Samma politik även om vi fäller högerregeringen i nästa val. Socialdemokraterna har tydligt deklarerat vilken politik de vill ha och vilka de vill regera ihop med. De har tidigare gått ut med att de tänker föra exakt samma ekonomiska politik som de nuvarande regeringen. De vill också ha exakt samma repressiva och omänskliga kriminalpolitik. Liksom samma inhumana invandringspolitik som högereregringen. Det är så bisarrt att socialdemokraterna står längre ifrån vänsterpartiet än vad centerpartiet gör. Socialdemokraterna har blivit Sveriges största högerparti.
Som en följd av den politik de vill ha så går de nu också ut i en intervju i ETC med ståndpunkter som innebär att de i praktiken vill regera ihop med moderaterna efter nästa val. Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson går ut i ETC och säger att det är nödvändigt att samarbeta med moderaterna för att kunna råda bot på den nationella krisen som orsakas av gängbrottsligheten.
Ett påstående som naturligtvis inte är nåt annat än dumheter. Det finns ingen som helst nationell kris när det gäller brottsligheten. Den har minskat stadigt sen 1990-talet och antalet mord i förhållande till befolkningens storlek är mindre än på 1990-talet. I år har dessutom skjutningarna och sprängningarna i gängmiljö minskat mycket kraftigt. Den så kallade nationella krisen finns ehle enkelt inte.
Sammantaget är det för mig obegripligt hur vänstersossarna i Reformisterna och runt tankesmedjan Katalys kan stanna kvar i sossarna. De har ingen som helst möjlighet att få igenom sin politk och blir därmed bara alibin för en rekationär högerpolitik. Det bästa de kunde göra vore att lämna socialdemokraterna till förmån för Vänsterpartiet. Att stanna kvar i sossarna är att legitimera stockkonservativ kultur- invandrings- och kriminalpolitik med repression och främlingsfientlighet. Det är också att legitimera en nyliberal ekonomisk politik som slår hårt mot arbetarklassen i Sverige.
Socialdemokraternas inriktning innebär också att Vänsterpartiets ledning borde inse att det inte blir nån regering ihiop med socialdemokraterna. Sossarna vill helt enkelt inte ha nån arbetarklasspolitik, de vill inte ha en progressiva omfördelningspolitik och de vill inte ha en vettig klimat- och miljöpolitik. Det enda vettiga för Vänsterpartiet i detta läge är att stenhårt gå ut med en radikal politik till försvar för arbetarklassen och miljön. En radikal omfördelnings- och omställningspolitik. Omfördelning från rika till fattiga, omställning från klimatfientlig politik till klimatvänlig politik. Vänsterpartiet måsta sluta snegla på sossarna och istället konfrontera all högerpolitik.
Läs mer:
- Vänsterpartiet vill ha en bred vänster – varför utesluter de då folk?
- Alternativt förslag till program för Vänsterpartiet
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Inte sedan 2002 har de ”traditionellt” rödgröna (socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet) haft majoritet i riksdagen, då förfogade de över 191 mandat, efter senaste valet 2022 har samma partier kommit att förfoga över 149 mandat. Att det efter nästa val skulle bli en ”traditionell” rödgrön majoritet kommer knappast att hända. Om Magdalena Andersson ska bli statsminister krävs då att centerpartiet (vårt, över de senaste 25 åren sett, mest marknadsliberala parti) på ett formaliserat sätt skulle samverka med vänsterpartiet vilket även det är ytterst osannolikt (det finns säkert utrymme att samverka i en och annan sakfråga men inte mer än då).
Det alternativ som då återstår efter nästa val, där ändå det troligaste är att centerpartiet vidhåller sitt motstånd mot sverigedemokraterna, är antingen att Tidöpartierna får fortsatt majoritet (och att sverigedemokraterna efter lite pliktskyldigt ”gnissel” från liberalerna kommer att ingå i regeringen) eller att vi hamnar i en situation där centerpartiet blir vågmästare.
I detta sistnämnda fall kan det på inget som helst sätt uteslutas att lösningen blir en ”stor” koalition mellan socialdemokrater och moderater (två partier som båda är djupt förenade i tron på traditionell tillväxt och har rätt mycket övrigt gemensamt även om ingen av parterna vill vidgå det). Kanske är tiden mogen, att med erfarenheten från December- och Januariöverenskommelsernas fundamentala misslyckanden, pröva denna lösning. Kanske är det till och med den troligaste lösningen. Att socialdemokrater nu ”vädrar” sådana tankar är fullt naturligt för att förbereda inför ett scenario som mycket väl kan bli en realitet. ”Vädrandet” är högst troligt en del i en strategi och inte enskilda personers ”tyckande”.
Decemberöverenskommelsen 2014, byggt på något sorts naivt konsensustänkande, var dömd att misslyckas från början. En regering som vare sig förfogar över lagstiftnings- eller budgetmakt kan aldrig vara något annat än en ren expeditionsministär. Här kan Löfven sannolikt betecknas som vår mest maktlöse statsminister genom tiderna. Några liknande överenskommelser kommer aldrig mer att träffas.
Inte blev väl heller Januariöverenskommelsen, 2019, särdeles mer konstruktiv. Genom kohandel fick Centerpartiet marknadshyror, liberalerna avskaffad värnskatt men även socialdemokraterna och miljöpartiet fick förstås igenom vissa sakfrågor. Vänsterpartiet fick ingenting alls utöver pappret ”ingen fick se”, det papper som pratmakaren Sjöstedt patetiskt pladdrade om. Det hela ledde så småningom till en märklig regeringskris där Magdalena Anderson, i en av turerna fick avgå innan hon ens tillträtt. Några nya disparata ”Januarieövernskommelser” finns inget utrymme för.
Riksdagsvalen avgörs i huvudsak av två delar, kampen om ”mittenväljarna” och valdeltagande. Så har det egentligen alltid varit under våra 100 år av demokrati, även under socialdemokraternas ”storhetstid” då man någon gång tog bondeförbundet till hjälp och någon annan gång klarade sig genom tvåkammarsystemets konstruktion och kvarvarande majoritet i första kammaren. Men det var nästan alltid en strid på marginalen som förvisso mellan 1932 och 1976 vanns av socialdemokraterna. En sådan tid kommer dock knappast åter.
Ingenting talar för att framtidens riksdagsval i grunden kommer att skilja sig från de senaste 100 åren. Socialdemokraterna har i detta alltid suttit i en ”rävsax”, att inte allt för mycket förarga vänsterflygeln men samtidigt inte misshaga den del av socialdemokratin som ligger närmare mitten. Skulle vänsterflygen ta sitt ”pick och pack” och ansluta sig till Vänsterpartiet skulle det knappast förändra de grundläggande majoritetsförhållandena i riksdagsval. Däremot skulle socialdemokraterna förlora sitt ”dåliga samvete” och därigenom bli av med en viktig motvikt. Åt vilket håll detta skulle föra partiet, och framtida regeringsmakt, är nog inte så mycket att fundera över …
Politik är inte enkelt …
Politiken avgörs inte efter ett riksdagsval utan före. Vi skulle aldrig ha fått 1930-talets radikala reformpolitik om inte arbtarrörelsen hade slagit globalt strejkrekord under 1920-talet och andra folkrörelseorganisationer också mobiliserat för sina frågor. Det som sen blev socialdemokratisk politik framstod helt enkelt som den måttliga mittpolitiken som en bred majoritet kunde samlas kring.
Sånt begriper exvis SD mycket väl. Genom att envist föra fram en extremistpolitik under ett par decennier har de gjort traditionell högerpolitik till måttlig mittenpolitk.
Detta gäller för övrigt oavsett om vi tror sossar om ont eller gott. Franklin Roosevelt brukade t.ex. uppmana uppvaktande rörelser med ”jag tycker som ni, men fortsätt att hålla trycket uppe så att jag kan genomföra det också”. Tyvärr brukar folk sällan begripa sånt här i Sverige. Den enda skulle väl i så fall vara stockholmspolitikern John-Olle Persson som uppmanade oss i Alternativ Stad att fortsätta motståndet mot motorvägar på 1990-talet, för att göra det lättare för honom i Stadshuset att föra samma politik.
Detta är vi helt överens om. Vill en ha nåt måste en kämpa för det. Det har de flesta helt glömt brott.
Din historieskrivning är nog något förenklad. Socialdemokraternas programrevision 1920 var i många avseenden mer radikal än 1944 års programrevision. 1944 års programrevision kom också att utgöra en av utgångspunkterna för efterkrigstidens välfärdsbygge.
Det som hände under 1920- och 30-talen var att partiet utvecklades i pragmatisk riktning vari Saltsjöbadsavtalet 1938 och skapandet av ”den svenska modellen” blev en huvudbeståndsdel. Otvivelaktigt hade oro på arbetsmarknaden med strejker och annat en inte oväsentlig del i skeendet men det hela slutade, genom Saltsjöbadsavtalet, i en kompromiss där den tidiga socialdemokratins radikalism tydlig fick ge vika för substantiella steg mot ”mitten”.