Gängkriminaliteten – en överdriven fara?

Lasse Wierup & Matti Larsson
Svensk maffia – fortsättningen
Reporto Förlag

Gängkriminalitet är ett ämne jag redan skrivit om många gånger, men efter att ha läst Lasse Wierup och Matti Larssons bok Svensk Maffia – fortsättningen så vill jag skriva om det igen. Jag har skrivit om gangsterkrig, bikerkulturen och Göteborg i ett historiskt perspektiv, jag har skrivit om gangstergängen i förhållande till olika delar av Göteborg och om gangstergängen i Sverige och mc-gängen internationellt. Situationen när det gäller sådant ändrar sig naturligtvis över tid.

Först ska jag dock skriva nåt om boken. I boken fokuserar man främst på mc-gängen och på de olika mindre och av media ofta uppskrivna försöken att skapa nya gäng som Syndicate Legion, Top Dogz, Crime Inc och 187. Mer eller mindre ganska misslyckade projekt allihop. Oftast har avhoppade medlemmar från Original Gangsters (OG) legat bakom. Precis som i den första boken, Svensk Maffia från 2007 så skriver också författarna om gäng som i praktiken inte finns (en del av ovan nämnda kan kanske också hänföras till den kategorin). Då var det ”South Side Pushers” , i den nya boken är det ”Libertad Crew”. Ett försök att verka som om man avslöjar något misstänker jag. I den nya boken kritiseras också media för att skriva upp gangstergängen och överdriva deras betydelse. Speciellt kritiseras Aftonbladet som ju ägs av en annan tidningskoncern än den tidning, DN, som Lasse Wierup brukar skriva i.

Vad Wierup och Larsson inte skriver om är de olika nätverken som har kopplingar till Balkan och som länge bedrivit ett krig i Malmö. Däremot skriver de en del om Black Cobra och Lions Family. De skriver bara mycket kortfattat om det stora nätverk som går under namnet Södertäljenätverket (eller Syrianska Brödraskapet) och som stått för ett antal uppmärksammade mord. Man skriver dessutom bara i förbigående om dessa nätverk i Göteborg i samband med X-team och Bandidos försök att ta sig in i nordöstra Göteborg. Dvs, man skriver om kriget mellan X-team/Bandidos och den så kallade Gårdstensalliansen (också kallad Vännerna), men inget annat om de nätverken som förmodligen är de viktigaste (värsta?) organiserade kriminella nätverken i Sverige. Dessa nätverk är naturligtvis svårgenomträngliga då de bygger på familjeallianser, familjeband, ömsesidiga tjänster, vänskapsband och ibland etnicitet. Därmed svårare att skriva om. De hierarkiskt uppbyggda mc-gängen och nätverken är förstås lättare att ta sig in och få information om. Speciellt i Göteborg där polisen fler gånger lyckats få avhoppare från mc-gängen att bli vittnen mot sina gamla klubbkompisar. Ingenting skriver Wierup och Larsson heller om de traditionella helsvenska gangsternätverk (förutom Hells Angels då) som också finns i Göteborg.

I boken intervjuar man också ett antal politiker i Göteborg och lås av deras naivitet inför situationen med kriminella gängen. Här uppstår dock ett problem. Wierup och Larsson förstår inte politiken i Göteborg och att de formellt ansvariga för något inte alltid är de verkligt ansvariga och kunniga. Göteborgsandan gör att de verkliga maktstrukturerna och maktförhållandena inte alltid är desamma som de formella. Wierup och Larsson har helt enkelt pratat med fle folk. Det finns andra politiker och politiskt aktiva i Angered och Bergsjön som har läget klart för sig.

Samtidigt ska dock inte gängen och nätverkens makt överdrivas, även om de ibland hjälper folk med myndighetskontakter och annat så är det ändå långt ifrån en reell maffiasituation. Men utvecklingen är inte bra och grunden i den är en ökande jämlikhet i samhället följd av en ökande segregation till följd av arbetslöshet och bostadsbrist som är orsaken. Den nyliberala nedskärningspolitik som varit alla regeringars signum sen 1990-talets början är grundorsaken till de kriminella gängens framväxt i Sverige. Självklart finns det också, som Wierup och Larsson skriver, människor som väljer det kriminella livet, gangsterlivet, trots att de inte haft dåliga förutsättningar för ett annat liv. Men dessa är ändå undantag. Att bekämpa deras brottslighet gör man förstås på ett annat sätt än man bekämpas rekryteringen och de flesta gängmedlemmars brottslighet.

Förstås skriver Wierup och Larsson om några verksamheter som är centrala för mc-gängen, nämligen svartjobb och förmedling av svart arbetskraft samt bidragsfusk. Något som både Bandidos-folk och Hells Angels-folk har åkt fast för. Men man skriver inget om varustölderna från långtradare i Göteborg och betydelsen av Göteborgs hamn för gangstergängen. Och fifflaren Torgny Jönsson har fått ett eget kapitel.

Sammantaget tycker jag nog att boken är intressant, men en del ska nog tas med en nypa salt. Jag upplever att Wierup och Larsson gör det lätt för sig när de väljer att i huvudsak skriva om de nätverka och gäng som är lätta att förstå och följa, men låter bli de större nätverk som hänger ihop på annat sätt. De kritiserar andra för att göra gängen större och viktigare än de i verkligheten är, men gör själva samma sak. Gängens betydesle för brottsligheten i Sverige är inte speciellt stor och det är en väldigt liten del av alla brott som begås av folk som tillhör kriminella gäng eller nätverk.

Wierup och Larsson ger i huvudsak individuella förklaringar till problemen istället för de verkliga strukturella, ekonomiska och politiska orsakerna. Därmed inte sagt att vissa individers val också har betydelse. Men grundproblemet är den nyliberala nedskärnings- och privatiseringspolitiken i Sverige.

Läs mer: GP, DN, EX, Resumé, AB, SVD, Mattias Hagberg, Lena Kvist,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

159 kr på Bokus

Advertisements