Om konsten att demokratisera demokratin. Socialdemokraternas förslag till nytt partiprogram utgör ett talande exempel på partidemokratins kris. De delar av programmet som bygger på arbetarrörelsens ideologiska värdegrund med sin humanistiska och solidariska människosyn står i motsättning till programmets repressiva och restriktiva åtgärdsförslag.
Programkommissionens medlemmar lever i helt skilda världar i förhållande till de gräsrötter de representerar. Problemet med att den ideologiska kärnan inte genomsyrar den praktiska politiken gäller för de flesta politiska partier. Det visar på oförmågan att balansera sin identitet med kraven på politisk handlingskraft. Detta speciellt i orostider. Kraven på handlingskraft skapar då en tveeggad möjlighet. Å ena sidan ger människors rädsla utrymme för vad delar av partiledningen ser som en eftersträvad riktning som annars inte skulle varit praktiskt möjlig. Å den andra visar erfarenheter på att en lagstiftning baserad på rädsla och oro är långlivad och senare kan komma till en annan användning än vad lagstiftarna avsåg.
Demokratikris
Årets förtroende- och ungdomsbarometrar visar på fortsatt minskat förtroende för riksdag, regering, staten och politiska partier. Demokratiutredningen 2014 sökte förklaringen till den parlamentariska flerpartidemokratins minskade legitimitet i partistödet. Sedan det infördes har partierna gradvis förlorat behovet av sina medlemmar. Partiernas flytt in till Riksdagshuset för att komma närmare de politiska förhandlingarna i utskotten har också minskat kontakten med väljarna.
Slaget om deras stöd har medfört att politiken alltmer utformats med hjälp av opinionsundersökningar. Förutom kända problem med bortfall präglas svaren i undersökningarna av spontana åsikter baserade på hur de frågor som ställts uppfattats i förhållande till självupplevd samtid.
Vår tids stora samhällsomdaning, där globalisering, migration och urbanisering flätar ihop det lokala med det globala har medfört en ojämlik utveckling med såväl socioekonomiska som sociokulturella spänningar. Många känner inte längre igen sig vare sig i det politiska samtalet eller på gator och torg.
Sensationsjournalistiken ökar oron för att drabbas av det oönskade. Rädslan för att förlora något som format ens identitet, trygghet eller sociala status ökar ropen efter starka ledare och mer av repressiva auktoritära åtgärder. Oron förstärks av beslutsfattare som hävdar att ”det militära hotet mot Sverige har ökat och att vi måste vara beredda på det värsta – ett väpnat angrepp”.
Det S-märkta utkastet till programförslag syftar till politisk handlingskraft i rädslans tid. Programkommissionen sitter fast i den sociala ingenjörskonstens strävan att bygga ett samhälle för människor i stället för med människor.
Programmet bortser från vad som behövs för den samhällstillit och känsla av tillhörighet som utgör grundpelarna i ett inkluderande och socialt hållbart välfärdssamhälle. Det saknar en diskussion om behovet att demokratisera demokratin underifrån.
Demokratins uppgift
Demokratins grundläggande uppgift är att erbjuda tillgång till mötesplatser och offentliga politiska rum för att genom dialog bearbeta människors individuella, många gånger oreflekterade, åsikter och rädslor till gemensam kollektiv intelligens och nya perspektiv. Partipolitik handlar inte om att ängsligt följa en skrämd opinion utan om att bilda och bygga upp en opinion som stärker känslan av samhällstillhörighet, ingjuter mod, hopp och framtidstro. De akuta behoven av demokratiska samtal om hur vi skall leva tillsammans i en värld i förändring gäller både i stad och landsbygd. De försvåras genom minskade statliga föreningsbidrag till kultur, civilsamhälle och folkbildning.
Samhällsomdaningens ökade komplexitet gör regerings- och myndighetsutövning mer målsökande och stödjande än målstyrande och verkställande. Problemen som präglar vardagslivet kan bara formuleras tillsammans med de som berörs. Ett framtidsinriktat partiprogram kräver rådslag på lokalnivå om livet i våra bostadsområden och vad som behöver utvecklas lokalt och nationellt för en önskvärd gemensam framtid. Lokalt arbete med Agenda 2030 ger en nödvändig global utblick.
Det finns flera exempel på hur medskapande från de boende underlättat identifiering och genomförande av framgångsrika förebyggande åtgärder för en långsiktigt socialt hållbar områdesutveckling. En dialog med potentiella väljare kring behov, förutsättningar och utformning av lokala ”samhällskontrakt” har visat sig underlätta sådan samverkan med samhällsengagerade och ansvarstagande gräsrötter.
Hans Abrahamsson
Läs mer:
- Socialdemokraterna är ett maktparti utan ideologisk kompass
- Kjell Östberg om socialdemokratins undergång
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Under den svenska demokratins höjdperiod byggde socialdemokratiska partiet på fackföreningar, brukssamhällen och arbetarstadsdelar medan bondeförbundet/centerpartiet byggde på småkommuner där en stor andel av befolkningen var kommunalpolitiskt aktiv. Det är miljöer som inte längre finns. Ja, inte ens fackföreningarna finns längre som en miljö, de har mer och mer blivit försäkringsbolag (möjligen överdriver jag lite).
Så vad ska då bära upp en demokratisk regeringspolitik?
Om inte programmen utformas av dem som de angår kommer regeringspolitik att förbli en blandning av auktoritärt våld och populistiska utspel.
Det finns ett mer oroande perspektiv på det här, som bland annat den brittiske pensionerade högre ämbetsman som kallar sig Aurelien berör lite då och då, t.ex. på https://aurelien2022.substack.com/p/papa-to-the-rescue. Och det är att hela det politiska etablissemanget håller på att bli odugligt, utifrån vilket perspektiv som helst.
Aurelien har lite ytliga förklaringar på detta, tycker jag. Han menar att de , pga sättet de tillsätts på, har obefintlig kunskap om världen utanför den politiska bubblan och inte heller något intresse av att skaffa sig sådan eftersom de hur som helst bara jagar efter personliga fördelar och då kan kunskap vara farligt.
Jag skulle hellre vilja apostrofera Orwell och säga att ”de har en så tjock stoppning av pengar mellan sig själva och verkligheten att de inte behöver veta hur något är”. Och med ”de” menar jag då inte bara politikerna utan i första hand den fraktion av borgerskapet som brukar kallas rentiärer. Dvs de som inte organiserar någon produktion utan bara sitter på sina stjärtar och ser pengarna strömma in.
Skiftet skulle ha ägt rum i samband med överproduktionskrisen ca 1970-80, säger Alfred Chandler, se https://gemensam.wordpress.com/2024/07/22/om-hur-de-producerande-storforetagen-forlorade-sin-makt/, då de stora industriföretagen fick svårt att sälja allt de kunde producera. De blev då tvungna att söka upp aktiemarknaden för att få pengar att investera, och rentiärerna ställde villkor. De var ointresserade av produktiva investeringar, de ville ha snabba cash. Och direktörerna fick böja sig eller avgå.
Och eftersom det är sedan dess rentiärerna som styr i ekonomin måste politikerna dansa med.
Det namn som brukar sättas på det här fenomenet är ”nyliberalism”, dvs att praktisk politik är förbjuden, sånt ska ”marknaden” dvs rentiärerna fixa. Men nånting måste ju politikerna göra för att motivera sin existens, och då är moralistiska kampanjer ett bra val. Och då behövs varken kunskap eller handlag, det räcker med en stor trut.