Hoppfullt klimatmöte i Colombia. Ett klimatmöte i Colombia med närmare 60 länder som deltagare ger ett visst hop inför framtiden. Mötet har ägt rum därför att FN-systemets toppmöten inte leder nån vart då ledande oljeländer och storförbrukare av olja såsom Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten, Qatar, USA, Ryssland, Indien och Kina blockerar de flesta lösningar och möjligheter. Mötet i Colombia mellan länder som faktiskt vill göra något innebär att det blir möjligt att komma fram med förslag som länderna faktiskt kan genomföra:
Tzeporah Berman, the founder and chair of the Fossil Fuel Non-Proliferation Treaty Initiative, said: “Santa Marta represents a historic breakthrough – the first time we bring together a group of nations willing to act. We are building a coalition of ambitious countries willing to lead and break the consensus deadlock that has paralysed concrete action on fossil fuels in the UN negotiations.”
Observers praised the constructive nature of the Santa Marta talks. Fatima Eisam-Eldeen, from the University of Barcelona, said: “For too long, multilateral climate forums have felt like rooms where everyone speaks, but no one understands. Santa Marta broke that pattern. It spoke the language of hope.”
Kirtana Chandrasekaran, a climate justice and energy programme co-coordinator at Friends of the Earth International, called for governments to replace fossil fuels with renewable energy, given added impetus by the current oil crisis.
“Avoiding climate breakdown] requires systemic change to the current energy model – away from fossil fuelled corporate dominance and towards bottom-up, decentralised renewables that ensure energy sovereignty for all,” she said.
Värdar för det intressanta klimattoppmötet var Nederländerna och Colombia. Sverige representerades av klimatambassadören Mattias Frumerie och en kollega. De deltagande länderna står för hälften av världens BNP, 1/3 av energiefterfrågan och 1/5 av världens fossila bränsleproduktion. På mötet kom länderna överens om att skapa nationella planer för omställning till en fossilfri framtid. Frankrike blev det första rika landet att presentera en sådan plan.
Nästa möte eller konferens kommer att hållas i Tuvalu år 2027. De deltagande länderna förväntas vart och ett ha lanserat en plan för avveckling av de fossila bränslena innan dess.
Läs mer:
PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Joseph Stella.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det är förstås bra och lovvärt att det tas initiativ men i perspektivet konkreta resultat är det svårt att känna någon riktig hoppfullhet. Man kan ha hur många möten och konferenser som helst MEN om inte de länder som står för huvuddelen av utsläppen finns med blir det – minst sagt – svårt. Mer eller mindre storvulna deklarationer, som inte de avgörande intressenterna ställer sig bakom, kommer aldrig någonsin leda till de konkreta åtgärder som krävs.
Krasst sett handlar utsläpp om antalet absoluta ton. Om t.ex. vi i vårt land halverar våra 33 miljoner utsläppta ton koldioxid till 15 motsvarar det en dryg promille av Kinas utsläpp. För att undvika missförstånd säger jag inte att vi därför kan sitta med ”armarna i kors”, självfallet måste vi dra vårt ”strå till stacken” men vi ska inte förledas att tro att vi härigenom på något som helst sätt påverkar nivån på de globala utsläppen. Vårt bidrag i detta handlar istället om att visa på goda exempel och att bidra med teknikutveckling.
Den bistra sanningen är att Kina ensamt står för en ungefärlig tredjedel av utsläppen. En överslagsberäkning av tillgängliga siffror ger vid handen att 10 länder, inkluderande Kina, står för drygt 2/3 av utsläppen. Dessa länder är:
1. Kina (11 816)
2. USA (4 470)
3. Indien (2 943)
4. Ryssland (1 766)
5. Japan (956)
6. Iran (804)
7. Indonesien (693)
8. Sydkorea (574)
9. Saudiarabien (569)
10. Tyskland (560)
Såvitt jag förstår var det enbart Tyskland, av nämnda länder, som deltog i Colombia. Bland länder som inte var där ägnar sig t.ex. Kina, Indien och Indonesien fortfarande åt omfattande utbyggnad av kolkraft.
Siffrorna ovan avser 2023 och anger miljoner ton utsläppt koldioxid [https://www.ui.se/landguiden/statistik/topplista/?factid=a13dc176-04da-e511-9c3d-f01faf3e8f24&charttype=bar&countries=]
De oljeproducerande ländernas (Ryssland, Indonesien, Iran, Saudiarabien) utsläpp kommer främst från oljeproduktionen. Den minskar om konsumtionen minskar. Så omställning i Europa har en mycket större betydelse än vad du hävdar.Så om resten av världen kan komma överens utan att länderna i Mellanöstern, Ryssland och USA är med har det mycket större betydelse än vad deras egna utsläpp ger vid handen.
I Kina och Indien går omställningen mycket fortare än i andra länder. De har ingen olja och det är ekonomiskt viktigt för dem att ställa om. Det där med kolkraften och Kinas stora utbyggnad är gamla uppgifter. De bygger mer solenergi än kolkraft som de dock också fortfarande bygger. Och numera faller användningen av kol för elproduktion i Kina och Indien.
https://www.independent.co.uk/climate-change/news/china-solar-power-capacity-coal-first-time-b2912940.html
Och Indonesien har redan en plan (med problem) igång för att minska kolanvändningen.
https://unece.org/sites/default/files/2024-04/12%20-%20Cui_Energy_Coal.pdf
Så nog finns det många positiva tecken på omställning.
Rent ”livscykelmässigt” bidrar utvinning, transport och raffinering av råolja med 15-40 procent av utsläppen [Global carbon intensity of crude oil production” (Masnadi et al, Science)]. Hur stor andel av oljeproducerande länders utsläpp som kommer från produktionen beror således också på hur stor andel av produktionen som exporteras.
EU’s utsläpp av koldioxid uppgick 2024 till dryga 3000 miljoner ton [EU Directorate-General for Climate Action: Climate Action Progress Report 2025]. Detta utgör ungefär 7 procent av världens globala utsläpp, av dessa kommer storleksordningen en tredjedel, eller 1000 miljoner ton, från olja. Lägg där till att produktionen adderar säg 25% procent (storleksordningsmässig medelvärde mellan 15 och 40 procent) vilket leder till att det totala utsläppet (producent + konsument) 1250 miljoner ton vilket storleksordningsmässigt svarar mot 10% av Kinas utsläpp. En halverad europeisk oljekonsumtion utgör således 5% procent av Kinas utsläpp. Dessa 5% är förstås inget att förringa med de löser INTE klimatkrisen.
Ser vi på utsläppsökningen 2023 -> 2024 har EU minskat utsläppen med -1,8 procent, Kina har ökat med 0,8 procent, USA med 0,4 procent, Indien med 3,9 procent, Ryssland med 2,5 procent och Indonesien med hela 5.0 procent [EU Directorate-General for Climate Action: Climate Action Progress Report 2025]. Länder som med råge står för mer än hälften av utsläppen har alltså ökat medan EU, som står för 7 procent har minskat. Vi har alltså en situation, omsatt i absoluta tal, där stora utsläppsländer ökat med storleksordningen 300 miljoner ton medan EU minskat med storleksordningen 50 miljoner ton. Utifrån detta är det för mig uppenbart att de stora utsläppsländerna på ett substantiellt sätt måste medverka för att verklig skillnad skall uppnås.
Jag kan alltså inte med bästa vilja i världen dela den optimism du uttrycker i ”Så om resten av världen kan komma överens utan länderna i Mellanöstern, Ryssland och USA är med har det mycket större betydelse än vad deras egna utsläpp ger vid handen”. Hur jag än vänder och vrider på mina överslagsberäkningar kan jag inte se något egentligt stöd för en sådan tes.
När det gäller kolkraft, som är den enskilt största källan till utsläppen, byggs otvivelaktigt ny sådan, en artikel in Ny Tekink ger upplysning i saken [https://www.nyteknik.se/energi/vaerldens-koljaettar-bygger-nya-kraftverk-men-utslaeppen-minskar/4435566]. I artikeln sägs om Kina:
”Samtidigt föreslog Kina en rekordmängd av nya eller återstartade kolkraftsprojekt med ytterligare 161 gigawatt, och adderade under året 78 gigawatt, enligt analysorganisationerna Crea och Gem.
– Den viktigaste förklaringen till den här paradoxen är att de bygger en massa kolkraftverk som de inte förväntar sig använda särskilt mycket, säger utsläppsforskaren Robbie Andrew vid norska klimatforskningsinstitutet Cicero”.
Här handlar det förstås om att skapa en buffert för de fluktuationer (solen skiner inte på natten, ibland blåser det inte, lagringsteknik är långt ifrån mogen etc. etc.) som alltid följer med grön energi.
Om Indien säger artikeln bl.a.:
”I Indien utgörs ungefär 70 procent av elproduktionen av kol, och regeringen har planer på att addera 100 gigawatt ny kolkraft de kommande sju åren.”
Samtidigt påpekas det även här att utbyggnaden av grön energi är på frammarsch men den samlade bedömningen är att det kommer att vara mycket utmanande att avbryta kolkraftsutbyggnaden redan nu. Även vattenkraft och vattenmagasinens storlek framhålls som en osäkerhet. Troligen kommer därför nyttjandet av kol att öka.
Dock, alldeles oavsett är det i sig, enligt min bestämda uppfattning, ett stort problem att det fortfarande planeras för ny kolkraft. Både Kina och Indien har omfattande egna reserver av kol. Bygger man ut kommer det alltid finnas en ”frestelse” att under vissa omständigheter, t.ex. att klimatförnekare får ett ökat inflytande, nyttja dessa reserver.
Summa summarum kan jag inte komma till någon annan slutsats än att överenskommelser mellan ett begränsat antal länder, som inte tillhör de stora utsläppsländerna, dessvärre inte kommer att utgöra ett avgörande steg framåt för att lösa klimatkrisen. Det avgörande steget KRÄVER de stora utsläppsländernas medverkan.