Varför blir det stormaktskrig?

Varför blir det stormaktskrig? För några år sen förde jag fram teorin att en globaliserad värld skapar väldigt många konflikter och därför inte är särskilt fredsbefrämjande. Jag hade de bästa källor – men det ser ut som om det finns ännu bättre.

Dale Copeland konstaterar efter att ha detaljstuderat tvåhundra års stormaktskonflikter att internationell handel ibland faktiskt är fredsbefrämjande – men ibland inte. Det som styr är stormakters hopp om att handel ska göra dem rika. Om de är optimistiska blir det fred, om de är pessimistiska blir det krig, eller i alla fall risk för krig.

Det har funnits två skolor om det här. Dels den liberala, som hävdade att handel per definition är fredsskapande. Copeland kan enkelt konstatera att den har mycket lite empiriskt stöd. Och dels den s.k.realistiska, som hävdar ungefär vad jag gjorde i min gamla artikel – att global handel är otrygg och lätt skapar konflikter. Den har lite bättre empiriskt stöd. Men Copelands egen idé stämmer på hela 75 % av alla stormaktskonflikter mellan 1790 och 1991, dvs är överlägset bäst.

Sen har det förstås funnits krig som beror på annat också, men de är en minoritet. Och, får man poängtera, Copeland har inte studerat överfall på små länder med stora naturtillgångar.

Krigsorsaker

Ett solklart fall var Japans anfall på USA 1941. Det berodde på att USA hade beslutat att inte sälja olja till Japan eftersom det hellre ville sälja till sina allierade i Europa för vars överlevnad de annars fruktade.

Opiumkriget mellan UK och Kina 1839-42 är nästan en parodi – UK tog till våld när Kina försökte hindra brittisk knarksmuggling.

Men det finns också mindre kända exempel.

Det rysk-japanska kriget 1904-05 bröt ut för att båda parters regeringar upplevde sig vara på gränsen till utkonkurrerade av den andre på den kinesiska marknaden, särskilt i Manchuriet där de båda hade en fördel gentemot äldre industristater.

Krimkriget 1853-56 berodde enligt Copeland på att Ryssland fruktade att deras traditionella handelsväg via Bosporen skulle tas över av britter och fransmän. Traditionellt hade de kunnat lita till osmanskt beskydd men osmanska imperiet såg alltmer skröpligt ut medan UKs och Frankrikes industri och därmed makt växte från år till år.

Första världskriget

Första världskriget berodde enligt Copeland på att den tyska regeringen såg sig utträngt från världshandeln av tre eller fyra stora koloniala imperier där tyska varor var ovälkomna. Och andra världskriget berodde på att samma situation upprepades i ännu mer utpräglad form då dessa imperier dessutom satte upp tullar och andra legala hinder mot utomstående. Därtill kom Tysklands paranoida syn på självförsörjning på mat, närd av svälten efter första världskriget: tillräcklig jordbruksmark fanns bara i Polen och Ukraina så den måste bli tysk.

Sammantaget har Copeland listat ca 40 fall varav 30 direkt berodde på en stormakts pessimism över att komma nånvart genom handel.

Kalla kriget

Även det förra kalla kriget hade en stor dos handelspessimism som grund. Sovjetunionens första prioritet var att industrialisera, och det antog man skedde bäst genom att ha total centraliserad kontroll på allt vilket uteslöt global handel. Något som USA såg som en fientlig handling. Och det tog slut för att båda parter kom överens om att öka handelns sinsemellan vilket båda parter såg sig tjäna på – kanske för att Sovjetunionen då blivit så industrialiserat att handel framstod som naturligt för dess etablissemang.

Man kan förstås tillämpa det här på dagens kalla krig. Vad är det egentligen som bär skulden?

En möjlighet är förstås att orsaken är alla bojkotter som Natoländerna har riktat mot Ryssland sen ungefär 2000, och som har fått den ryska regeringen att misstro möjligheten att stärka sig genom handel. Men frågan är om dessa bojkotter slår så hårt, åtminstone tycks Ryssland ha hävdat sig väl sen regeringen lyckades disciplinera sina miljardärer och det blivit lite ordning på affärerna. Även handeln tycks gå bra, om än inte med Europa.

Västvärldens försvagning

En annan möjlighet, som jag tycker verkar trovärdigare, är att den s.k. västvärlden har gjort sig av med stora delar av sin industri genom s.k. outsourcing och därför inte har så mycket kvar att handla med. Successivt kan dess regeringar ha insett att dessa outsourcingar är en källa till framtida svaghet – exempelvis är Europas/Nordamerikas andel av registrerade patent i världen nu nere i 28 procent (37 procent för tio år sen). Möjligen kan dessutom Västs ständiga sanktioner av andra länder stänga ut dem själva mer än de stänger ut de andra.

Vilket kan göra dess regeringar pessimistiska och få dem att gripa efter krig som ett räddande halmstrå.

Nån klarhet i detta lär vi väl få först när pappren släpps och en ny generations Copeland kan gå igenom dem och se vad som egentligen hände.

Men hur som helst visar även Copelands material att global handel är riskabel – hamnar en stormakt under i den kommersiella konkurrensen är det stor risk att den tar till våld.

Ursprungligen publicerad på Gemensambloggen.

Läs mer:

• Även förra kalla kriget byggde på paranoia och lögner
• De socialdemokratiska framgångarna byggde på pragmatism – men sen då?
• Beror den västerländska krigshetsen på religion?