Med parollen ”Demokrati från floden till havet” avslutade Jan Guillou sitt tal på Odenplan i Stockholm vid lördagens protester mot folkmordet i Gaza. Mot ockupationsmakten och apartheidstaten Israel. Det är kampen mot folkmordet ytterst handlar om. Demokrati för alla som bor i Palestina och Israel. Ett enda sekulärt demokratiskt land från floden till havet.
Mot folkmord
Guillou påpekade också att den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning stöder Palestina och vänder sig mot folkmordet och staten Israel. Men vi är för få i demonstrationerna och måst bli fler. Vi som demonstrerar tillhör åsiktmässigt den stora majoriteten men den stora majoriteten är inet ute på gatoran. Det måste vi förändra. Det menade också Jan Guillou som om detta också sa:
Men se er omkring och fråga er varför vi då inte har fyllt gatorna vecka efter vecka härifrån till riksdagshuset. Var är denna majoritet som i grunden delar vår syn på tidens mest avskyvärda krigsförbrytelser?
De är inte här. De har, rätt eller fel, fått bilden av demonstrationer för Palestinas frihet och mänskliga rättigheter som vore det samtidigt sympatiyttringar för terrorsekten Hamas eller rentav den islamistiska diktaturen Iran.
Varje normalt funtad man eller kvinna i vårt land drar sig för att hamna i sådant sällskap.
Med gröna Hamasflaggor och liknande diktaturhyllningar saboteras en enad front mot det israeliska folkmordet och för visionen av ett fritt och demokratiskt Palestina.
Därför, kamrater mötesdeltagare, har vi ännu inte uppfyllt vår moraliska uppgift. Men med samma orubbliga beslutsamhet som Greta och hennes skeppskamrater som än en gång riskerar livet för att segla mot Gaza ska vi fylla gatorna.
Vi ska driva den principlösa svenska regeringen framför oss till sådana politiska ställningstaganden som gör oss till ett normalt europeiskt land på rätt sida i historien. Steg för steg och krav för krav ska vi vinna!
Så att när folkmordet stoppas och de israeliska krigsförbrytarna ställs inför internationell domstol bara en väg återstår mot det sista avgörandet.
Det kan sammanfattas i en enda kristallklar och enkel paroll:
Demokrati – from the river to the sea!
Demonstrera nästa helg
Nästa helg är det återigen demonstrationer. Den 21 september är det nordisk kraftsamling för Palestina i Göteborg. Samling sker klockan 14.00 på Gustaf Adolfs Torg. Varje södnag är det demonstration i Göteborg med samling på samma plats och samma tid. Men då Palestinarörelsen är helt fruktansvärt usel på att marknadsföra sina arrangemang så att vem som helst kan hitta dem. Men jag har hittat några demonstrationer:(främst på Palestinagruppernas hemsida):
- Göteborg, Söndag 21 september, kl 14, Gustaf Adolfs Torg. Varje söndag.
- Jönköping, Lördag 20 september kl. 13, Hoppets torg.
- Kristianstad, lördag 20 september kl 13, Lilla Torg. Varje lördag.
- Malmö, söndag 21 september kl 13, vid Operan. Varje söndag men tiden kan variera.
- Stockholm, lördag 20 september kl 14. Varje lördag. Oftast vid Odenplan men plats och tid kan variera
- Uppsala, lördag 20 september kl 13:30. Varje lördag. Oftast vid Slottsbacken men tid och plats kan variera.
- Varberg, lördag 20 september kl 10. Torget. Varje lördag
Det duger inte med Facebookgrupper (en del till och med privata). Inte heller duger det att Palestinagrupperna bara har begränsad information om demonstrationer på sin hemsida som dessutom inte är helt lätt att hitta. Eller att Vänsterpartiets hemsida är genomusel och innehåller noll lättillgänglig information om demonstrationer. Och förresten inte bara det. Den är oanvändbar till det mesta. Och mest för den som vill vet lite mer.
Vill vi att folk som stöder kampen mot folkmordet ska komma på våra demonstrationer måste de ju enkelt kunna ta reda på var och när de är. Det går ofta inte idag. Speciellt inte för den som inte har kännedom om vänstern. Google-sökningar funkar dessutom inte då Google aktivt motarbetar de som är kritiska mot Israel.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Tyvärr är det inte bara Palestinarörelsen som är usel på att marknadsföra sina arrangemang. Så har det alltid varit, tror jag. Man har förlitat sig på det interna snacket, nuförtiden på facebook som ju också bara är det interna snacket.
Jag minns en dag i början av 90-talet då jag stötte på en liten demonstration mot det s.k. Dennispaketet, dvs ett politiskt paket av motorvägar i Stockholm. Antagligen var det fältbiologer som stod bakom, för deltagarna var mycket unga. Jag nämnde detta för flera personer som alla sa att ”om jag bara hade vetat hade jag varit med”.
Så Alternativ Stad beslöt att arrangera en demonstration som alla skulle känna till. Vi gjorde så här:
– trycka upp affischer i storleken en 70×100 delad på fem så vars och ens format blev 70×20, lagom att klistra upp på kortsidan av ett elskåp eller en lyktstolpe. Var och en av de fem affischerna tog fasta på ett enda argument, så att vi skulle kunna vädja till fem olika målgrupper,
– en fyrsidig tabloid i om jag minns rätt 50.000 exemplar. En sån tidning var då inte dyrare än ett flygblad men rymde mycket mer argument, och framför allt kunde man lyfta fram vad olika personer hade sagt för att göra åsikten legitim. Exempelvis lyfte vi fram hur Ericssons VD hade tyckt att det var värdelöst för Stockholms näringsliv att slänga ut en massa asfalt, bättre att utbilda fler civilingenjörer. Men vi lät också kollektivtrafikexperten tala om hur man kunde använda pengarna bättre, plus att vi poängterade hur detta projekt var en gökunge med tanke på all den offentliga service som slaktade vid den tiden. Den tidningen delades sen ut vid busshållplatser och t-banestationer.
– vi sökte naturligtvis upp folk i de fack som organiserade offentliganställda hotade med avsked, och bad om deras medverkan. Men jag tror inte att detta ledde så långt, de var förtfarande inkörda i total tillit för överheten. Eller också var det vi själva som hade dåliga kontakter på den tiden.
Nåväl, detta blev en av 90-talets mest folkdragande demonstrationer med 4-5.000 deltagare.
Ett demokratiskt land där israeler och palestinier skulle leva sida vid sida är förvisso en vacker tanke men vägen att nå dit torde vara lika lång som till en avlägsen galax. Det hela förefaller fullständigt orealistisk, polariseringen av idag är i det närmaste total.
På den ena ytterkanten har vi de som vill ha ett Iand med bibliska gränser och befolkat med enbart judisk befolkning, på den andra kanten har vi de som vill ha en islamitisk stat med enbart arabisk befolkning. Och här emellan går en gråskala från den ena kanten till den andra. Att alla dessa skulle kunna enas genom en enstatslösning finns absolut ingenting alls som talar för. Det faller på sin egen orimlighet.
Vår värld har inte byggts genom ”önskedrömmar”, då hade vi levt i ett ”paradis”. Det är därför knappast heller så att den snart 80-åriga Israel-Palestina konflikten, med alldeles för många regelrätta krig, oroligheter och regelrätta terrorhandlingar, har sin lösning i uppfyllandet av en ”önskedröm”. Situationen är oerhört komplex och dess lösning kräver något helt annat, vad detta annat består i är tyvärr just nu är mycket svår att se.
När en båge spänns för hårt kan strängen gå av och då står bågskytten där utan att kunna försvara sig. Och detta är väl just det som skett i den senaste eskaleringen som inleddes den 7 oktober 2023. Hamas spände bågen så hårt att strängen gick av, ”dammluckorna” för det israeliska ursinnet öppnades och idag är det sannolikt enbart en tidsfråga innan Israel kontrollerar hela Gaza. Samtidigt röner israeliska bosättare nya framgångar runt Jerusalem och på Västbanken. Läget är tvivelsutan mer akut än någonsin för den palestinska befolkningen.
Aktioner och demonstrationer i all ära men det enda som skulle kunna stoppa utvecklingen är israelisk hemmaopinion och/eller handfast påtryckning från USA. Möjligen börjar det hända något med israelisk hemmaopinion men från Vita Huset har Netanyahu uppenbart givits frikort att avsluta situationen på det sätt han finner ändamålsenligt.
Några vänner med substantiell makt att påverka har inte den palestinska sidan. Den Palestinska Myndigheten, som borde ”spindeln i nätet” för att söka en lösning är sedan länge tämligen paralyserad. Grannländer som Egypten och Jordanien skyr Hamas i princip lika mycket som Israel då man fruktar dess islamism, härifrån är således ingen verklig hjälp att hämta. Iran har neutraliserats och satts på plats med benäget bistånd från Trump, en kraftig försvagning av Hizbollah samt genom regimskifte i Damaskus. Och FN är sedan länge förlamat …
Min egen ståndpunkt är att enda vägen fram är en två-statslösning, ett Israel enligt 1967 års gränser och ett delat Jerusalem. Samtidigt inser jag att även vägen mot en två-statslösning blivit längre men något annat alternativ kan jag omöjligen se.
Det naturliga i rådande situation vore att den Palestinska Myndigheten tog över administrationen av Gaza samt att en fredsstyrka, sammansatt av muslimska länder (dock inte från närområdet), upprättade säkerhet i Gaza. Dessvärre torde i dagsläget realismen för en sådan lösning
vara begränsad.
Det är dessvärre svårt att just nu se annat än mörker …