Socialismens uppgång och fall

Boknytt
Vad var kommunismen?
Tariq Ali
Celanders förlag

Socialismens uppgång och fall (och potentiella nytändning?)

Bra kort sammanfattning av socialismen/kommunismens 200-åriga upp-som-en-sol-och-ner-som-en-pannkaka-historia. Som ironiskt nog började med att folket stormade Bastiljen under franska revolutionen 1789, och slutade med att folket stormade Berlinmuren under den östtyska revolutionen 1989. Först rev man fängelsemurarna utifrån, sedan inifrån…

De dryga 70 år (1917-1991) som vänstern hade på sig under 1900-talet för att omvandla teoretisk marxistisk idésocialism till praktisk fungerande realsocialism resulterade i ett katastrofalt misslyckande, enligt pakistansk-brittiske vänsterförfattaren Tariq Ali i ”Vad var kommunismen? – En kritisk betraktelse”.

Visserligen uppnåddes, påpekar han, stora ekonomiska och sociala framsteg; utbildning, hälsovård, rätt till arbete och bostad, industrialisering. Och visserligen fanns ett visst proletärt och folkligt stöd för regimerna i socialistblocket (fast samma kan ju sägas om många socialdemokratiska, borgerliga eller fascistiska kapitalistregimer, min kommentar).

Men i den stora utmaningen; att skapa ett arbetar-bonde-folket-självstyrt samhälle med politisk och ekonomisk demokrati på alla nivåer – som redan Marx kämpade för – där led realsocialismen ett fullständigt nederlag. Det blev ingen äkta fullständig demokrati, ingen vardagsfolkmakt, inget lika värde människor emellan, ingen frihet, jämlikhet och broderskap.

En följd av stalinismen/maoismens misslyckande och stora förbrytelser är skepsis och cynism inom arbetarklassen inför heladet socialistiska projektet som idé, skriver Tariq Ali. Han poängterar med skärpa att inget som sägs eller skrivs kan ändra på det (och därför upplever jag personligen det som ganska meningslöst att i dagsläget propagera för socialism på jobbet).

Det skulle alltså inte räcka med att dagens splittrade röd-socialistiska och grön-ekologiska partier och rörelser samlade sig till ett nytt och alternativt politiskt projekt. Det räcker inte heller med de blandekonomiska vänstersocialdemokratiska samhällsexperimenten i Sydamerika som socialistiska exempel.

Chavez Venezuela, Morales Bolivia och Correas Ecuador har ännu långt att gå för att uppnå arbetarmakt i företagen och socialistisk massdemokrati, och därmed utgöra lockande politiska föredömen för den globala arbetarklassen.

Nej, slår författaren fast. Vanliga människors desillusioneringinför allt som luktar socialism och antikapitalism är så djupgående, och deras jämställande av socialismen som ideologi med Sovjetsystemets praktik (stalinismen etcetera) så total, att det bara finns en sak som kan förändra deras misstänksamma attityder menar han och skriver:

”Det enda som kan förändra situationen är direkta erfarenheter och kunskaper som visar på motsatsen. Befolkningarna både i öst och väst måste med egna ögon få se ett system som förkunnar och i praktiken tillämpar både socialism och demokrati (politisk pluralism, yttrandefrihet, tillgång till medier, rätt att bilda fackföreningar, kulturell frihet) innan en omfattande förändring av medvetandet kan äga rum.”

Om denna tänkta nya, förbättrade, reviderade och politiskt gångbara socialism skriver han som följer nedan (tack och lov att han skippar begreppet kommunism som väl tyvärr får anses vara förbrukat idag efter allt ont som skett i dess namn):

”En socialism för det 21:a århundradet som bygger på en socialt rättvis ekonomisk struktur i förening med en radikal politisk demokrati skulle vara den mest djupgående och meningsfulla utmaningen av den kapitalistiska samhällsordningens prioriteringar i Väst, vars triumf till stor del beror på den byråkratiska despoti som besudlade socialismen i före detta Sovjetunionen.”

Mindre prat och mer verkstad alltså. Men först måste vänstern just prata sig samman och färdigt om vad som gick snett med verklighetens socialism. ”Socialister måste…lära av nittonhundratalets misstag” som författaren skriver avslutningsvis i sin historie- och debattbok.

För vad lönar det sig att kämpa för socialism om vi inte vet varför den hittills lidit nederlag, och hur vi ska förhindra den från att urarta återigen. Då är vi ju dömda att göra samma felgrepp om igen (mina synpunkter).

På frågan om varför socialismen kollapsade har Tariq Ali de i vänstersammanhang vanliga svaren. Ryska revolutionens degenerering till elitärt terrorvälde och förtryckande diktatur berodde till stora delar på beklagliga objektiva omständigheter; Ryssland var ett fattigt och primitivt bondeland utan demokratisk tradition. Arbetarklassen var liten och krig, inbördeskrig, massvält, blockad/isolering och en ekonomi i spillror gjorde att alltför många kämpande arbetare och ledande kommunister miste livet under de första turbulenta och avgörande åren i det som sades vara världens första arbetarbondestat.

Men då tycker jag Tariq Ali motsäger sig själv, eftersom han påpekar att många av dessa objektiva svårigheter i skapandet av socialismen var övervunna på 80-talet (och tidigare). Vid den tiden var Sovjet en utvecklad arbetarindustriell stat med sociala rättigheter och en hög utbildningsnivå. Så varför mognade inte Sovjetunionen då till en demokratisk socialism – istället för att hela systemet kapsejsade?

Ett ”talande faktum” i sammanhanget är, framhåller Tariq Ali, att vanligt folk i Ryssland och Kina varken kämpade mot eller förkapitalismens återinförande – det beslutet togs uppifrån och i eget (överlevnads)intresse av den styrande överklassen:

”Avstaliniseringen var inte resultatet av tryck nerifrån i Sovjetunionen eller Kina. Den leddes av män som fostrats inom systemet…insett att ideologin i de samhällen de ledde hade blivit en kvarleva från det förgångna…I en känsla av att vara utsatta och isolerade från sin egen befolkning som de hade förtryckt i årtionden slog de in på ett reformprogram som slutade med att kapitalismen återinfördes.”

Jag skulle vilja lägga till att det i Östeuropa och i de sovjetiska delrepublikerna fanns ett folkligt engagemang mot systemet, men ett nationellt sådant. Men i fråga om Kina och Ryssland har Tariq Ali helt rätt, och det framgår i det han skriver hur lika processerna var i de båda länderna (något som inte alltid framkommit).

I Kina leddes kapitalismens återinförande öppet av hela kommunistpartiet, medan det i Ryssland leddes fördolt av en del av kommunistpartiet (och i båda fallen blev slutresultatet statskapitalism i betydelsen kapitalism styrd av en stark stat). Tariq Ali skriver:

”Osynliga sociala krafter (de var i vart fall osynliga för mig) var redan i rörelse. Ett starkt skikt inom den sovjetiska byråkratin var fast beslutet att fullständigt återinföra kapitalismen. Detta skikt ville försäkra sig om att det skulle vara de som avgjorde vilka som skulle bli de nya miljonärerna och så blev det…en ny symbios av maffialiknande kapitalism.”

Det fanns ändå kvar ett visst socialistiskt medvetande inom arbetarklassen under den auktoritära ”socialismen”. Tariq Ali nämner en unik opinionsundersökning av Komsomol bland sovjetiska fabriksarbetare 1977. Nästan samtliga uttalade sig där för arbetarkontroll i företagen. De ville istället för den dåvarande enmansledningen ha valda fabriksledningar, och tre fjärdedelar av arbetarna trodde också att en sådan produktionsorganisation skulle bli effektivare.

Men i slutändan är det remarkabelt hur passiv arbetarklassen i öst var fast de i teorin påstods vara den ledande sociala kraften i samhället. Det visar hur fullständigt realsocialismen hade spårat ur, menar jag. Ändå tror författaren att ett annat politiskt förlopp hade varit möjligt i det sovjetiska samhället.

Detta trots att han medger att det redan under Lenin och Trotskijs tid inrättades en bolsjevikisk diktatur utan demokratiska rättigheter (kommunisternas största misstag och viktigaste subjektivaomständighet bakom revolutionens sönderfall, enligt mig).

Denna diktatur skulle vara ”temporär” tills landet stabiliserades, men blev permanent efter Lenins död 1924, skriver Tariq Ali. Han skriver om ”…en period med diktatur: Lenin, Stalin och Mao.”

Författaren förklarar parti-stat-diktaturen med att de ryska revolutionärerna var besatta av att till varje pris behålla makten och inte, som de radikala jakobinerna under den franska revolutionen, förlora den till högerreaktionen. Och de behöll också makten, men lade samtidigt grunden till ytterligare auktoritär och byråkratisk centralisering under Stalintiden.

Varken i Sovjet, Kina eller i det Östeuropa som tvångsstaliniserades uppifrån efter kriget var det tal om att ”förverkliga någon form av socialistisk demokrati”, understryker Tariq Ali. De postrevolutionära staterna ”har fullständigt försummat att skapa institutioner som kunnat kanalisera massornas medverkan i och kontroll över landets politiska och ekonomiska liv.”

Jag instämmer i Tariq Alis analys av de ofördelaktiga förhållanden som den kommunistiska rörelsen verkade i. Den grymma tsaristiska diktaturen gynnade uppkomsten av ett hårdhudat, elitistiskt, centralistiskt och odemokratiskt underjordiskt parti som bolsjevikerna.

Detta tillsammans med världskrig, våldsam revolution, inbördeskrig, utländsk intervention och den medvetna arbetarklassens försvagning i striderna gjorde att en urartad våldmentalitet kom att prägla Lenins rörelse. En bred folklig och fredlig övergång till socialismen är alltid att föredra. Så kanske den ryska revolutionen var dömd till undergång från början.

Men jag tycker sammantaget att Tariq Ali i sin bok inte gräver tillräckligt djupt när han söker förklaringar till felgreppen då socialismen skulle konstrueras – och vad som hade kunnat förebygga förfallet. Ändå citerar han exempelvis flitigt vad Karl Marx skrev om Pariskommunen 1871, som denne vänsterns ”urfader” kallade ”väsentligen en arbetarklassens regering”.

Och även om Pariskommunen besegrades hann den under sin korta tid att ge viktiga erfarenheter och lärdomar om hur en äkta folkmakt kan vidmakthålla sina ideal och sin massdemokratiska prägel efter demokratins införande/valsegern/maktövertagandet/ samhällsomvandlingen/revolutionen (vilket sätt folket nu än kommer till makten). Lärdomar som Lenin och Mao gav läpparnas bekännelse till, men inte på allvar tillämpade.

Pariskommunen decentraliserade den politiska makten, eftersom den bildades av ständigt avsättbara ombud (ofta vanliga arbetare) från de olika distrikten av huvudstaden. Den decentraliserade den administrativa makten, eftersom folkombuden själva skulle utföra sina beslut istället för att överlåta dem till en byråkrati som mellanhand. Den decentraliserade den ekonomiska makten(resurserna/pengarna) genom att de offentliga tjänsterna skulle utföras för arbetarlön – och genom arbetarkontroll i övergivna företag. Den decentraliserade den militära makten genom allmän folkbeväpning. Den decentraliserade kunskapsmakten genom kostnadsfri utbildning tillgänglig för hela folket. Den decentraliserade informationsmakten eftersom den publicerade alla offentliga handlingar. Den decentraliserade klassmakten genom att påbörja allvarligt menade alliansbyggen med medelklassen och bondeklassen.

Socialismens kärna är politisk demokrati och politisk jämlikhet, plus ekonomisk demokrati och ekonomisk jämlikhet. Så Marx hade uppenbarligen rätt när han betecknade Pariskommunen som embryot till en demokratisk socialistisk stat. Kommunardernas samhällsbygge präglades av jämlikhet – det begrepp som mer än något annat kan användas för att avgöra om ett samhälle verkligen är socialistiskt eller inte.

Om man då jämför Lenins Ryssland och Maos Kina (för att inte tala om Stalins Ryssland och Dengs Kina) med dels Pariskommunens praktik, dels med socialismens principer blir det uppenbart att de båda staterna aldrig på djupet var socialistiska länder.

I början fanns troligen en viss ambition att ovanifrån mobilisera folket för socialism. Men det handlade likväl om diktaturer av (inledningsvis) ”upplysta” välvilliga eliter. Och även det är en fara som när Mao med uppenbarligen gott uppsåt uppifrån tvingade på folket utvecklingssatsningen ”Det stora språnget” med miljoner svältoffer som resultat.

Den politiska makten var centraliserad (ojämlik), och de ekonomiska resurserna var centraliserade (ojämlika) genom att den dominerande parti- och statsbyråkratin (nomenklaturan) hade maktbefogenheter och materiella privilegier skyhögt ovanför vanliga människors levnadsnivå.

När så Stalin respektive Deng Xiaoping tog makten försvann alla socialistiska föresatser. Byråkratin tog öppet och objektivt makten i sitt eget makt- och förtjänstintresse. Detta oavsett ompartipamparna –subjektivt i sina hjärnor ljög för sig själva att de byggde socialismen och tjänade folket. Istället kom folket att tjäna dem.

Det är en vanlig mänsklig psykologisk försvarsmekanism att försöka överbrygga klyftan mellan ideal och intresse genom osanning inför sig själv. Så förebygger man så kallad kognitiv dissonans. Det är troligen ett vanligt beteende inom all världens överklass sedan klassamhällets uppkomst. Psykologisk forskning visar också att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen).

Den senare avstaliniseringen i Sovjetunionen (från 1956) var bara en intern uppgörelse inom den härskande byråkratklassen (vilket även ”avmaoiseringen” delvis var). Nomenklaturan demokratiserades efter Stalins hårda toppstyre (som även drabbade byråkraterna själva), förtrycket av folket lättade och säkerhetsapparaten fick mindre makt.

Tariq Ali kommer från en trotskistisk tradition, där socialistländerna betecknats som ”degenererade arbetarstater”. Man har inte gått steget fullt ut och definierat de realsocialistiska länderna som styrda av en ny klass. Detta då man tyckt sig se en motsättning mellan byråkratins politiska makt och den ekonomiska basens statliga socialistiska karaktär.

För många med mig är det dock helt uppenbart att socialistblocket styrdes av just en ny härskande klass, att de var nya klassamhällen (vilket även var Mao-Kinas och Hoxha-Albaniens analys, fast de själva var likadana). Makten över produktionsmedlen låg visserligen i statliga, inte privata händer, men statsmakten låg i sin tur i händerna på den nya ”röda borgarklassen”. Därmed var den ekonomiska basen i Sovjet även den borgerlig.

Privat ägande av produktionsmedlen är alls ingen nödvändig förutsättning för uppkomsten av klassamhällen. Många historiska klassamhällen (slavbaserade eller feodala) dominerades av statligt ägande. Om överklassen innehar den ekonomiska makten somprivategendom eller kollektivegendom är en oväsentlighet som vänstern tyvärr fixerat sig vid.

Det är elitens reella makt över arbetsplatserna och arbetarbefolkningen som är det viktiga, inte dess ytliga teknisk-juridiska form. Som vårdarbetare i offentlig sektor upplever jag dessutom dagligen att det inte finns ett jota mer av arbetarmakt och demokrati där jämfört med den privata sektorn.

Tariq Ali är som sagt bra på (real)socialismens historia. Men förvånansvärt sämre på de djupare orsakerna till dess sammanbrott. Det inspirerar mig att på rak hand – utan att konsultera mina böcker i dessa ämnen – utvidga denna recension till en mer grundläggande diskussion kring upphovet till socialismens undergång. Gräva fram urspårningens yttersta rötter.

Kanske man kan se leninismen och maoismen som instabila övergångsregimer (som trotskister säger om stalinismen) mellan vad som börjar med socialistiska målsättningar och folklig mobilisering (som delvis under kulturrevolutionen) i samexistens med en begynnande välbeställd elit, och som slutar med stabila nya statliga klassamhällen med en etablerad nomenklaturaöverklass.

Man skulle möjligen kunna jämföra den tvetydiga och motsägelsefulla samhällsformationen under Lenin och Mao med resultatet av de lyckade bondeupproren i det gamla Kina. Vilken klass tar makten när bondeledaren sätter sig på kejsartronen? Det är inledningsvis ett styre för folket med reformer för de fattiga, men det är inte ett styre av folket, utan av ledarna för bonderevolten. Vilka efter en övergångstid blir del av en nyinrättad feodal-byråkrat-kejserlig klass.

I sådana svårbestämbara klassmässiga situationer verkar ett antal faktorer för att samhället ska gravitera tillbaka till ett nygammalt klassamhälle: Den kulturella trögheten – den långa traditionen av att leva i en klasshierarki. Centraliseringen som i praktiken placerar makten hos ledareliten. Samt förstås frestelsen att utnyttja sin maktställning till att även skaffa sig särskilda förmåner. Koncentrationen av makt och resurser skapar så den nya klassen.

Det uttalade slutmålet 1917 och 1949 var det klasslösa samhället (kallat kommunism), men den revolutionära processen ledde istället till klasstyre. Något liknande har faktiskt hänt långt tidigare i historien (vilket vi kan dra lärdomar ur).

Nämligen när det småskaliga, egalitära (jämlika) och demokratiska jägarsamlarsamhället (mänskligheten levde i under större delen av sin historia) efterträddes av det storskaliga, elitära (ojämlika) och despotiska klassamhälle som kom med jordbruket och agrarimperierna för drygt 10.000  år sedan.

Vad kan vi lära oss genom att jämföra den tidighistoriskaövergången från klasslöst till klassuppbygge (när jägarna blev bönder), och den moderna dito som skedde när realsocialismen så snabbt spårade ur?

Jo, anser jag, i båda fallen samma storskaliga centralisering av makt och resurser – politiskt, ekonomiskt, militärt, administrativt, kunskapsmässigt, informationsmässigt. Alltså precis det motsatta som skedde under den socialistiska Pariskommunen när samhällsförloppet var exakt det motsatta – i riktning mot decentralisering och jämlikhet på alla fronter. Det är så klassamhällen konstrueras respektive dekonstrueras som jag förstår det.

Storskaligheten i de toppstyrda hierarkiska och byråkratiska jordbruksimperierna innebar bland annat att enbart agrareliten kunde kommunicera och organisera sig över hela riket. Jämför med de små jägarsamfunden där alla kände alla (inte minst de stamutsedda ledarna), med de nya isolerade bondbyarna där jordbrukarnas interna kontakter bröts av de långa avstånden i riket, och från den avlägsna eliten i huvudstaden. Folket-jägarna kunde styra sig själva, det kunde inte folket-bönderna. Demokrati blev diktatur.

I socialistländerna fanns potentiellt helt andra möjligheter för folket till organisering och kommunikation. Men det omöjliggjordes av den monopolistiska partidiktaturen som inte tillät fri debatt, fria media, fri organisationsbildning eller ens fria kommunikationer (som förbud att lämna arbete och bostadsort). Lägg därtill den hemliga terrorpolisen som skickade dem med förbjudna åsikter till de hårda strafflägren.

Arbetsdelningen och specialiseringen i agrarimperierna, tillkomna i effektivitetssyfte, verkade också maktkoncentrerande – politiskt, ekonomiskt, militärt, administrativt, kunskapsmässigt och informationsmässigt som tidigare räknats upp.

Stater (med våldsmonopol) uppstod av funktionsskäl, men också av konfliktskäl för att hantera de nya motsättningarna mellan den rika eliten och den fattiga massan. Vapeninnehavet gick genom funktionsspecialiseringen från folket till eliten, en ödesdiger utveckling.

Resonemanget om vikten av genomförbar och fri kommunikationför folklig organisering bidrar också till att förklara varför en begränsad men viktig politisk demokrati har återkommit till världen sedan den amerikanska revolutionen 1776 (med förelöpare i den tyska bonderevolutionen på 1500-talet och den engelska revolutionen på1600-talet).

Det moderna samhällets tryckkonst, böcker, läskunnighet, vägar, kanaler, järnvägar, telegrafer, telefon, radio, teve, mobiltelefoner, internet, nationalspråk, internationalspråk (engelska), urbanisering, fabriker och andra stora arbetsplatser, caféer etcetera har gjort det materiellt möjligt för folket att åter ena sig (på en högre storskaligare nivå), formulera en gemensam politisk vision, och kämpa tillsammans för bättre villkor.

Nya moderna ideologier som nationalism och socialism har även de förenat folket i ”föreställda gemenskaper” som nation och klass, vilka kan driva massornas kollektiva politiska projekt på nationell nivå (om än inte på kontinental (EU) och global nivå i någon större utsträckning).

Folket, som förr var byn och stammen (senare även religion och etnicitet), har kunnat konstituera sig själv som folket lika med riket/nationen. Därmed har de trots högerns och bourgeoisiens hårda motstånd (idag bortglömt) kunna genomdriva politisk demokrati – men inte ekonomisk demokrati. Därav dagens dubbelmaktsliknande situation med nationell demokrati (folkmakt) jämsides med ekonomisk diktatur (kapitalism).

Nu går jag än djupare i mitt försök till snabbutredning av hur klassamhället skapas, återskapas och möjligen avskaffas. Dags för ”den vetenskapliga socialismen” att komplettera ekonomi och samhällsvetenskap, med evolution och naturvetenskap. Ekonomisk materialism med evolutionär materialism. Dags att leta efter den mänskliga naturens rötter, att söka den biologiska grunden till våra medfödda beteendetendenser.

Vi vet ju dessutom att borgarnas och vanligt folks ständiga favoritförklaring till att socialismen gick under är att citat ”Socialismen är en vacker idé, men den fungerar inte i verkligheten för den går emot människans själviska natur.” Hur många generationer av vänstermänniskor har inte fått höra detta till leda?

Därför har vänstern fått en besvärlig och långvarig låsning när det gäller vad de i politisk korrekthet kallar ”reaktionär biologism”. Ändå visar modern evolutionspsykologi sedan ett halvt sekel tillbaka att föreställningen att människan har en i grunden självisk natur med enbart ett tunt lager av kulturell civilisationsfernissa av osjälviskhet ovanpå, helt enkelt inte stämmer!

Varken vänsterns ljusa (läs Rousseau) eller högerns mörka (läs Hobbes) bild av det mänskliga beteendets natur stämmer. Sanningen ligger inte oväntat däremellan. Människan är (enligt evolutionär, genetisk och hjärnforskning) såväl ”ond” som ”god”, egoistisk som osjälvisk, konkurrerande som samarbetande, individualistisk som kollektivistisk. Enbart förekomsten av dessa semantiska motsatspar inom alla språk visar ju rimligen på att människan befinner sig i fältet mellan dem (som individ och som grupp).

Det är den omgivande miljön – i första hand den mänskligakulturen – som avgör vilka av dessa olika naturliga böjelser som kommer att dominera i samhället. Därav den stora variation i samhälls- och kulturformer vi kan se i tid och rum hos mänskligheten. Men samtliga beteendedispositioner kommer alltid att finnas kvar i människopsyket (om vi bortser från eventuell framtida människoavel och genterapi, hemska tanke).

Vilka beteendebenägenheter som kommer att bli starkare avgörs av våra egna val av samhällsstruktur. När det gäller det ämne vi intresserar oss för här kan vi i demokratisk ordning välja att placera oss någonstans på skalan mellan ett klassamhälle och ett klasslöstsamhälle.

Vill vi ha det förra danar vi ett samhälle som lockar fram den hierarkiska elitistiska aphögern inom oss. Vill vi ha det senare uppför vi ett samhälle som lyfter fram den jämlika egalitärajägarvänstern vi också har inombords.

Men nu går jag de historiska händelserna i förväg med de två nya termerna (det blir lite repetition nu också). Vad kan vi lära oss om vi går tillbaka till vår långa biologiska historia, till vårt ursprung som apliknande sociala däggdjur?

Jo, att människan varken är ultrasocial kollektivist (som myrorna), eller solitär individualist (som exempelvis tigern). Hon är ett grupplevande däggdjur av samverkande individualister, mellan vilka konkurrens och samarbete existerar samtidigt. Vi tjänar på gemensamma aktiviteter som jakt och skydd/försvar – samtidigt som vi är rivaler om mat, sex, makt, status och olika resurser.

För att mildra och lösa de oundvikliga flockkonflikterna i en sådan grupp, i ett sådant samhälle, har vi och andra sociala djur ”uppfunnit” (= har evolutionen utan planering och medveten tanke lett fram till) den sociala hierarkin som fredsskapande beteendesträvan.

Människan kommer från en lång rad av sociala hierarkiska däggdjur. Ja, enligt vissa forskare var redan dinosaurierna sociala hierarkiska djur. Senast fördes den sociala hierarkin som beteendetendens vidare från våra med aporna gemensamma förfäder till såväl aporna som till oss människor.

Social hierarki möjliggör samfällt grupparbete genom att alla underordnar sig alfahannarna, och accepterar att de starkaste & smartaste & mest socialt kompetenta & ”bäst anpassade” (en del av ”survival of the fittest”) individerna i gruppen får mer makt. Och därmed mer än de andra av viktiga resurser för överlevnad (mat) och fortplanting (sex). De latenta konflikterna undviks till priset av social ojämlikhet.

Våra apliknande däggdjursförfäder levde alltså troligen – som många av dagens apor – i hierarkiska, despotiska och ojämställda flocksamhällen behärskade av alfahannar. Dessa härskade dock inte alltid i eget intresse utan kunde även ha en positiv funktion som ledare, beskyddare och konfliktlösare i gruppen. Hierarkin möjliggjorde inre fred och samordning i gruppen.

Bland aporna är vi människor mest släkt med de mer hierarkiska schimpanserna, samt de mycket mindre hierarkiska bonoboerna. Vissa av dagens forskare menar dock att det även bland schimpanserna har skett en utveckling bort från hierarkibildning

Liksom hos dagens schimpanser fanns det förmodligen hos våra apliknande förfäder en första början eller ansats till demokrati(flockmakt, folkmakt) genom att flocken delvis kunde påverka vem eller vilka som kunde stiga till positionen som alfahanne (eller störtas därifrån). Om så är fallet har människor, bonoboer och schimpanser alla ärvt en protodemokratisk tendens från våra gemensamma förfäder.

Det är också evolutionärt möjligt att det skett en parallell utveckling mellan schimpanser, bonoboer och människor så att alla tre arter var och en för sig förändrats i riktning mot mindre hierarki och mer protodemokrati. Parallell utveckling av egenskaper är inte ovanligt i evolutionära sammanhang.

De nya beteendetendenserna till jämlikhet och ”demokrati” möjliggjordes genom ökad (speciellt social) intelligens och kommunikationsförmåga som tillät de underordnade aporna respektive förmänniskorna att koordinera och samordna sig som grupp gentemot alfahannarna.

Då evolutionen gick vidare och vi blev människor gjorde vår ökade kognitiva och sociala intelligens att gruppmajoriteten kunde samarbeta än mer för att undvika underordningen under alfahannarna. Slutligen kunde flocken/stammen som helhet ta makten från alfahannediktaturen.

Vi uppnådde då det ”urkommunistiska”, demokratiska och jämlikajägarsamlarsamhället (som dock inte var ett paradis om nu någon tror det). Större delen av människans historia utgörs av jägarsamlartiden, så uppenbarligen har den haft gott om tid på sig att forma oss på ett mycket djupgående sätt.

Egalitarismen (jämlikhetstanken) blev samhällsideologi i stammen. De tendenser till alfahannedominans och hierarkibeteende som självklart fanns kvar bekämpades med skämt, ironi, förlöjligande, utskällning och liknande. Det är nämligen vad som sker än i dagens jägarsamhällen – exempelvis hos khoisan i Kalahariöknen i Afrika.

Hjälpte inte det fanns/finns den allmänna (manliga)folkbeväpningen. Jaktvapnen jämnade/jämnar ut oddsen mellan fysiskt starka och svaga individer, och mellan massan och de elitister som skulle vilja ställa sig ovanför de andra. Med vapnens hjälp kunde/kan man hota, fördriva och till och med döda de som vägrade acceptera det jämlika samhället. En hård men rättvis Jantelag.

Vår nedärvda ”djuriska” beteendetendens till social hierarki och statussökande är det första fröet till klassamhället, dess urgrund (inte den juridiska ägandeformen kallad privategendom som Marx och Engels samt vänsterfolk före och efter dem menat). Klassamhällets rötter är alltså djupare än människan som djurart. Dess ursprung är tidsmässigt långt långt bortom människouppfinningen privategendom.

Klassamhällets form är en social och kulturell konstruktion, menbenägenheten att forma sociala statusojämlika grupphierarkier är en biologisk essens. En del av vår givna människonatur. Den socialistiska framtidsutopin om ett evigt och ohotat klasslöst överflödssamhälle (kommunismen) förblir alltså en dröm. Faran för ny klassbildning kvarstår för alltid.

Hur lyckades då jägarnasamlarna skapa ett jämlikt samhälle? Ett sätt att förklara det är att alla i och för sig ville bli alfahannar, men för det var chansen liten. Däremot var risken stor att bli hunsad och dominerad av en annan alfahanne. Då var det bästa alternativet att undvika såväl överordning som underordning.

Jämlik flocksamverkan blev lösningen på problemet. Människans intelligens och sociala förmåga vad gäller gruppsamverkan, kopplat till organisations- och kommunikationsförmågan (språket), samt allmän beväpning möjliggjorde som sagt att den jämlika stammen blev det nya levnadssättet.

Som alltid i evolutionära sammanhang fanns ingen medveten planering bakom. Det nya gruppbeteendet var helt enkelt det lämpligaste sättet för individerna i flocken att överleva. Och inte bara det – det jämlika grupplivet gjorde människan till jordens mest framgångsrika djurart.

Senare blev med största sannolikhet även jämlikheten omvandlad till en medfödd genetisk mänsklig beteendetendens, en lika självklar del av vår människonatur som hierarkibildning. Jägarsamhället blev det första klasslösa samhället i historien. Även här kan det förstås sägas att det klasslösa samhällets form är en social konstruktion medan den mänskliga dispositionen till jämlikhet är en biologisk essens.

Därmed hoppas jag ha förklarat vad jag menade tidigare när talade om att vi alla har en egoistisk, konkurrerande och hierarkiskaphöger  (egentligen apliknande människoförfäderhöger) inom oss, vid sidan av en osjälvisk, samarbetande och jämlik jägarvänster. Dessa två rivaliserande böjelser (däggdjursarvet och förmänniskoarvet) varierar dessutom mellan olika människor, visar ny forskning.

En del människor föds med åsiktstendenser till vänster, andra till höger. De har alltså olika starkt av tendenserna till hierarki respektive jämlikhet som beteendestrategi i samhället. Inget konstigt med det – evolutionen verkar via individuella skillnader och urval.

En sidokommentar. Forskare har framkastat tesen att de som utvandrade till USA hade övervikt av de mer hierarkiska och individualistiska (jag-orienterade). Det kan förklara varför USA är det enda utvecklade landet i världen utan ett starkt socialistparti. Senare tillkom kulturell överbyggnad, typ ”Den amerikanska drömmen” om personlig rikedom och framgång.

Med jordbrukssamhället kom, som jag berättat, centralisering, storskalighet, arbetsdelning och specialisering. För samhällsmakten vitala kontrollfunktioner, som beslutsfattande och krigsmakt, koncentrerades till den nya framväxande överklassen. Resultatet blev att vanliga människor inte längre kunde organisera sig, kommunicera eller inneha tyngre vapen.

De vanliga människorna splittrades ohjälpligt upp. De presumtiva alfahannarna kunde inte längre kontrolleras. De nya samhälleliga och kulturella betingelserna gynnade människans hierarkitendens och missgynnade hennes jämlikhetstendens. Slavsamhället och feodalismens/imperiedespotismens trälsamhälle blev konsekvensen.

Med det moderna industrisamhället uppstod däremot åter, som jag tidigare beskrivit, gynnsamma betingelser för ett mer demokratiskt och jämlikt samhälle. Klassamhället kvarstod men balanserades i allt fler länder av den moderna politiska demokratin. Historien gjorde, som en forskare skrivit, en ”U-turn” – från jägardemokrati via jordbruksdiktatur till industridemokrati.

Vad kan vi då lära oss av detta när det gäller realsocialismens sammanbrott?

Jo, att man under socialismens uppbyggande bibehöll och till och med vidareutvecklade samma statliga samhällsstrukturer som upprätthöll klassamhället under jordbruksimperierna och industrikapitalismen; storskalighet, centralisering och hierarkisk arbetsdelning. Man skulle avveckla staten, men förstärkte den.

Storskaligheten ser jag som socialist som en mycket olycklig vänstertradition, ärvd av den i mångt och mycket av marxismen beundrade kapitalismen, och kopplad till den deterministiska marxistiska historieuppfattningen. Alltså tron på en ödesbestämd utveckling av nya nivåer av ständigt mer avancerade och storskaliga samhällen. Där de fåtaliga kapitalistiska storbolagen slutligen ersätts av den enda aktören, staten. Socialismen som en slags statlig superkapitalism, som planerar produktionen än mer än de multinationella företagen redan gör.

Men även om man kan se en historisk tendens till större samhällskala finns det ingen vetenskap i att göra det till en naturlag giltig för framtiden, Vi människor kan själva bestämma vår framtid. Det är ju själva vitsen med demokratin, och grundbulten i socialismen som ju vill utveckla demokratin ytterligare till ekonomin och vardagslivet. Vi kan välja mellan gräsrötter & småskaligt, och toppstyrt & storskaligt.

När det gäller arbetsdelning/specialisering finns däremot ett gammalt socialistiskt ideal att utjämna motsättningen mellan stad och land, och mellan kroppligt och intellektuellt arbete. I Maos Kina och i dess allierade Albanien gjordes också vissa försök att utjämna klyftan mellan fysiskt och andligt arbete.

Studenter, intellektuella och tjänstemän fick delta i kroppsarbete. Från mitt eget studiebesök i Albanien med Kommunistiska partiet 1973 minns jag att de valkar dessa fick i händerna kallades ”barriärer mot revisionismen” (alltså mot socialismens urartning i nya klassamhällen).

Men i stort under realsocialismen praktik fortsatte man med den storskaliga, centraliserade, hierarkiska specialiseringen som bildade bas för det nya ”röda” klassamhället. Detta genom att lägga makten i händerna på en liten minoritet. En elit som kontrollerade staten.

Tariq Ali menar att realsocialismens sönderfall kan ha att göra med att det krävs en längre övergångstid från kapitalism till socialism än tidigare tänkt. Men sovjetsystemet var ju ingen början på en övergång, bara ett nytt slags klassamhälle, till och med värre för arbetarklassen är den borgerliga demokratiska kapitalismen.

Ännu sämre utfaller jämförelsen om man ställer realsocialismen mot de tidiga socialdemokratiska folkhemmen. Arbetarklassens majoritet valde rätt som föredrog socialdemokratisk reformistisk ”borgerlig demokrati” (= demokrati), framför kommunististpartiledd stalinistisk ”socialistisk demokrati” (= diktatur).

Författaren tar också upp ett tidigmarxistiskt tema att socialismen bara kan byggas i utvecklade länder, så att en snabb övergång kan ske till ett överflödssamhälle. Vilken dålig tilltro till människan och den socialistiska tanken. Om jägarna kunde bygga jämlika samhällen för över 10.000 år sedan, borde inte vi kunna klara av det idag?

Dessutom skulle utvecklade samhällen innebära att kapitalismen först fick totalkolonisera hela jorden innan den kunde efterträdas av socialismen. Då bortser man helt (som i boken) från de problematiska frågorna om miljö, klimat och ständig tillväxt.

Kapitalismen var kanske inte ett progressivt steg framåt för mänskligheten (och socialismen ytterligare ett), som vänstern trodde. Till och med världsbanken varnar numera för en kommande katastrofal global uppvärmning på fyra procent. Halterna av klimatuppvärmande växthusgaser slår nya rekord. Den tillväxtberoende marknadskapitalismen har nått vägs ände.

Realsocialismen och dess statskapitalistiska efterföljare var och är, liksom den västliga privatkapitalismen, delar av samma ekologiska återvändsgränd. Världen behöver desperat ett äkta socialistiskt alternativ till den nyliberala rovdriften på människor och på jorden. Ett alternativ som kan kombinera lokal makt och produktion med viss global samordning och planering.

Realsocialismen, däremot, förtryckte inte bara människor, utan även djur, natur och miljö. Marxismen-leninismen var fast i samma ekologiskt ohållbara ideal av ständig materiell tillväxt som kapitalismen var. En ny socialism måste alltså slå sig samman med och lära av den gröna miljörörelsen – som jämställda partners i den nödvändiga rödgröna omställningen av ekonomi och samhälle.

Socialismen bör helt enkelt göra sig av med sin betoning av ständig materiell tillväxt som den ärvt från kapitalismen. Om den nya socialismen dessutom lägger mer av tonvikten på decentralism och småskaliga samhällslösningar kommer den att klara av att alliera sig med den globala, alternativa och småbonderörelsen som eftersträvar samma sak. Röda och gröna kommer att sträva åt samma håll. Plats för en äkta arbetarbondeallians.

Den här recensionen började med att argumentera för att orsakerna till samhällskrascherna i öst var mer djupgående än Tariq Ali verkar anse. Senare förkovrade den sig i frågan om hur en nytändning av socialismen skulle kunna förverkligas.

En viktig punkt i sammanhanget är, menar jag, frågan om staten. Statens kärna i marxistisk ideologi är våldsapparaten. Alltså polis och armé. Överklassen härskar dels genom sin ideologiska kontroll över samhället, dels i yttersta fall genom sitt våldsmonopol. ”Staten och Kapitalet sitter i samma båt” (anarkister, syndikalister och liberaler har en poäng i sin statskritik).

Bara titta på nyheterna vad som händer nästan varje gång ett folk kämpar på allvar för sin befrielse – polis och armé slår ner dem. Makt sitter i spjutspets ände, som Gustav Vasa sa. Eller som Mao Zedong sa: ”Makt växer fram ur mynningen på en gevärspipa”, samt ”Alla länder har en armé, sin egen eller någon annans”.

Samma i de realsocialistiska nya överklassamhällena. I ett socialistiskt samhälle bör alltså vapnen vara i hela folket händer, precis som under jägartiden. En återgång till allmän värnplikt och värnpliktsarmé är självklarheter, en utökad roll för lokala hemvärn en annan lösning. Kanske värnplikt även i polisen (varför inte i hela den offentliga sektorn?).

En fredlig vapenfri värld är förstås slutmålet, men på kortare mer realistisk sikt bör man, liksom under Pariskommunen, eftersträva olika former av allmän folkbeväpning i kollektiva former (inte farligt individuellt som i USA). Det är folkmaktens yttersta garant. Ett väpnat folk kan inte besegras. För att garantera folkets stat bör statens kärna, våldsmonopolet, vara i folkets egna händer.

Vidare. Som jag ser det bör en framtida human socialism med nödvändighet vara politiskt, socialt, kulturellt och ekonomiskt demokratisk – med statliga, kommunala, kooperativa, familjeägda och arbetartjänstemannastyrda, löntagarägda och intraprenad-företag. Vara feministisk och antirasistisk. En frihetsrörelse.

Den bör vara småskalig, decentralistisk, fredlig och ekologisk. Göra allvarliga försök att utjämna klyftan mellan kroppsarbete och tjänstearbete (säkert bra också för folkhälsan). Bygga folkmakten underifrån, från gräsrötterna och uppåt. Lokal makt före global dito.

Statsmakt bör och måste finnas på olika nivåer; lokal, regional, nationell, kontinental och global. Beslut och samordning behövs på alla dessa nivåer. Men subsidiaritetsprincipen bör gälla på allvar – besluten bör fattas på lägsta möjliga nivå.

Europasamarbete mellan syskonnationer, ja. Men EU har blivit ett monster av elitism, centralisering, storskalighet och ogenomtränglig byråkrati. En världsregering & världsstat skulle innebära en fasansfull risk för maktkoncentration och tvångsövergrepp. Makten måste komma nerifrån gräsrötterna och motvilligt, kritiskt och med förbehåll delegeras uppåt. Internationalism bör betyda alla nationer i samarbete.

Dagens informationsteknologi öppnar också fantastiska möjligheter för att ersätta smal byråkratisk vertikalism med bred folklig horisontalism. Många beslut på högre nivåer kanske kan tas i lokala, regionala och nationella nätverk av jämlika partners. Varför skulle inte typ länstrafiken kunna organiseras av kommunerna i samverkan, järnvägen av regionerna/länen/landskapen i samverkan, flyget av nationerna i samverkan etcetera.

Ju lägre ner makten och makthavarna befinner sig, ju lättare att kontrollera. Av effektivitetsskäl måste vissa ha mer makt än andra, men då ska de kunna nås av folkets kritik. Om vi kan träffa dem i vardagen kan vi lättare förhindra att de blir snyltare, att de går från att tjäna folket till att låta sig betjänas folket.

Grönvänstern bör erbjuda ett positivt samhällsalternativ, inte bara i framtiden, utan i första hand här och nu. Kanske är de spridda embryon till ekosocialism som spontant uppstår här och där en av många möjliga vägar, som komplement till parti- och rörelseorganisering. ”Låt hundra blommor blomma”, som ordförande Mao sa. Men på allvar den här gången.

Hans Norebrink

Läs mer: Ny Tid, Kulturen, Arbetaren, Alba, AB, Flamman,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Vad var kommunismen?, Tariq Ali, Sovjetsystemet, Revolution, Socialismens misslyckande, Diktaturer, Stalin, Lenin, Mao, Kultur, Böcker, Kina, Sovjet, Ryssland, Östeuropa, Socialism, Kommunism, Stalinism, Maoism, Vänstern, Trotskism, Samhälle, Politik

Köp boken på Bokus

Köp boken hos Adlibris