Är arbetarklassen reaktionär?

Är arbetarklassen reaktionär? Att arbetarklassen är reaktionär är Carin Lundströms grundtes i en artikel i Arbetaren. Jag håller inte med om det. Jag växte upp som barn till en sjöman, en maskinist och en mamma som var hemmafru. Min biologiska farfar var också sjöman, fast kock. Ibland arbetade han på sockerbruket. Han dog när pappa var liten.

Min reella farfar, dvs pappas styvfar, var diversearbetare och större delen av sitt liv arbetade han för en gråfirma som sysslade med tankrengöring och liknade jobb som betalade rätt bra men var livsfarlig.

Farmor arbetade på konservfabrik och burkfabrik. Fast när jag var liten arbetade hon inte alls utan var hemma. Mamma var fosterbarn och hennes andra fostermamma var min mormor. Hon var lärare och ogift. Hennes föräldrar var bönder. Mammas biologiska mor hade nog aldrig nåt jobb eller bara mycket enkla jobb. Vad mammas far sysslade med har jag ingen aning om. Han dog långt innan vi återknöt kontakt med mammas biologiska släktingar.

Fördomar, moralism och lögner

Så jag har en likadan bakgrund som den fördomsfulle Tomas Josefsson som skrivit en artikel om arbetarklassen utifrån sin familjs socialdemokratiska arbetarbakgrund. Hans förakt för andra männiksor ställningstaganden delar jag inte alls. Mina släktingar har i generationer varit kommunister och anarkister såväl som arbetarklass.  Och varför en poet skulle vara en typisk proggare eller revolutionromantiker som han påstår begriper jag inte. Nog för att många kulturmänniskor är radikala socialister men det finns ingen anledning att förakta dem oavsett vilken bakgrund de har.

Och på vilket sätt skulle Wiehe och Afzelius vara överklass? Mikael Wiehes föräldrar var journalist respektive keramiker. Björn Afzelius far var konstruktör. Och Agneta Fältskog och Björn Ulvaeus med avdelningschef och kassörska som föräldrar. Ulvaeus farbror var dessutom VD för ett pappersbruk. Samma pappersrbuk där pappan var avdelningschef. Tydliga medelklassfamiljer alla fyra och om någon av dem skulle kunna betraktas som överklass är det Ulvaeus. Anni-Frid Lyngstad kan däremot sägas ha varit arbetarklass under sin uppväxt. Men inte Benny Andersson vars far var driftchef. Och Ulvaeus är allt annat än vänster. Mera en klassisk liberal folkpartist.

Tomas Josefsson ljuger för sig själv och andra när han hävdar ABBA-medlemmarna kom från arbetarklassen medan Wiehe och Afzelius var överklass. Förmdoligen ytterligare en konsekvens av de föromar som Josefsson så tydligt bär på.

I motsats till Josefsson gjorde jag ingen klassresa som ung. Jag har också behållit min toleranta syn på människor oavsett ursprung, religion, bakgrund och klass. Och precis som alla andra i min släkt har jag alltid var radikal socialist (jag har dock aldrig kallat mig kommunist). Pappa blev ingenjör, förman och senare nån slags utvecklingschef på fabriken dör han jobbade. Men då hade jag flyttat hemifrån för länge sen. Han var också en legendarisk vänsterpartist i Bohuslän.

Arbetararistokrati

I likhet med min far arbetade jag mig upp från verkstadsgolvet och blev så småningom programmerare, ett mycket välbetalt arbetaryrke. Så en kan nog säga att jag under mitt liv som arbetare alltid tillhört den del av arbetarklassen som Sarah Philipson i en artikel i Arbetaren kallar de avancerade skikten:

De mest avancerade skikten, som spontant kan förstå kampen för inflytande är exempelvis processmaskinförare, industriella reparatörer och elektriker.

Om hennes beskrivning av denna grupp, arbetararistokratin, är korrekt är jag dock tveksam till. Som reparatör och elektirker har jag förstås stort inflytande över mitt arbete. Förmännen och fabrikscheferna var alltid tvungna att alltiud ta hänsyn till oss och vad vi ville. Vi hade makt och rödes oss fritt över hela fabrikerna där vi jobbade. Var vi radikala och vänster så blev arbetarkollektivet radikalt och vänster. Men det var inte alltid så att vi var vänster. Ofta var arbetararistokratin istället socialdemokratins starka fäste på fabrikerna. Kommunisterna och socialisterna fanns istället ofta bland de mindre privilegierade grupperna.

På min fritid var jag samtidigt aktiv inom kulturkretsarna i Göteborg. Bland annat på proggens högborg, musikstället och allaaktivitetshuset Sprängkullen där också flera andra personer hade arbetarklassbakgrund även om de flesta nog inte hade det. Jag var alltså både arbetarklass och proggare som Josefsson verkar förakta grovt. Jag var med och skapade den alternativa mötesplatsen Viktoriahuset, såg till att Oceanen fick de ekonomiska möjligheterna att köpa sitt hus och gjorde en massa praktiskt arbete med el, datorer och annat under skapandet av 3:e våningen. Dessutom deltaog jag aktivt i den antirasistiska rörelsen och i solidaritetsrörelsen med upprorsrörelser i Centralamerika. Den motsättning Josefsson målar upp finns inte riktigt.

Det är en motsättning som Catrin Lundström troligen också målar upp fast med omvända tecken (lite oklart då artikeln av henne är bakom betalvägg). För henne är arbetarklassen konservativ och reaktionär. De kan aldrig förändra samhället menar hon. Något som Sarah Philipsson starkt vänder sig emot.

Socialdemokraternas svek

Sarah Philipsson menar att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna bär ansvar för att arbetarklassen innehåller starka reaktionära element. Det är partierna som svikit arbetarna:

vänstern var så tillfredsställda med att få arbetarklassens röster att de lät bli att bekämpa deras reaktionära värderingar. När sedan ”vänstern” inte längre kunde leverera materiella förbättringar, återstod bara de reaktionära värderingarna.

”Vänstern” hade inga projekt för att möta den strukturella arbetslösheten orsakad av globaliseringen, inga projekt för att möta låglönekonkurrensen inom EU (bygg och transport, framförallt), inga projekt för att förkorta arbetsdagen, inga projekt för att återindustralisera Sverige och inga projekt för att öka arbetarnas inflytande på arbetsplatsen.

Detta är en rimlig beskrivning av verkligheten som jag i stort sett delar även om jag främst anser att det handla rom att socialdemoktraterna svikit arbetarklassen.

I Tomas Josefsson värld är det istället arbetarklassen som svikit socialdemokraterna.För Josefsson verkar som det om det är arbetarrna som är fel. De har övergivit dena rätta tron (på socialdemokraterna) och det är det som är felet. Han inställning är moralistisk, fördomsfull och reaktionär. Enligt Josefsson och Lundström går det pipsvängen för att arbetarklassen blivit reaktionär vilket skapat ett nytt stort parti. De har oliak lösningar på probelemt (Lundström ser medelklassen som lösningen, Josefsson den socialdemoktratiska tron).

Enligt Philipsson mig går det åt helvete fär att partierna sviikt arbetarna som därför istället intagit en massa reaktionära ståndpunkter. I det fallet är en förändrad politik från Vänsterpartiet och socialdemokraterna lösningen. Det är en ståndpunkt som jag delar. Och jag delar också uppfattningen att arbetarklassen i sin helhet eller ens huvudsakligen inte är reaktionär.