När historia blir politik

Jonas Sjölander och Ingemar Norrlid skriver bra i ETC.se, när nu tidningen sent omsider skriver om Historieuppropet, i artikeln När historia blir politik. Man uppehåller sig huvudsakligen vid Pariskommunen och visar hur fel Forum för Levande Historia (FFLH) hamnar när man lyfter ut Pariskommunen ur sitt sammanhang och tar de relativt fåtaliga offren för kommunen som intäkt för att kommmunens ”terror” stått som förebild för Stalins terror långt senare:

På Levande historias hemsida ägnas några rader åt Pariskommunen. Den röda terrorn under belägringen av Paris våren 1871 har tjänat som förebild för senare kommunistiska illdåd, enligt en av medarbetarna vid den borgerliga regeringens upplysningskampanj om brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer. […]

I Folke Isakssons 72 dagar i Paris finns en bild på tolv arkebuserade kommunarder i en massgrav innan skovlarna skyfflar jorden över deras ansikten. Det är en bild på tolv av de 20 000 till 30 000 parisare som dödades av regeringstrupperna i den vita terrorn under en enda vecka i slutet på maj 1871 (NE). Bortemot 40 000 fängslades och flera tusen av dessa dömdes och skickades till straffkolonier i Algeriet eller Nya Kaledonien. […]

Det som hittills främst har präglat bilden av Pariskommunen har varit de brutala bestraffningarna under den vita terrorn i maj, men också det propagandakrig som bedrevs mot kommunen av regeringen i Versailles, och som blev den direkta anledningen när Marx skrev och bara några dagar efter Kommunens fall offentliggjorde sin alternativa analys. Paris var isolerat och regeringen hade fördelen av att den obehindrat kunde sprida ut rykten om kommunardernas bestialiska framfart i Paris. Det behöver inte döljas att avrättningar och mord ägde rum i Paris.

Sammanlagt mördades troligtvis ett hundratal människor inne i Paris, bland dem ärkebiskopen och ett par generaler och ett antal soldater, men också vanliga parisare som betraktades som femtekolonnare av ett eller annat skäl. Det handlade inte om många om man jämför med vad som skulle komma när Kommunen föll, och det är inte heller troligt att avrättningarna alltid var sanktionerade av kommunen.

Den vita terrorn i samband med Pariskommunens fall var i alla händelser mer omfattande. Antalet offer översteg hundrafalt de lynchningar som Kommunens anhängare gjorde sig skyldiga till. Även om kommunarderna hade önskat och avsett det kunde de med sina begränsade resurser naturligtvis inte tävla med Versaillesregeringen och den välutrustade armé som regeringen kunde mobilisera. Propagandan bidrog förmodligen till att hämnden blev så blodig när regeringstrupperna krossade kommunen. Soldaterna hade matats med skräckscenerna från Paris och de betraktade förefaller det ofta kommunarderna som monster.

Resultatet av FFLH:s politiserade historieskrivning är att man förringar det stora natalet männsikor som mördades av regeringen när Parsikommunen föll och gör det lill antalet dödade i Pariskommuenen till värre och dessa mänsikor till mer värdefulla. Det visar på ett förakt för en rättvisande historieskrivning och ett förakt för arbetarklassen. För det var ju arbetarna i paris som bestämde i kommunen och det var arbetarna i Paris som mördades av regeringen. Den falska historieskrivning är end el av den ideologisk och juridisk offensiv vi sett från borgarklassen de senaste 30 åren. En offensiv som innebär ökad övervakning, inskränkningar av den personliga integriteten och förfalskning av historien i statlig regi. Med kampen mot terrorismen och fildelningen som svepskäl.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Blogged with the Flock Browser

Tags: , , , ,

Advertisements