Nerväxtkommunism, eko-modernism och socialchauvinistiska avvikelser. Efter att ha läst klart Slow Down – How Degrowth Communism Can Save the Earth av Kohei Saito har jag försökt läsa ikapp ur den efterföljande debatten. I boken går Saito till hårt angrepp mot det han kallar “left eco-modernism”.
Givetvis väljer de som känner sig angripna att svara på kritiken. Matt Huber och Leigh Phillips skriver en recension av Saito’s bok i den amerikanska socialdemokratiska tidningen Jacobin.
Recensionen är läsvärd men kanske främst då den på ett tydligt sätt sammanfattar vad som är så problematiskt med den eko-modernistiska hållningen inom vänstern. Eller som bloggen Gnomvid träffsäkert skriver: “de är ärliga med sina utgångspunkter och konsekventa i sina slutsatser”.
Min egen kritik av dessa utgångspunkter och slutsatser sammanfattas väldigt bra av Kai Heron i hans replik på förlaget Verso Books blog: Forget Eco-Modernism. En replik som jag skall försöka sammanfatta kort här nedan (men läs gärna hela repliken).
Ekomodernismen
Heron börjar med att hävda att kombinationen av “degrowth” och marxism utan tvekan är en av de mest spännande intellektuella utvecklingarna i västvärlden på länge. Den efterföljande debatten har också gjort det uppenbart att skillnaderna mellan lägren (“degrowth” och eko-modernism) är både substantiella och oförenliga. Att de två synsätten bygger på oförenliga visioner och analyser av vad en post-kapitalistisk framtid faktiskt innebär.
En del av problemet ligger i att eko-modernisterna vill få “degrowth” till ett homogent politiskt projekt. Men “degrowth” är inte en politisk homogen tradition utan ett paraplybegrepp för en serie socio-ekologiska visioner. Men det är mindre viktigt i sammanhanget.
Istället menar Heron att Huber och Philips i sin recension av Saito’s bok målar upp eko-modernismen från vänster som en socialchauvinistisk avvikelse ifrån marxistiska traditioner. Något som i värsta fall skulle kunna göra stor skada på vänstern, våra sociala och fackliga rörelser i globala nord.
Heron lyfter fram tre (3) områden var i Huber och Philips synliggör ekomodernismens reaktionära karaktär:
- Förnekandet av ojämna ekologiska utbyten
- En vulgär läsning av Karl Marx’s Kapitalet
- Förminskandet av allt erkännande av socio-ekologiska gränser som neo-Malthusianism
Genom att bygga sina resonemang kring dessa ställningstaganden färgas deras politiska engagemang av nationalism och ekologisk analfabetism på ett sätt som finner mer gemensam grund med “nationalkonservativa” tendenser i USA och västvärlden.
Förnekandet av ojämna ekologiska utbyten
Ett av ekomodernismens kännetecken är ett förnekande inför blotta existensen av värdeöverföringar (av energi, resurser och värden) och ett ojämnt ekologiskt utbyte från globala syd till globala nord.
I sin text förminskar Philips och Huber världssystemsanalysens hela teoretiska arv till att handla om “arbetararistokrati” – i ett försök att hävda att idén om värdeöverföringar “länge har misskrediterats”. Men för den som är intellektuellt hederlig finns det goda empiriska grunder för dessa teorier (1, 2, 3, 4).
Idén om ojämna ekologiska utbyten innebär inte heller att man ser arbetarklassen i globala nord som motorn bakom denna utveckling. Men det går inte heller att förneka dess existens eller dess implikation på vad internationell solidaritet skulle innebära rent materiellt.
I Huber och Philips föreställningsvärld är dock arbetaren ett syndafritt, abstrakt, exploaterat totem. Vilken de kan fylla med den revolutionära potential de helst önskar, menar Heron. Istället för den globala, komplexa, levande och uppdelade klass av existerande människor som den globala arbetarklassen faktiskt är.
Den globala arbetarklassen är uppdelad utifrån till exempel kön, ras och nationella tillhörigheter. Och mellan dessa delar kan det existera faktiska intressekonflikter, kring makt och fördelning.
Denna insikt är avgörande för hur ett politiskt projekt för klimaträttvisa utformas.
En vulgär läsning av Kapitalet
Heron menar också att eko-modernisternas vision om en socialistisk övergång bygger på en vulgär tolkning av det som G.A Cohen kallar för Marx’s “fetter thesis”.
Det vill säga idéen om att kapitalet skapar den materiella och sociala grunden för socialism då den vid ett specifikt stadium tycks hålla tillbaka (läs fjättrar eller bojar) produktionskrafternas (och hela mänsklighetens) fortsatta utveckling.
Det är denna teori som ligger till grund för eko-modernismens hämningslösa stöd till kärnkraft, storskaligt jordbruk och fortsatta globala transporter osv. Huber och Phillips går så långt som att påstå att “the fetter thesis” är central i historiematerialismen.
Marx skrev mycket riktigt om hur kapitalet kan få en fjättrande roll för produktionskrafternas utveckling. Men både Marx och andra framstående teoretiker, inom en mängd olika marxistiska traditioner, har med än mer tydlighet framhållit hur kapitalet aktivt förstör förutsättningarna för en post-kapitalistisk, eko-socialistisk framtid – genom det som Ali Kadri kallar “slöseri med arbetare, fast kapital och ekologier”.
Genom att beröva arbetarna deras vitalitet, frihet och självbestämmande – och genom att underminera de ekologiska förutsättningarna – undergräver kapitalets metabolism snarare än lägger grunden för kommunism.
“In short, capital is a killing machine. The longer it lasts, the more it kills, maims, and deprives, the more it robs the global working classes of the conditions they need to create a viable post-capitalist future. This is the urgent challenge we face, and it is one that a one-sided interpretation of the fetter thesis and left eco-modernism conceals through techno-optimist fantasies.”
Förringandet av socioekologiska gränser
Denna vulgära läsning av “the fetter thesis” ligger också till grund för, vad Heron kallar, en grundläggande ekologisk analfabetism hos ekomodernismen.
I deras föreställningsvärld så upphör alla ekologiska begränsningar (“in sheer ingenuity”) så fort kapitalets “metaboliska kontroll” över vår relation med naturen övervunnits. Eller som Huber och Philips själva skriver:
“When we fully shift to clean energy sources such as nuclear, wind, and solar, that climate-related limit on energy use will have been transcended. The only true, permanently insuperable limits we face are the laws of physics and logic.”
Det enda problemet är att Huber och Philips inte ger oss några som helst bevis som stödjer detta påstående. Det förutsätter helt enkelt att nivåerna av energiförbrukning som används i globala nord kan utvidgads till globala syd utan ökad exploatering av resurser; litium, uran, kiseldioxid, silver, bauxit, koppar.
“Maybe space mining is possible. Maybe we don’t need to worry about disrupted nutrient cycles and eutrophication, or how conventional food systems contribute to biodiversity loss, or the socio-ecological perils of nuclear energy production. But, as Ajay Singh Chaudhary argues, left eco-modernism must provide evidence. So far it has offered only blind faith and techno-optimism.”
Istället projicerar Huber och Phillips sina tillkortakommanden på alla som på något sätt vågar ta frågan socio-ekologiska gränser eller trösklar på allvar genom att beskylla dem för “neo-Malthusianism”.
Det vill säga den rasistiska och koloniala idén att vi behöver minska den mänskliga befolkningen för att undvika klimathot och ekologiska katastrofer. Men Saito skriver aldrig om att påverka populationen utan de produktionsförhållanden som förväntas kunna reproducera den.
En socialchauvinistisk avvikelse
Ekomodernisternas bristande intresse för “Third World Marxism”, dess förnekande av ojämna flöden (av energi, resurser och värden) från globala syd till globala nord, dess vulgära produktivistiska läsning av Marx samt deras ekologiska analfabetism sammanfaller till slut i en mycket snäv nationalistisk vision om socialism.
I slutet av deras artikel teoretiserar Huber och Phillips på en lika trångsynt sätt kring det politiska subjektet för en socialistisk utveckling. De förordar helt enkelt en facklig organisering av industriarbetare i väst.
“Good quality well-paid union jobs in green industry are, they suggest, the path to socialism.”
Huber och Phillips har upprepade gånger hävdat att “degrowth” är ett medelklassprojekt. Men eko-modernisternas egen uppfattning om klass har sällan granskats.
Michael Lieven hävdar till exempel i den marxistiska tidskriften Historical Materialism att Hubers arbete är mindre inriktat på klasskamp och mer fokuserad på en klasskompromiss mellan en i första hand vit amerikansk arbetarklass och kapitalet.
En hållning som rimmar väl med de nationalkonservativa vindar vi känner blåsa genom socialdemokratin (i bred bemärkelse) även i Sverige. Eller vad som Heron kort och gott kallar för socialchauvinism.
Och jag har svårt att inte hålla med honom.
httpster
Tidigare publicerat på bloggen Turist utan upphovsrättsliga restriktioner.
Läs mer:
PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Joseph Stella.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Vi bör sannerligen sträva efter en ekonomi med krympt energi- och råvarubehov. Men att sträva efter en krympt ekonomi är bara destruktivt. Som Benjamin Friedman säger i sin bok The moral consequences of economic growth (min översättning):
”Ekonomisk tillväxt – det vill säga en stigande levnadsstandard för den klara majoriteten av medborgarna – leder oftast till större möjligheter, tolerans för mångfald, social rörlighet, engagemang för rättvisa och hängivenhet för demokrati. Ända sedan upplysningstiden har västerländskt tänkande betraktat var och en av dessa tendenser som positiva, och i uttryckligen moraliska termer.
Även samhällen som redan har gjort stora framsteg inom just dessa områden, till exempel de flesta av dagens västerländska demokratier, har större sannolikhet att göra ytterligare framsteg när deras levnadsstandard stiger. Men när levnadsstandarden stagnerar eller sjunker gör de flesta samhällen få eller inga framsteg mot något av dessa mål, och i alltför många fall går de helt enkelt bakåt.”
Osv osv till SD och Trump.
Det finns gallupar i Frankrike och UK som visar att stödet för extremhögern där är störst i landsdelar som har dålig ekonomisk utveckling (”nedväxt” om man säger så). Men naturligtvis påverkar det oss alla. Om det enda vi kan se är ”åtstramning” blir vi deprimerade, destruktiva och ogina.