Jennings – irländska köpmän i Sverige

Del 3 av 39 i serien Stockholms handelshus på 1700-talet

Firman grundades omkring 1730 av den från Irland invandrade Frans Jennings (-1754). Han bosatte sig i Stockholm 1719 och gifte sig med en dotter tilll Jean Bedoire d.y. Sonen John Jennings (1729-73) tycks ha inträtt i firman 1752 då firman ombildades och tog in Robert Finlay (1719-85) som delägare. Namnet blev därvidlag Jennings & Finlay. Handelshuset Jennings var redan från början en betydande järnexportör och kom att på 1750-talet blir den överlägset största järnexportören i Stockholm.

Jennings  (Jennings & Finlay, 1760) järnexport:

1730, 2 000 ton (10% av järnexporten)
1740, 2 600 ton
1750, 7 500 ton (9 000 ton enligt en del källor, 38%)
1760, 7 000 ton

Handelshuset Jennings var liksom handelshusen Grill, Lefebure, Tottie, Wahrendorff, Wennerquist, De Ron och Bohman ett  exportinriktat företag med relativt liten import. 1730 exporterade firman för 75 000 rdr och importerade för endast 500, 1740 var siffrorna 115 000 resp. 8 000, 1750 283 000 och 31 000 samt år 1760 268 000 resp. 11 000.

Utöver järn exporterade Jennings bräder och tjära. Från 1740 och fram till 1750 var företaget en av Stockholms allra största tjärexportörer. Brädexporten skedde i mindre skala, men den var en stadig del av handelshusets verksamhet. Även en viss export av koppar förekom. Jennings & Finlay exporterade och importerade huvudsakligen till och från Storbritannien men viss export och import skedde också till Amsterdam, Frankrike och Portugal. Den viktigaste importvaran torde sannolikt ha varit salt samt hudar och skinn till det garveri som firman drev. Huvuddelen av Jennings järnexport till Storbritannien gick till staden Bristol och firman Graffin Prankard i motsats till de flesta andra exportörer till Storbritannien som främst sålde järn till London och Hull.

Under tiden som Frans Jennings ledde firman undvek han att skaffa egna intressen i tillverkning men under John Jennings och Robert Finlays ledning kom firman att bli stor investerare i bruk, framförallt i Uppland. Många av bruken köptes men en del övertogs också som betalningar av fordringar som friman haft genom förlagslån. Bland de järnbruk till vilka firman lämnade förlagslån fanns Österby, Forsmark (1749 till ägaren av dem bägge, Antoine De Geer), Söderby/Åby (1753), Frösvidahl och Lannafors (1754 till ägaren av dem bägge). Forsmark övergick i Jennings & Finlays ägo som betalning för förlagslånet.

Firman köpte också upp en rad bruk för att integrera bakåt och vid upplösningen av kompanjonskapet år 1761 ägde man förutom Forsmark också Gimo, Schebo och Ortala i Uppland, Ströms och Adelsfors (Hedvigsfors) i Hälsingland, de av firman anlagda Olofsfors och Robertsfors i Västerbotten, Antskog och Koskis med Fiskars och Kulla masugnar, Kimo med Oravais masugn samt Orisberg med Mannais hammare. Samtliga de sistnämnda anläggningarna låg i Finland. Den totala produktionen vid dessa låg mellan 2 500 och 3 000 ton järn per år. Koskis köpte man vid mitten av 1750-talet från Charles & William Tottie.

På grund av spekulationer från Robert Finlays sida och därmed följande oenigheter upplöstes firman Jennings & Finlay år 1761. John Jennings tycks ha upphört med sin handelsverksamhet, men Robert Finlay fortsatte till 1771 då han gick i konkurs. Som kompanjoner i sitt nya bolag hade han Hugo Daveij och Edvard Schanland.

Efter firmans upplösning 1761 såldes Gimo och Robertsfors till J.H. Lefebure år 1764. Schebo & Ortala köptes av Jacob Grill från Robert Finlay år 1769. 1782 övertogs dessa två bruk av Tottie & Arfwedson. De finländska bruken övertogs vid Finlays konkurs av Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam för att senare säljas till B.M. Björkman.

John Jennings och Robert Finlay var svågrar, gifta med varsin dotter till Thomas Plomgren. Den senare var en ledande hattpolitiker och han hjälpte svärsönerna till att bli stora handelsmän. Thomas Plomgren drev själv en mindre handelsfirma med sin bror, Jennings & Finlay tycks med hjälp av svärfaderns kontaktnät och förbindelser fått privilegier på flera bruk samt erforderliga lån och krediter för att bygga upp rörelsen till att bli ett av de största handelshusen i Stockholm. John Jennings var också själv en ledande politiker i hattpartiet.

Också de kontakter som fadern Frans Jennings upparbetat genom sitt giftermål med Maria Christina Bedoire bör ha haft stor betydelse. Hennes far Jean Bedoire d.y. (1683-1753) var framgångsrik grosshandlare och hennes bor Frederic Bedoire (1714-48) var den ene ägaren av handelsfirman Petersen & Bedoire.

Andra källor:
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Handelshuset GrillBedoire – handelshus och bankirfirma >>
About these ads