Björkman – inte som skeppsbroadeln men ändå samma skrot och korn

Del 10 av 17 i serien Skeppsbroadeln

Medan de traditionella handelshusen ägda av skeppsbroadelns familjer oftast var organiserade som rena handelshus och med olika bruk och egendomar som de enskilda delägarnas privata egendomar så organiserade Bengt Magnus Björkman (1745-1824) sitt företagsimperium på ett annat sätt:

För det första var Bengt Magnus Björkman en modern entreprenör på ett annat sätt än de traditionella storköpmännen. Visserligen hade han kommit i besittning av flera av sina större förvärv genom slumpen, men Björkmans sätt att aktivt förvalta och driva egendomen var nytt. Ett typiskt kännetecken för Björkman som företagare – det framgår av hans bevarade brevkopior – var att alla förvärv skulle integreras i företagskonglomeratet som helhet. Delkomponenter i de omfattande egendomarna som inte var användbara, såsom exempelvis kvarnar och klädesvalkar, arrenderades ut. Kärnverksamheter som gruvor och bruk effektiviserades. Björkman var mer av en brukspatron som integrerade produktionen bakåt och framåt än han var en traditionell grosshandlare.

För det andra skilde sig Bengt Magnus Björkmans nätverk från de som kännetecknade de gamla köpmannafamiljerna. De hade sedan gammalt omfattande släktförbindelser sig emellan i form av olika slags strategigiften där giftermål och fadderskap konfirmerade affärsförbindelser och samarbete. Bengt Magnus Björkman gifte däremot in sig i den judiska familjen Levin, utanför Skeppsbroadeln, med Ulrika Magdalena Levin. Hennes far Adolf Ludvig Levin hade visserligen antagit lutheransk konfession och var en av hovets viktigaste bankirer, men han var ingalunda en okontroversiell person. Judar hade, trots lättnader i slutet av 1700-talet, fortfarande begränsade rättigheter och fick bara ägna sig åt vissa särskilda yrken.

För det tredje skilde sig Björkmans politiska engagemang från Skeppsbroadeln. Björkman var under 1780-talet och 1790-talet starkt politiskt engagerad i oppositionen mot Gustav III. Under 1790-talets politiska oro betecknades han som politiskt radikal och jakobin och var till och med tillfälligt arresterad i samband med mordet på kungen våren 1792. Medan Skeppsbroadeln således ville vara adel eller snarare gjorde anspråk på en sådan social position och använde sig av politiken för att gynna sina ekonomiska särintressen, var män som Björkman adelsprivilegiernas motståndare och svurna fiender till l’ancien regime, det gamla samhällets värdegemenskap där var och en hade sin givna plats.

Slutligen, där Skeppsbroadeln slösade, investerade och sparade köpmän som Bengt Magnus Björkman. Som uppåtsträvande socialgrupp ägnade sig Skeppsbroadeln åt en iögonfallande konsumtion i form av lyx och eleganta inredningar av våningarna längs Skeppsbron. Björkman var däremot anspråkslös i sin personliga framtoning och livsföring. Han tycks också ha haft framgång i sina placeringar av överskottskapital. Stora delar av dåtidens placeringar skedde på reversmarknaden och betydande delar av tillgångarna i ett handelshus kunde bestå av fordringar utspridda på ett stort antal aktörer. Sådana placeringar var inte riskfria. De många konkurserna i slutet på 1700-talet kunde lätt leda till att ett handelshus tillgångar övergick till att vara osäkra fordringar. Alltför många sådana omgivande fallisemang kunde på sikt påverka det egna företagets kreditvärdighet och ställning.

Björkmans inställning till affärer, slöseri och lyx, liknade därmed mer de handelshus och affärsmän i Göteborg som var henrrhutare och som säkerligen utgorde en del av förklaringen att det var Göteborgs finansmän och handelselit som under 1800-talet blev de som tog intitaiv till och satsade kapital i den framväxande industrin både på skogs- och järnområdet. Bland sådana göteborgsfamiljer märktes Matzen, Santesson, Ekman och Kjellberg. I likhet med desa och ovanligt för att vara en Stockholms-köpman så ägde B.M. Björkman också sillsalterier och trankokerier i  Bohuslän, ett medelstort skärgårdsverk på Brunskär inklusive en krog samt ett mindre verk på Käringön.

Bengt Magnus Björkman var son till bruksägaren Johan Björkman (1710-72) på Fröskeds bruk i Värmland och hans fru Maria Öhman (1722-97). Själv var B.M. Björkman gift med Ulrika Magdalena Levin (1771-1828). Han köpte under sin levande in en stor mängd bruk och egendomar i Sverige och Finland. I Sverige var det  Sätuna säteri (köpt 1816) och Öråker (köpt 1791) i Uppsala län. Grönsinka bruk (1793) i Gävleborgs län, Nacka gård (1793-96), Farsta gård, Görvälns slott (köpt 1802) Skälby gård, Jakobsbergs gård samt Bromstens gård i Stockholms län. Dessutom en stadsgård i Stockholm samt Alberget på Djurgården. I Finland omfattade hans imperium 15 bruk och 1 gruva, bland annat Kimo (köpt 1783) och Orisbergs järnbruk med Oravais masugn i Österbotten samt Fiskars bruksegendom i Pojo socken samt Koskis bruk och Orijärvi koppargruva i Kisko socken. B.M. Björkman var dessutom delägare i Västindiska kompaniet som tjänade pengar på slavauktioner.

Efter fredsslutet 1809 tvingades Bengt Magnus Björkman att avträda de finska bruken till sina två äldsta söner Bengt Ludvig Björkman (1791-1875) samt Lars Magnus Björkman (1793-1869) som båda blev finska medborgare. Den som först övertog Fiskars kopparverk med Orijärvi koppargruva var Bengt Ludvig Björkman. 1822 såldes Fiskars till John Jakob Juhlin och så småningom hamnade företaget i familjen Ehrnrooths ägo.

Brodern Lars Magnus Björkman blev ägare till alla de andra finska bruken och egendomarna.  Lars Magnus Björkman adlades i Finland 1834 med namnet Björkenheim. Orisberg är fortfarande i familjens ägo.

Dottern Ulrika Björkman (1789-1860) var gift med Ernst Fredrik von Willebrand (1787-1837) och dessa två arrenderade från 1816 Sätuna säteri från Bengt Magnus Björkman. Vid faderns död ärvdes Sätuna av sonen Johan Fredrik Björkman (1807-91) som var gift med Ebba Gustafva Willebrand (1827-97). Han var bruksägare och riksdagsman.

Den andra dottern Sophie Björkman (1805-1829) ärvde Barkarby, Skälby, och Veddesta. Blev ägare till hela Görväln 1829 då hon köpte det från brodern Lars Magnus Björkman. Vid hennes död övertog brodern Axel Ulrik Björkman (1797-1855) Görväln. Han köpte också Högfors bruk och hade ärvt Grönsinka bruk av fadern.

Av Axel Ulrik Björkmans barn så övertog sonen Bengt Magnus Björkman (1832-1907) Grönsinka bruk medan sonen Axel Fredrik Björkman (1833-86) övertog Görväln. Den senare var gift med kusinen Ebba Lovisa Sofia Björkenheim (1844-98), dotter till Lars Magnus Björkenheim (Björkman) i hans andra gifte med Charlotta Sofia Taube.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken om Björkman, Kopparkungen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Pauli – klädestillverkare och skeppsbroadelWahrendorff – bruksägare och handelsmän >>
Advertisements