildning, och de som gynnar jämlikhet.
Hans Norebrink, pensionerad arbetare.
# Se ”Hierarchy in the Forest – The evolution of egalitarian behavior” av Chistopher Boehm
Socialdemokratin har förvisso haft och har sina problem och det finns många skäl till kritik. MEN att jämföra med sovjetsystemet saknar för mig all proportion gränsande till det rent befängda. Man kan beskylla socialdemokratin för mycket men inte för bristande motstånd mot gammalkommunism av leninistiskt märke. Socialdemokraterna är trots alla sina brister ett demokratiskt parti med det elitistiska sovjetiska kommunistpartiet var den demokratiska tankens motsats.
Instämmer i synen på demokratisk socialdemokrati och diktatorisk leninism. Men bristande s-motstånd mot gammelkommunism – var hittar du det i texten?
Jag lyfte bara fram evolutionsmaterialismen som bidrar till att del-förklara alla individers och samhällens beteenden och utveckling (men vänstern verkar ha missat Darwin med efterföljande vetenskapspersoner).
Och då har vi hierarki, elitism, klass, ”alfahanneri” i oss sedan vi var sociala djur. Och delvis sedan människoaporna, men mest uppkommet av oss människor, har vi vår alternativa tendens/drift till jämlikhet och demokrati.
Dessa dubbla beteende-tendenser finns i alla nutida individers och samhällens inre krafter. Så klasskampen mellan hierarki och jämlikhet kommer att vara för alltid. Ett för evigt framtida klasslöst samhälle kan vi glömma. Tyvärr!!!
En evolutionsmaterialistisk analys bidrar till att förklara varför våra ledare så ofta klänger sig fast vid makten och som Lenin, Stalin. Mao, Ortega, Xi, Putin blev maktberusade diktatorer. Deras alfahannegener slog till. Därför måste ledarna kontrolleras så att de håller sig inom sina jämlika geners ramar.
Makt korumperar, (se s), absolut makt korrumperar absolut (se ”kommunismen” – det ord partielitisten Lenin kidnappade).
Att jag nämner socialdemokratins förhållningssätt mot gammalkommunism är för att påvisa orimliga i jämförelsen mellan socialdemokrati och sovjetsystem, det relaterar inte till någon explicit del i din text.
Jag kan inte heller se att ”alfa-hanneproblematiken” skulle vara den avgörande frågan när det gäller socialdemokratins degeneration. Problemet är väsentligt mycket större än enstaka ledargestalter. Vidriga diktatorer och mördare, med psykopatiska drag, av kalibern Lenin, Stalin. Mao, Ortega, Xi och Putin har ingenting alls att göra med svenska socialdemokrater som Branting, Hansson, Erlander, Palme, Carlsson, Persson, Sahlin, Löfven och Andersson.
Det var inte så att Per-Albin Hansson kunde låta gripa och efter summarisk rättegång avrätta någon som befarades ha avvikande mening på det sätt Stalin gjorde. Inte heller initierade Magdalena Andersson, som Putin, lönnmord på misshagliga journalister. För mig faller därför jämförelserna platt till marken, historiens värsta skurkar har väldigt lite gemensamt med folkhemmets socialdemokrater och den därefter följande ”folkpartistiska” varianten av socialdemokrater.
Socialdemokratins problem grundar sig mycket mer i den fartblindhet som skapades under 40 år av kontinuerligt regerande. Den omfattade alla från partiledare och verkställande utskott till gräsrötterna ute i arbetarkommuner, partiföreningar och socialdemokratiskt dominerade verkstadsklubbar. Med fartblindheten följde oförmågan att läsa av samhällets förändring, gamla sanningar uppfattades som eviga och när denna världsbild kastades över ända vid valen 1973, 1976 och 1979 skadades partiets grundläggande fundament och det reparationsarbete som följt därefter till dags dato har varit föga framgångsrik. ”Folkhemssjälen” förlorades under denna period och att hitta tillbaka till en ”förlorad skäl” är, vilket historien bevisar, inte alldeles lätt om ens möjligt.
Som jag försöker presentera har individer och. samhällen både hierarki och jämlikhet som evoliutionär arv i olika proportioner. Närmare hierarki i Sovjet, närmare jämlikhet i Sverige.
Men du fastnar i sossar-kommunister. Vi kan påverka kulturellt-poliiskt, men delae av hierarki och jämlikhet finns i alla samhällen biologiskt-genetiskt.
Att helt ändra vår dubelnatur är omöjligt. Men du lkanske är evolutionsförnekare?
Men varför i hela världen blanda in den extrema sovjetdiktaturen i en diskussion om vår svenska socialdemokratin?
Att teoretisera och diskutera utifrån hierarki och jämlikhet går alldeles utmärkt att göra helt utifrån svenska förhållanden. Dessutom blir det då verklighetsnära och förståeligt. Fruktbara resonemang, som människor kan relatera till sin egen verklighet och vardag, är något som människor kan förstå och ta till sig.
Samtidigt ser jag inte riktigt, som framhållits ovan, att hierarkierna är socialdemokratins största dilemma. Visst besitter verkställande utskottet en betydande makt men så var det också när ”folkhemssjälen” fortfarande var den som partiet kretsade kring. Partidisciplinen har alltid varit betydande inom den välorganiserade socialdemokratin. Detta hindrade inte välfärdsbygget. Förklaringen till partiets degenerering bör därför främst sökas på andra håll.
Jo man kan hålla sig till socialdemokratin som diskussionsexempel. Men en får djupare svar om man diskuterar bredare. Till exempel all socialisms misslyckande – den västliga socialdemokratin, den östliga ”kommunismen”, och den sydliga stats-miltär-byråkratin.
Välfärdsbygget/folkhemmet började med en konservativ politikers visioner (Kjellén). Och med Bismarck, New Deal, Keynes. Även nazismen byggde välfärd och folkhem. Liksom våra svenska borgerliga partier gjort. Socialdemokratin förr var bäst.
Välfärd har alltså i sig inget med socialism att göra. Socialism är att utvidga den politiska val-vart-fjärde-år-demokratin till en daglig ekonomisk arbetsplatsdemokrati. Som var aktuellt för sossarna fram till sjuttiotalets löntagarfondsdiskussion.
Socialism är demokrati och jämlikhet i makt och resurser. Vilket möjligen har existerat ibland i jägar-samlarsamhället. Men inte sedan dess.”Då måste man söka svaret mycket längre upp” som det sjungs.
Till exempel I VÅR MEDFÖDDA GENETISKA ALLMÄNMÄNSKLIGA EVOLUTIONÄRT GIVNA MÄNSKLIGA NATUR SOM BLANDAR HIERARKITENDENSER MED JÄMLIKHETSTENDENSER.
Där är grundbulten till svårigheten att bygga all slags socialism. Till att klassamhälletständigt återuppstår i nya former.
Men då vi är hierarkiska OCH jämlika i vår människonatur bör det gå att hitta mer jämlika former av samhllsbyggen, Det gick ju att bygga. politisk jämlikhet = demokrati.
Men då måste vi utgå från vetenskapliga fakta: vår mänsklig natur med dess dåliga hierarkidrift, och dess bra jämlikhetsdrift.
Om vi accepterar att vi är skapade av evolutionen även i beteendetendenser, så måste en analys av svensk socialdemokrati inkludera detta.
Det är, som jag ser det, en missuppfattning att folkhemsbygget enbart handlade om ett antal försäkringar för att skapa en grundläggande trygghet. Att människor skall ha en grundläggande trygghet är något som i princip förfäktas över hela den politiska skalan.
Få politiska rörelser, röd, grön eller blå kvittar lika, vill människor illa. Skillnaden består i synen på hur samhället skall utformas för att ge de allra flesta hyfsat bra levnadsförutsättningar. Gammelkommunisten (och då menar jag inte urspårade och skurkaktiga ledargestalter) tror verkligen på att planekonomins välsignelser skapar bäst materiella förutsättningar för flertalet medan den övertygade Laissez-faire liberalen är lika övertygad om att den totalt fria marknaden är lösningen. Detta handlar om att människor drar olika slutsatser och så kommer det alltid att vara. Antalet parametrar som leder fram till dessa slutsatser är nog mångfalt fler än de två motverkande egenskaper du resonerar om även om jag inte förkastar att dessa två egenskaper har en inverkan, alls inte försumbar, bland andra egenskaper.
Du har givetvis helt rätt i att Bismack var en pionjär på socialförsäkringsområdet, han ville, trots sin förankring i preusssisk konservatism, inte att människor utan arbete skulle fara illa. Från detta perspektiv var han inte en ”elak” människa. Men Bismarck ville inte heller jämlikhet eller fördelningspolitik, att han var en sann förespråkare för det hierarkiska är självklart en vidöppen dörr att slå in.
Det folkhemsbygget handlade om, mer än att bygga materiell välfärd (som andra partier högst sannolikt också klarat av), var jämlikhet med ambitionen att ge människor lika förutsättningar (enhetsskolan var grundläggande i detta) och fördelningspolitik för hyfsad ekonomisk utjämning. Om detta kan betecknas som socialism eller inte spelar mig mindre roll, det viktiga är innehållet. Har genom åren blivit allt mer skeptisk mot ”etiketter” då jag finner dem begränsande. Själv har jag sedan länge avstått från att klistra en ”etikett” i min panna.
Det var de just nämnda folkhemstankarna som socialdemokraterna började tappa bort i skiftet mellan 70- och 80-tal. I sin strävan att återta makten började förvandlingen till ett parti i politikens mittfåra som vilket annat ”folkparti” som helst. Och så är det än mer idag då ett regerande kommer att kräva ett långtgående samarbete med ett av riksdagens mest marknadsliberala partier.
Du har en snäll ensidigt traditionellt borgerlig idealistisk människo- och samhällssyn. Den användes för att motarbeta demokratin. Alla vill alla andra väl, och därför ska de kunniga styra med sin kapacitet för att bäst ”tjäna folket”.
En annan materialistisk borgerlig syn är att alla är krassa själviska individualister. Den synen bygger liberalismen, nationalekonomin och många vanliga människor sin åsikt på. Med egoistisk profit som drivkraft får alla det bättre, även om klyftorna ökar. Det visar psykologin är fel: relativ fattigdom plågar folk.
Samma blandning av materialism-idealism finns till höger och vänster. Folk röstar efter egna materialisriska ekonomiska klassintressen. OCH idealistiskt värnande om nationen och folket och klimatet.
Vi har ju båda sidor i oss. Alla medfött i olika proporioner – och påverkat åt endera håll av kulrur, religion, uppväxt, samhälle.
Från vårt djurarv själviskhet-individualism-hierarki-materialism etc’
Från vårt jägar-samlar-arv altruistisk osjälviskhet-kollektiv socialitet-jämlikhet-idealism.
Fast i grunden är allt egoistiskt själv-tjänande på den genetiska nivån. Moderskärlek är så även det själviskt genetiskt-individuellt-kollektivt.
Men VI lever inte på gennivån, vi lever på vår egen nivå (och har tills nyligen inre ens vetat om gener). Där är modern osjälvisk gentemot barnet. Den ukrainska soldaten tjänande nationen. Ideologer idealistiskt arbetande för ett bättre samhälle etc.
Vi bör alltså skilja på värderingar – vilket samhälle vill vi bygga (BÖR).
Och på fakta, som vetenskaps-forskarna gradvis får förklara (ÄR).
Bort med själviska ideologiska saker vi vill tro. Vetenskaplig kunskap bör bli på sikt lika för alla.
Med fakta om människans naur som grund, kan vi med åsikter bygga vårt önskade samhälle.’
En sak som ”vetenskaplig socialism”. är bara strunt liksom ”marxismen-leninismen-maoismen (jag trodde på) som en låst evig sanning.
Vetenskapen fullbordas gradvis. Som jag förstår det har vi ett själviskt djurarv från de sociala djuren, och ett mer osjälviskt ar från jägarna-samlarna. Sen kan vi med den grunden bygga på samhället kulturellt och politiskt med våra värderingar. Förskjuta samhället till höger eller vänster. En evig klasskamp utan slut.
Det är lärdomar för alla parter.
Och exempel på hur kultur och politik kan ”vinna över” alfahanne-dominans är västlig liberal demokrati och allt jämställdare kvinnor.
Men nu går det åt andra hållet. igen. Vi är i grunden påverkade av hierarki-jämlikhet, men vi är inga genetiska slavar, vi kan bestämma mycket själva.
Exempel: Biologisk socialitet, blir Kulturell Etnicitet, blir Politisk nationalism. Allt påverkar.
Här trampade jag visst på en öm tå, ”…, en snäll ensidigt traditionellt borgerlig idealistisk människo- och samhällssyn” och sedan svingas ”storsläggan” i luften: ”Den användes för att motarbeta demokratin”. Därpå pådyvlar du mig en åsikt jag inte givit uttryck för: ”Alla vill alla andra väl, och därför ska de kunniga styra med sin kapacitet för att bäst ”tjäna folket”. Var säger jag att de ”kunniga ska styra”? Här är du skyldig mig en förklaring. Jag har mycket svårt för en argumentationsmodell som bygger på att någon lägger ståndpunkter i min mun som jag aldrig uttalat.
Du framställer mig som en kontrarevolutionär under Maos kulturrevolution med en skylt hängande runt halsen där det formuleras vilka förkastliga åsikter jag givit uttryck för. En kontrarevolutionär, som om livet är mig kärt, måste ut och göra bot och bättring på risfälten (…eller ja potatisåkern om vi tänker svenska förhållanden).
Min demokratisyn handlar INTE om att ”kunniga ska styra” TVÄRTOM utgår min demokratisyn från VARJE MÄNNISKAS LIKA VÄRDE. I detta ligger att varje människa har en oantastlig rätt att efter egna överväganden och erfarenheter formulera och uttrycka sina åsikter. Om detta är utifrån ”värderingar” eller ”fakta” är enligt min bestämda uppfattning mycket mer komplext än vad du gör sken av. Detta är aldrig svart eller vitt utan en ständig växelverkan ”värderingar”-”fakta”. Dessutom finns knappast någon exakt vetenskap (möjligen matematiken undantagen) då vetenskapen är en bild/modell av den kunskap vi har idag, imorgon har vi mer kunskap, ofta en komplettering av gårdagens kunskap MEN ibland ställs allt över ända och forskare tvingas börja om.
Vid 1900-talets början trodde vetenskapen att Bohrs atom-modell näst intill beskrev hela kunskapen om materiens innersta beståndsdelar. Idag, 125 år senare med kvantfysikens ständigt nya rön vet vi att det fortfarande återstår oändligt mycket att upptäcka. Vetenskapen har ingen slutpunkt vare sig det gäller samhälls- eller naturvetenskap. Nya Nobelpris delas ut varje år … men ändå har vi idag att fatta beslut om nuets samhällsfrågor det kan liksom inte vänta …
Följden av principen om ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE är att offentlig makt enbart, enligt min bestämda uppfattning, kan utgå ifrån MAJORITETENS UPPFATTNING (d.v.s. inte enbart ifrån ”de kunniga”) efter det att människor mötts och på olika sätt diskuterat och belyst den frågeställning det gäller, allt under åsikts- och yttrandefrihet. I detta perspektiv är demokratin neutral, den handlar inte om beslutets innehåll i sig, utan om vägen för att nå ett beslut som en MAJORITET står bakom. Beslutet kan spegla min åsikt med den kan också helt gå på tvärs mot min åsikt MEN ändå har jag att i någon mening respektera majoritetens beslut. Att jag sedan är i min fulla rätt kritisera och opinionsbilda är en annan sak men också det en del av den grundläggande åsikts- och yttrandefrihet som är en fundamental del av demokratin.
Förlåt mig. Det var klumpigt uttryckt Jag menade bara att sakupplysa om ett slags motstånd mot demokratin. Men det blev som om du var antidemokrat vilket du inte är. Ursäkta igen för det som i praktiken blev det vanliga fega argument-tricket ”guilt by association”.
Vad gäller vetenskapen är vi nog överens. Den ska vara objektiv, inte bunden till någon åsikt, eller ideologi. Den förändras och för det mesta förbättras hela tiden. En ska inte russinplocka de delar man gillar, ej heller ignorera de bitar man ogillar.
Trots att vetenskapens fakta om människan växer och förändras/utökas, och kommer att alltid vara ofullfbordade så måste vi i detta nu använda de vetenskapsteorier och fakta och kunskap som finns för förbättra för individen och samhället. Vetenskaplig kunskap är ramen och inom den får vi arbeta politisk med våra värderingar. Flöm blandmissfostret ”vetenskaplig socialism” alltså.
Vi är nog också överens om att demokratin (folkmakten) bygger på alla individers LIKA VÄRDE. Däremot vill jag tillägga att demokrati även är kollektivet folkets rätt att styra självt, de som brukar kallas rätten till nationellt självbestämmande.
Jag vill till demokratin även betona individuella, minoritära och minoriterträttigheter. De kan ibland inskränka majoritetsstyre, men även minoriteterna är ju delar av det folk som ska ha makt. I värsta fall får i med demkratin en ”etnisk diktatur” när minoritesfolken saknar all makt.
Det är problemstiskt med en ständigt växanse förbättrad vetenskap att ha som faktagrund för att med olika värderingar bygga samhället. Samma med vetenskapen och sjukvården exempelvis. Förr trodde man magsår a sress = ett botmedel. sen bakterier = ett annat botmedel.
Jag menar att vi vet nog för att vetenskapligt kunna lägga till en mainstream evolutions-vetenskap till förklaringarna och förståelserna om individen och amhället. Så förutom personliga, religiösa, kulturella, politiska, slumpmässiga förklaringar av människan och hennes samhälle bör vi integrera de evolutionära.
Så när exempelvis en jämlik (massideologin) person ur folket får makt (Mycket under ”kommunismen”, litet i socialdemokratin) så måste karriärism. elitism, cenralism, byråkratism elitfördelar, borgeligt höga löner bekämpas. För hos folkets nya tjänare aktiveras lätt alfahanne-hierarkiska tendenser. Hen vill behålla den söta makten. Se Morales, Ortega, Xi, Putin.
Så när man i kommunistländerna cenrraliserade makten för effektivttetsskäl så vaknade ledarens makhunger. Lärdom, makt är en evolutionär antidemokratisk fara, som måste motarbetas.
Hos socialdemokratin, kommunismen och överallt. I olika grader
.