Det etablerade näringslivet är för konservativt

Det etablerade näringslivet är för konservativt. ”Den gamla goda tiden då hela Sverige var en enda leve kung Oskar-idyll” sjöng Povel Ramel, och för de yngre av oss kan meddelas att sången var en satir över hur den dryge överklassaren herr Patrik anser bristen på is till punschen vara ett större problem än fattigfolkets nöd och död.

Men det var ändå en mer dynamisk och konstruktiv tidsålder än vår egen. Överklassen satsade ändå både tid och pengar på att bygga upp produktionskedjor med tidens mest avancerade teknik – Sverige hade på den tiden en snabbare ekonomisk tillväxt än USA (se t.ex. Lennart Schön: En modern svensk ekonomisk historia, sid 223: 2,4 procent per år jämfört med Nordamerikas 2,0). Och fattigfolket organiserade stridbara fackföreningar för att få spridning på tillgångarna, de vädjade inte undergivet till en förhoppningsvis paternalistisk stat.

För den investerande överklassens del tog den tiden slut 1914, säger Jan Glete i sin bok Nätverk i näringslivet från 1997. Sen följde några kaotiska spekulativa år och en rejäl krasch 1922. Och därefter blev kapitalisterna allt konservativare.

Jodå, de fortsatte att satsa, men bara på säkra kort. Få företag växte sig stora utanför den krets som varit stora redan 1920. Med förlagstextens ord:

”De etablerade grupperna har däremot visat tilltagande oförmåga att skapa nya företag. Författaren visar även hur makten över de stora industriföretagen långsiktigt gått från starka professionella industriledare till ett fåtal storägare och institutionella ägare med låg kapacitet att ta initiativ till industriell omvandling.”

Inget nytt

Och från och med 80-talet tog det slut alldeles. I fortsättningen var det ingen som var intresserad av att investera alls på lång sikt, det var de korta affärerna som gällde, för att mjölka ur företagen så mycket pengar som möjligt och lägga på hög. Kanske för att så mycket av det som varit säkra kort under tiden 1920-70 plötsligt inte längre var det. Om man tittar på listan över de största företagen ser man de klassiska, eventuellt fusionerade, plus lite nya parasiterande rentiärer.

Detta är för all del ingen unik svensk erfarenhet, det är likadant över hela den nordatlantiska världen. Det nya håller till i Ostasien. Möjligen är dock undergivenheten bland folk i gemen lite större i Sverige än i t.ex. Frankrike.

Det var ingalunda så att ”de 15 familjerna”, som storföretagsvärlden kallades en gång, av några slags dynastiska skäl var fientliga mot nytt folk. Tvärtom, säger Glete, de tog entusiastiskt emot nykomlingar – men bara om dessa hade ungefär samma idéer som familjerna själva. Men som strukturerna hade byggts upp var det svårt för folk med radikalt nya idéer att finansiera dessa.

Kapitalisters funktion, säger Erik Reinert, stödjande sig på sin läromästare Joseph Schumpeter, är att förse idérika innovatörer och entreprenörer med pengar så dessa kan förverkliga sina idéer. Så snävt som detta tycks ha fungerat i Sverige efter andra världskriget kan man fråga sig om kapitalisterna har spelat ut sin roll. Kanske borde de ersättas av något som fungerar bättre?

Näringspolitik

Den statliga näringspolitiken skulle ha kunnat utgöra en motvikt. Det gjorde den inte. Det är till exempel tydligt hur den i slutet av 70-talet satsade på kärnkraft istället för energihushållning. Storföretagen ville ha kärnkraft, alltså blev det kärnkraft – trots att energihushållning skulle ha kunnat utgöra en bas för en helt ny spetsteknologisk industri. Och, kan man tillägga, den sitter fortfarande kvar i samma mönster. Antagligen var ”de etablerade grupperna” för starka och kunde kontrollera även den statliga näringspolitiken, om än troligen indirekt – redan innan ”marknaden” blev en avgud.

Organisering

Hur gör vi då? Hur gjorde folk för att få till tidigare stora skiften i ekonomihistorien? Det säger Glete inget om. Han hoppas på lite institutionella reformer, kanske han måste hoppas på det för att få SNS att ge ut boken. Men samtidigt vet vi ju att det handlar om maktskiften, och sådana brukar kräva ganska radikal och välorganiserad opposition bland de missgynnade för att bli av.

Mycket talar för att tidigare stora ekonomiska skiften – textilindustri och ånga ca 1800, järnvägar och stål ca 1850, elektricitet ca 1900 och hemelektronik och bilism ca 1950 – kom till på grund av revolutionära rörelser. Franska revolutionen, revolutionerna 1848, samt massorganiseringen av fackföreningar och antikoloniala rörelser skrämde helt enkelt de styrande att bli seriösa, för att kunna sitta kvar utan alltför stora brott mot ordningen. Och att bli seriös innebar bland annat att organisera produktion på nya, bättre vis.

Några sådana hot föreligger knappast idag. Den institutionaliserade oppositionen är för måttfull, för hovsam, för angelägen att få en liten del i makten tillsammans med dem som redan sitter där, och därför inte särskilt angelägen att organisera massrörelser för förändring.

Men antagligen måste vi göra just detta.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam. Mellanrubriker tillagda för att öka synligheten i sökningar.

Läs mer om kapitalism.