Resultatet av den borgerliga omfördelningspolitiken från fattig till rik är den förväntade. Fattiga blir allt fattigare:
I genomsnitt lever var fjärde ensamstående med barn på inkomster som understiger 60 procent av medianinkomsten, vilket är måttet på relativ fattigdom.
– Det är sorgliga siffror, säger V:s ekonomiska talesperson Ulla Andersson.
Nyligen kom Swedbank med en undersökning som visade att ensamstående föräldrar är de senaste 15 årens förlorare.
Vänsterpartiet har låtit RUT titta på hur det ser ut i olika delar av landet och hur andelen fattiga ändrats sedan 2003.
Två typer av kommuner utmärker sig i år — kommuner där mer än 40 procent av befolkningen är anställda inom industri och där det bor färre än 12.500 personer. I dessa är drygt var tredje ensamstående med barn fattig. 2003 var inte ens var tionde det.
Arbetare blir allt fattigare alltså. Borgapolitiken ökar klyftorna is amhället, Rika får mer och fattiga får mindre. Det är en oroande utveckling som kommer att innebära en mängd problem av olika slag. Sämre hälsa och ökad brottslighet är några av de problem som följder med ökade klyftor i samhället. Ökade klasskillnader ger helt enkelt ett sämre samhälle.
Bloggat: Peter Andersson,
Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Alliansen, Borgarpolitik, Högerpolitik, Regeringen, Ojämlikhet, Jämlikhet, Klassklyftor, Klassamhälle, Klass, Social välfärd, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Inte har de blivit fattigare. De har mer i plånboken nu än tidigare. Det är bara andra som fått lite mer. Hela undersökningen bygger på RELATIV FATTIGDOM. Personer som inte jobbar heltid (vilket är vanligt bland just gruppen ensamstående mammor av någon anledning) har inte kunnat dra lika mycket nytta av jobbskatteavdraget. Om dessa ensamstående mammor bara börjar jobba heltid och bidrar till samhället lika mycket som andra så kommer även de att bli mindre ”fattiga”.
Bosse: Jag vet det. Men det är relativ fattigdom som är problemet, ojämlikheten. Och jo, de fattiga har blivit fattigare i absoluta tal också. Det har en undersökning av LO visat. Och klyftorna har ökat även mellan heltsarbetande arbetare och de rikaste. Så klyftorna ökar över hela linjen. Att ensamstående jobbar heltid istället för deltid skulle i sammanhanget inte påverka speciellt mycket.
Om det bara fanns heltidsjobb dör alla skulle nog fler jobba heltid. Daghemsplatser för skiftarbetare behövs också (i exempelvis en industriort som Stenungsund finns i stort sett bara skiftarbete. Så det är knappast de fattigas del att de är fattiga, utan bristen på arbetstillfällen och service som är problemet.
Helt oavsett hur det ligger till med bristen på jämlikhet så anser jag att det här nödvändigtvis inte är statens (läs: skattebetalarnas problem). Kräv istället att den f.d. äkta hälften/sambon/kompisen står för en större del av kalaset. Underhållsbidragen är löjligt låga idag när den som dumpar sina barn egentligen borde tvingas stå för minst hälften av alla utgifter tills barnen är myndiga helt oavsett om de bor tillsammans med dem eller ej.
/Rickard
Rikard: Det hela är inte ett individuellt problem. Det är ett strukturellt samhällsproblem med ojämlikhet. Om staten ska betala underhåll är det ett samhällsproblem som kostar. Det vore betydligt bättre om vi ghade ett samhälel där det fanns jobb till alla, där löneran var sådana så att man kan leva på dem, där socialbidrag, a-kassa och sjukkassa vara tillräckligt bra för att trygghet ska skapas osv.
Det är inte heller bara de ensamstående som drabbats av den ökande ojämlikheten, utan också andra arbetare och fattiga.