Det svenska kapitalet döljer inte längre sina avsikter

Det svenska kapitalet döljer inte längre sina avsikter. Vid en första anblick kan Timbros och Oikos förslag för Tidö 2.0 se ut som ett sammelsurium, och så har det tolkats av många. Jag tror att det är ett livsfarligt sätt att se på programmet. Tvärtom, det är ett mycket medvetet försök att skapa en fast och gemensam plattform för en hållbar allians mellan traditionell borgerlighet och xenofobisk högerpopulism med syfte att rädda det kapitalistiska projektet. Och blir det en ny högerregering kommer det att genomföras.

Attacken mot välfärdsstaten

1980 avslöjades att arbetsgivarna i SAF, som Svenskt näringsliv då hette, hade en hemlig lista med krav som skulle förändra den svenska välfärdsstaten i grunden.

Den innehöll krav på ökade löneklyftor, högre vinster för industrin, försämrad LAS, privata arbetsförmedlingar, sänkt sjukförsäkring, sänkta pensioner, privat sjukvård och privata skolor, minskad offentlig sektor och reklam i radio och tv

Avslöjandet väckte stor uppmärksamhet, ja upprördhet. Kraven gick stick i stäv med den politik som det senaste decenniet hade byggt den starkaste välfärdsstat vi någonsin haft och som hade ett djupt folkligt stöd långt in i de borgerliga kärntrupperna.

Ansvarskännande politiker i alla läger måste säga ifrån när SAF angriper den offentliga sektorn, förklarade Centerpartiets vice ordförande. Arbetsgivarna framstår som hatets och illviljans kolportörer, dundrade Olof Palme. Ja, inte ens SAF vågade öppet stå för sina krav, de flesta av dem doldes i det program SAF-kongressen strax därpå antog.

Och ändå tog det inte så många år innan samtliga dessa krav hade genomförts. Inte sällan med Centern som pådrivande och med Socialdemokraternas öppna stöd eller tysta medgivande. Hur var det möjligt?

En avgörande roll spelade det opinionsarbete som arbetsgivarfinansierade tankesmedjor med Timbro i spetsen bedrev för att på alla nivåer lobba för systemskiftet. För ett sådan var det. SAFs program utgjorde i själva verket en central del av den nyliberala omvälvning som i decennier bestämt svensk politik.

Nyliberalismens kris

Idag befinner sig nyliberalismen i kris. Den har misslyckats med att infria löftena om att lösa de ekonomiska kriserna. Och den har misslyckats med att få medborgarnas uppslutning kring ett program som vill riva ner de sociala skyddsnäten, öka ojämlikheten och flytta makten till en gränslös global kapitalism.

Särskilt besvärlig är situationen för de traditionella borgerliga partierna som varit den nyliberala politikens främsta bärare. Idag imploderar den i många länder inför våra ögon. I Frankrike faller regeringarna på löpande band, i Norge efter valet och i svenska opinionsundersökningar når de inte upp till en fjärdedel av rösterna. Och de utmanas framför allt från den populistiska ytterhögern.

Tidö 2.0 – högerpopulistiskt manifest

Det är i det perspektivet man ska se Timbros och SDs tankesmedja Oikos program för ett Tidö 2.0.

Vid en första anblick framstår det som ett sammelsurium av allt från höjda fartgränser för A-traktorer och att utrota skarv till att höja promillegränsen för sjöfylla. Lite som Trägårdhs kulturkanon, kanske.

Och så har det bemötts av många, också av annars kloka vänsterdebattörer som Johannes Klenell och Petter Larsson

Så oerhört tomt. Det liknar mest Ulf Brunnbergs sommartal, tycker någon. Ett hopkok, författarna räknar själva med att mycket inte kommer att kunna genomföras, menar en annan.

Jag tror att det är ett livsfarligt sätt att se på programmet. Tvärtom, det är ett mycket medvetet försök att skapa en fast och gemensam plattform för en hållbar allians mellan traditionell borgerlighet och xenofobisk högerpopulism med syfte att rädda det kapitalistiska projektet. Och blir det en ny högerregering kommer det att genomföras.

Timbro har länge drivit på för att få de borgerliga partierna att samarbeta med Sverigedemokraterna. Tidöavtalet var en första stor seger för detta projekt. Man har också framgångsrikt bearbetat ledande Sverigedemokrater för att få dem att acceptera marknadskapitalistiska elementa. SDs sväng när det gäller vinster i välfärden är det främsta uttrycket för detta.

Men man har missbedömt hur svårt det varit att tämja partiet. Åkessons gäng har visat sig vara moderater och kristdemokrater överlägsna när det gäller att diktera villkoren för Tidösamarbetet, att bevaka att det genomförs och inte minst att ta hem opinionsvinsterna för detta.

Fascister i regeringen

Det är uppenbart att en eventuellt fortsatt högerregering komma att bestå till bortåt hälften av sverigedemokratiska ministrar och statsministern kommer eventuellt att heta Åkesson. Att en sådan regering i stor utsträckning kommer att föra en sverigedemokratisk politik är väl knappast någon överraskning för någon.

Det här har Timbro fattat. Därför har det svenska kapitalets främsta tankesmedja varit med och utformat ett framtida högerpopulistiskt regeringsprogram. Och det här vill man genomföra.

Det handlar inte bara om konjak i Konsum, att rädda skjutbanor eller lägga ner Barnombudsmannen, eller vad som nu ältas kring ölen på Sverigedemokraterna föreningsmöten.

Miljö- och klimatpolitiken ska självfallet rustas ner. En rad lagar inom jordbruk, gruvnäring, bygglov och miljöskydd tas bort, strandskyddet försämras ytterligare, exploateringen av fjällnaturen underlättas. Miljödomstolarna avskaffas. Public service slaktas, stödet till folkbildning dras in. Kvoteringen av föräldraförsäkringen avskaffas.

Utlänningsfientliga krav är naturligtvis legio. Lagstiftning om hets mot folkgrupp ska tas bort, det ska räcka med misstankar för att utvisa invandrare, utlänningar ska kunna få lägre fängelsestandard.

Inga problem för svensk borgerlighet att acceptera det här, bara man får driva sina hjärtefrågor: Inkomstskatten, bolagsskatten, kemikalieskatten, elskatten sänks, fordonsskatten avskaffas, ISK-sparandet gynnas ytterligare. Avgifter för högskolestudier, nertrappade studiebidrag.

Kanske är det ändå inte innehållet i Timbros och Oikos program som är det verkligt uppseendeväckande. Det är att det svenska näringslivet planerar för att överlämna en avgörande del av regeringsmakten till ett högerextremt parti med rötter i fascism och rasism.

Och 2025 bryr man sig inte om att dölja sina avsikter. Nu basunerar man stolt ut dem på DN debatt.

Kjell Östberg

Ursprungligen publicerat i Internationalen