Syrien efter jublet. Al-Assads sekteristiska familjediktatur hade inget annat svar än massivt, dödligt våld. De folkliga upproren förvandlades till inbördeskrig där regeringar från när och fjärran av egna intressen stödde olika väpnade grupper och Assad kunde hålla sig kvar med hjälp av stöd från Ryssland, Iran och Hezbollah. Med en halv miljon döda och hälften av befolkningen på flykt, i och utanför Syrien, har det frusna inbördeskriget gjort Syrien till ett katastrofområde där 90 procent av befolkningen lever i fattigdom.
Den senaste veckans snabba kollaps för regimens styrkor visar hur isolerad den var. De väpnade grupperna med det islamistiska HTS i spetsen drog nytta av Rysslands, Irans och Hezbollahs egna problem och kunde, med Turkiet i ryggen, inta Aleppo och norra Syrien.
Hur framtiden ser ut för det hårt prövade syriska folket är ännu för tidigt att säga.
Jimmie Åkessons rasism
Naturligtvis var den svenska extremhögerns överstepajas, Jimmie Åkesson, snabbt ute och försökte dra rasistiska poänger genom att ifrågasätta skyddsbehovet för de syriska flyktingarna nu när diktaturen fallit. Att hans första tanke var att skicka människor till en stat i upplösning där enligt FN 17 miljoner redan är i akut behov av humanitär hjälp, säger mycket om denne Tidöregeringens skuggminister.
Även om många nu med rätta firar fallet av al-Assads blodiga diktatur förskräcker tidigare erfarenheter av sekteristiska grupper som besegrat korrupta diktaturregimer. De krafter som verkar ha tagit makten i Damaskus har ett mörkt förflutet och inbördeskriget med alla sina oheliga allianser har rimligtvis skapat djupa sår mellan människor och etniska och religiösa grupper. I samband med offensiven mot al-Assads styrkor har Turkiet också trappat upp kriget mot det kurdiska självstyret i Rojava.
Civil kamp
I skuggan av de militära konflikterna har det missnöje som utlöste upproren 2011 fortsatt att växa och under de senaste åren tagit sig uttryck i rader av folkliga protester. Framför allt i Suweida, en region som domineras av den drusiska folkgruppen, har det sedan 2023 exploderat i lokala generalstrejker och civil olydnad med krav på al-Assads avgång och förbättrade levnadsvillkor. Sådana krav på ett drägligt liv kommer att fortsätta resas nu.
Förhoppningsvis innebär al-Assads fall att de kan organiseras mer kraftfullt och över alla de etniska och religiösa splittringar som den tidigare regimen utnyttjat. I sådana breda folkliga rörelser kring gemensamma krav, snarare än i uppgörelser mellan olika väpnade fraktioner, kan ett hopp för Syrien skönjas.
Lars Henriksson
Att förstå upproret i Syrien
Den nordamerikanska tidskriften Tempest har gjort en färsk och läsvärd intervju med den schweizisk/syriske aktivisten och forskaren Joseph Daher som ger en bra inblick i läget i Syrien och vad som fört hit.
Daher varnar den internationella vänstern för ”ställa sig bakom resterna av regimen eller kontrarevolutionens lokala, regionala och internationella krafter”. Han uppmanar vänstern att ”undvika de båda fällorna romantisering och defaitism” och till solidaritet med folklig och progressiv kamp underifrån genom att ”stödja grupper och individer som organiserar och kämpar för ett progressivt och inkluderande Syrien och bygger solidaritet mellan dem och regionens populära klasser.”
Läs intervjun här: Understanding the rebellion in Syria
Tidigare publicerat i Internationalen. Har dock justerat ett sakfel i Lasses artikel som gäller Damaskus. #Anders_S
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Andra diktatur-fall i Arabvärlden/Mellanöstern ger lite hopp: Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Sudan, Etiopien, Eritrea, Jemen, Iran, Afghanistan, tyvärr.
Tre starka krafter sliter regionen isär: Sunniislamsk, Shiaislamsk och Judisk religiös konservativ fundamentalism.
Några ljusglimtar dock:
De nya härskarna i Syrien försöker verka mindre våldsamma mot andra grupper och terroriserade inte civila under slutoffensiven mot Damaskus. De har också länge samverkat med andra väpnade oppositions-miliser.
De har lovat respektera minoriteter, och de har inte vänt sig mot det progressiva kurdiska självstyret som kontrollerar nordöstra Syrien.
De vill verka för nationen Syrien, och inte bygga ett global-terroristiskt kalifat som IS. Syrisk intern nationalism snarare än islamistisk internationalism.
De samarbetar med vissa makthavare från den störtade Asad-regimen för en fredlig maktövergång. Och de verkar för lag och ordning.
Det går inte att lita på vad HTS säger. Desstyuom är de inte ensamma. Damaskus befriades av andra krafter och HTS kom till ett redan befriat Damaskus. Det är därför de samarbetar med tidigare ministrar och andra upprorsmän. Det fanns alltså ingen slutoffensiv mot Damaskus norrifrån. HTS styr egentligen bara i Idlib, Aleppo, Hama och Homs med omnejd. Norr om Aleppo styr Turkiets lydarmé SNA som har IS-soldater i sina led. Från Damaskus och söderut är det delvis sekulära krafter som styr. På andra håll som vid kusten och i Lattakia verka det inte finnas någon som styr. I öster styr SDF vars starkaste kraft är YPG/YPJ (kurderna). HTS och SDF tycks undvika stridigheter med SNA och Turkiet har angripit SDF i norr. Israel har ockuperat ytterligare en bit av Syrien och bombar landet. Hur det hela kommer att utveklas är oklart. Allt detta framgår av Dahers artikel i Tempest.
Glömde en sak. En ytterligare positiv aspekt; vänskapen mellan sunnitiska Hamas och shiitiska Hisbolla.. Kanske en uppluckring av den muslimska sekterismen.
Knappast. Det är bara pragmatisk politik från Hamas och Iran. Fiendens fiende är din vän.
Att förhållandet handlar om ”fiendens fiende är din vän” beskriver högst sannolikt situationen i ett ”nötskal”.
Det är heller på inget sätt så att konflikten sunni-shia skulle ha sitt ”epicentrum” i vare sig Syrien, Libanon eller Gaza, detta är perifera områden i sammanhanget. Storpolitiskt handlar det om konflikten mellan Saudiarabien och Iran, där det förstnämnda landet är lierat med väst medan det sistnämnda är lierat med Ryssland.
Det finns förstås också bakomliggande religösa grunder för spänningen sunni-shia, spänningar som funnits under många hundra år. Hur stora skillnaden i uttolkningen av islam är verkar det dock finnas olika åsikter om. Över århundradena har skillnaderna accentuerats under orostider medan de varit mindre, om än inte obefintliga, under mer harmoniska tider. Nu har spänningarna allt sedan den iranska revolutionen varit starka varför vi befinner oss i en tid av ”oförsonlighet” av vilket följer att någon ”uppluckring” mellan de två inriktningarna lär vänta på sig.
Politiskt tycks de flesta bedömare vara tämligen ense om att Iran hör till de stora förlorarna i sammanhanget. Utan uppsäkrade försörjningsleder genom Syrien kommer ett redan ”tilltufsat” Hizbollah försvagas ytterligare varvid Iran tappar sitt inflytande i Libanon och den de facto ockupation Iran, genom Hizbollah, upprätthållit i delar av landet kommer bli mycket svår att bibehålla. Libanons status som fullt suverän stat skulle därför möjligen kunna återupprättas.
Även för Hamas torde situationen försämras ytterligare. Utan ett tämligen kraftfullt Hizbollah som kunnat utöva någon form av militärt tryck mot Israel från norr kommer isoleringen att tillta. Att islamistiska grupper i Syrien, som i grunden lär dela mycket av Hamas värderingar, skulle träda till Hamas bistånd förefaller osannolikt. För överskådlig tid kommer all fokus att behöva ägnas åt den komplexa situation som nu uppstått i Syrien,
Förr eller senare faller alltid familjedynastier, den Assadska dynastin är i detta inget undantag utan i det närmaste en självklarhet. En annan självklarhet är att en dynastis fall mycket sällan löser grundproblematiken. Se på fallet för de habsburgska, hohenzollerska och romanovska dynastiernas fall i slutet av först världskriget. Ur vissa aspekter blev det ”ur ask in i elden” genom att grunden lades för Hitlers och Stalins terrorvälden vilket så småningom slutade i andra världskriget.
Syrien, om än mycket mindre än Europa, står i princip inför samma utmaning som Europa gjorde 1918. Samhällsstrukturer är på flera sätt sönderslagna i grunden, ekonomin är ”kraschad” och den geopolitiska kartan är fragmenterad för att nämna några av utmaningarna.
Till saken hör att gränserna i Mellanöstern, inklusive Syriens, i grunden inte utformades efter befolkningsgrupper. Ländernas linjalräta gränser, uppdragna i London och Paris efter det Osmanska rikets sönderfall, skvallrar om detta. Trots försöken att bygga nationalstater efter den självständighet som till sist nåddes handlar fortfarande väldigt mycket om befolkningsgrupper som står emot varandra. Detta förändras inte av den Assadska dynastins fall.
Ingen ska förvänta sig att den kaotiska situationen förändras över en natt. Splittring och segmentering mellan befolkningsgrupper kommer nog dessvärre att bestå under överskådlig tid. Vi kan hoppas på mindre våld och mer av vilja till förening mellan befolkningsgrupper men om det kommer att bli så återstår att se. I detta är det heller ingen självklarhet att Syrien kommer att bestå som nation även om nationens forsatta bestånd kanske fortfarande är det troligast.
Att familjen Assad kunde styra som den gjorde torde hänga ihop med svag organisering på samhällsnivån över huvud taget. Bortsett då från religiösa sekter som tycks ha dominerat sen länge, och gett Assads en möjlighet att agera vågmästare så länge det gick. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Sectarianism_and_minorities_in_the_Syrian_civil_war#/media/File:Syria_Ethno-religious_composition..jpg (karta från 1976)
Och det kommer att dröja länge innan det finns nåt annat.
Vilket visar att Syrien från landets ”konstruktion” varit en svag stat där sammanhållningen utifrån nation och nationalitet varit mycket svagare än den sammanhållning som byggts av religiösa grupperingar. Att bygga ett stabilt hus utan fast grund är inte enkelt …