Om konsten att demokratisera demokratin

Om konsten att demokratisera demokratin. Socialdemokraternas förslag till nytt partiprogram utgör ett talande exempel på partidemokratins kris. De delar av programmet som bygger på arbetarrörelsens ideologiska värdegrund med sin humanistiska och solidariska människosyn står i motsättning till programmets repressiva och restriktiva åtgärdsförslag.

Programkommissionens medlemmar lever i helt skilda världar i förhållande till de gräsrötter de representerar. Problemet med att den ideologiska kärnan inte genomsyrar den praktiska politiken gäller för de flesta politiska partier. Det visar på oförmågan att balansera sin identitet med kraven på politisk handlingskraft. Detta speciellt i orostider. Kraven på handlingskraft skapar då en tveeggad möjlighet. Å ena sidan ger människors rädsla utrymme för vad delar av partiledningen ser som en eftersträvad riktning som annars inte skulle varit praktiskt möjlig. Å den andra visar erfarenheter på att en lagstiftning baserad på rädsla och oro är långlivad och senare kan komma till en annan användning än vad lagstiftarna avsåg.

Demokratikris

Årets förtroende- och ungdomsbarometrar visar på fortsatt minskat förtroende för riksdag, regering, staten och politiska partier. Demokratiutredningen 2014 sökte förklaringen till den parlamentariska flerpartidemokratins minskade legitimitet i partistödet. Sedan det infördes har partierna gradvis förlorat behovet av sina medlemmar. Partiernas flytt in till Riksdagshuset för att komma närmare de politiska förhandlingarna i utskotten har också minskat kontakten med väljarna.

Slaget om deras stöd har medfört att politiken alltmer utformats med hjälp av opinionsundersökningar. Förutom kända problem med bortfall präglas svaren i undersökningarna av spontana åsikter baserade på hur de frågor som ställts uppfattats i förhållande till självupplevd samtid.

Vår tids stora samhällsomdaning, där globalisering, migration och urbanisering flätar ihop det lokala med det globala har medfört en ojämlik utveckling med såväl socioekonomiska som sociokulturella spänningar. Många känner inte längre igen sig vare sig i det politiska samtalet eller på gator och torg.

Sensationsjournalistiken ökar oron för att drabbas av det oönskade. Rädslan för att förlora något som format ens identitet, trygghet eller sociala status ökar ropen efter starka ledare och mer av repressiva auktoritära åtgärder. Oron förstärks av beslutsfattare som hävdar att ”det militära hotet mot Sverige har ökat och att vi måste vara beredda på det värsta – ett väpnat angrepp”.

Det S-märkta utkastet till programförslag syftar till politisk handlingskraft i rädslans tid. Programkommissionen sitter fast i den sociala ingenjörskonstens strävan att bygga ett samhälle för människor i stället för med människor.

Programmet bortser från vad som behövs för den samhällstillit och känsla av tillhörighet som utgör grundpelarna i ett inkluderande och socialt hållbart välfärdssamhälle. Det saknar en diskussion om behovet att demokratisera demokratin underifrån.

Demokratins uppgift

Demokratins grundläggande uppgift är att erbjuda tillgång till mötesplatser och offentliga politiska rum för att genom dialog bearbeta människors individuella, många gånger oreflekterade, åsikter och rädslor till gemensam kollektiv intelligens och nya perspektiv. Partipolitik handlar inte om att ängsligt följa en skrämd opinion utan om att bilda och bygga upp en opinion som stärker känslan av samhällstillhörighet, ingjuter mod, hopp och framtidstro. De akuta behoven av demokratiska samtal om hur vi skall leva tillsammans i en värld i förändring gäller både i stad och landsbygd. De försvåras genom minskade statliga föreningsbidrag till kultur, civilsamhälle och folkbildning.

Samhällsomdaningens ökade komplexitet gör regerings- och myndighetsutövning mer målsökande och stödjande än målstyrande och verkställande. Problemen som präglar vardagslivet kan bara formuleras tillsammans med de som berörs. Ett framtidsinriktat partiprogram kräver rådslag på lokalnivå om livet i våra bostadsområden och vad som behöver utvecklas lokalt och nationellt för en önskvärd gemensam framtid. Lokalt arbete med Agenda 2030 ger en nödvändig global utblick.

Det finns flera exempel på hur medskapande från de boende underlättat identifiering och genomförande av framgångsrika förebyggande åtgärder för en långsiktigt socialt hållbar områdesutveckling. En dialog med potentiella väljare kring behov, förutsättningar och utformning av lokala ”samhällskontrakt” har visat sig underlätta sådan samverkan med samhällsengagerade och ansvarstagande gräsrötter.

Hans Abrahamsson

Läs mer:

• Socialdemokraterna är ett maktparti utan ideologisk kompass
• Kjell Östberg om socialdemokratins undergång