Lonmin – skurkbolag med ökända ägare

Del 5 av 7 i serien Gruvarbetarstrejk i Sydafrika

Lonmin PLC är företaget som äger Marikanagruvana i Sydafrika där över 30 arbetare sköts ihjäl av polis i samband med en strejk. Ytterligare ett 80-tal blev skottskadade. I Marikanagruvan bryts malm som används för platinaproduktion. Lonmin PLC har 28 000 anställda och sysslar huvudsakligen med brytning av platinamalm. Det är ett brittiskt bolag som bara har verksamhet i Sydafrika.

Förutom Marikanagruvan i Rustenburgområdet äger man också en platinamalmsfyndighet i Limpopo där det för närvarande inte pågår nån brytning. Malmen man bryter innehåller koppar, nickel och platinametaller, vilka förutom platina är ruthenium, rhodium, palladium, osmium och iridium. De andra platinametallerna framställs främst ur nickelmalm i exempelvis Sudbury Canada.

Fram till 1999 hette företaget Lonrho. Detta är en förkortning av det namn företaget hade när det grundades år 1909, London and Rhodesian Mining and Land Company Limited. Detta företag levde ett relativt stillsmat liv med gruvbrytning i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) fram till 1962 då rhodesiern Tiny Rowland blev chef i bolaget. Tiny Rowland var uppväxt i Tyskland och under en kort tid medlem i Hitlerjugend. 1948 flyttade han till Rhodesia. Under hans ledning diversifierade och expanderade Lonrho och deltog i en rad uppmärksammade strider om kontrollen i olika bolag. Lonrho köpte andra gruvbolag, däribland Ashanti Goldfields i Ghana, filmbolag, hotell, tidningar och försökte köpa Harrods:

In 1968, Lonrho acquired Ashanti Goldfields Corporation, a gold mining business in Ghana. The former Conservative minister Duncan Sandys, a director of Ashanti, became Lonrho’s chairman in 1972.

[…]

During the 80s, Lonrho entered the British newspaper market, buying the Sunday newspaper The Observer in 1981 and the newly launched daily Today in 1986. Today was sold to News International the following year, while the Guardian Media Group bought the Observer in 1993.

Sir Angus Ogilvy, married to a member of the British royal family (Princess Alexandra), was a Lonrho director and this increased media interest in the company’s affairs. Ogilvy’s career ended when Lonrho was involved in a sanctions-busting scandal concerning trade with Rhodesia. Prime Minister, Edward Heath, criticised the company, describing it in the House of Commons in 1973 as ”an unpleasant and unacceptable face of capitalism.” Tiny Rowland was finally ejected from Lonrho in October 1993 after a boardroom tussle with director Dieter Bock.

vidare:

During 1973, Rowland’s position was the subject of a High Court case in which eight Lonrho directors sought Rowland’s dismissal, due to both his temperament and to claims he had concealed financial information from the board.[4] Rowland failed in his legal attempt to block the move but was subsequently backed by shareholders and retained his position.British Prime Minister, Edward Heath, referring to the case, criticised the company in the House of Commons and described events there as ”the unpleasant and unacceptable face of capitalism”.

In 1983, Rowland took over The Observer newspaper and became its chairman. He also campaigned to gain control of Harrods department store in Knightsbridge, but was defeated by the Egyptian-born tycoon Mohamed Al-Fayed.

A December 1993 Financial Times article revealed that Hemar Enterprises, makers of documentary film The Maltese Double Cross – Lockerbie was owned by Metropole Hotels, controlled by Rowland. The film stated that Libya had no responsibility for the bombing of Pan Am Flight 103. Shortly after the indictment of Libya in the Pan Am Flight 103 incident, Rowland had sold a percentage of his interests to the Libyan Arab Foreign Investment Company (Lafico), controlled by the Government of Libya. For this reason, Susan and Daniel Cohen, parents of Pan Am Flight 103 victim Theodora Cohen, claimed that Libya had backed the film.

Efter att Rowland avsatts började bolaget sälja av tillgångar. 1996 avyttrades Ashanti Gold Fields och börsnoterades. Huvudägare idag är Anglo American. 1998 delades bolaget i två, Lonrho PLC som fick gruvtillgångarna samt alla icke-afrikanska tillgångar och Lonrho Africa PLC som fick resten. Lonrho PLC bytte år 1999 namn till Lonmin PLC och alla tillgångar som inte hade med grvubrytning att göra avyttrades. Sen 2008 är det brittiska gruvbolaget Xstrata PLC huvudägare i Lonmin PLC med 24,9% av rösterna och aktierna. Xstrata har dock sitt huvudkontor i Schweiz.

Xstrata har 38 000 anställda och är en stor producent av kol, koppar, nickel, vanadin och zink samt världens största tillverkare av ferrokrom som används vid tillverkning av rostfritt stål (liksom vanadin). Företaget startade 1926 i Schweiz med Südelektra med verskamhet inom infrastruktur och elektricitet i Sydamerika. 1990 köpte Marc Rich + Co AG aktiemajoriteten i företaget. Därefter inköptes gruvverksamhter och allt annat såldes. 2002 noterades bolaget på London-börsen sen man övertagit den kolgruveverksamhet som Glencore (tidigare Marc Rich + Co AG) ägde i Australien. 2003 köpte man det stora gruvbolaget MIM Holdings och fördubblade sin egen storlek. 2005-2006 köpte man majoriteten i det kanadensiska företaget Falconbrigde (och här finns en koppling till svenska Boliden, Trelleborg, Douglas och Rune Andersson).

Som bolag har Xtrata också, i likhet med Lonmin ägnat sig åt våld mot arbetare och lokalbefolkning i maj i år. I deras fall i Peru där polisen genom extremt våld mot lokalbefolkning i provinsen Espinar, Cuzco, som protesterade mot att bolaget förgiftat deras vatten. Regeringen i peru agerade i bolagets intresse och drog in alla demokratiska rättigheter i provinsen för att stoppa protesterna. Xstrata ägs till 40% av Glencore International PLC som också sägs stå för huvudelen av gruvbolagets försäljning och marknadsföring. Glencore är ett av världens största råvaruhandelsföretag.

Det är alltså i Glencore som ägarna till Lonmin står att finna. Och det är en samling män som kunde ha hämtats från en James Bond-film eller en agentroman:

According to an Australian Public Radio report, ”Glencore’s history reads like a spy novel”.[8] The company was founded as Marc Rich & Co. AG in 1974 by now-billionaire commodity trader Marc Rich, who was charged with tax evasion and illegal business dealings with Iran in the U.S., but pardoned by President Bill Clinton in 2001.[9] He was never brought before U.S. justice before his pardoning, therefore there was never a verdict on these charges.

In 1993 commodity trading and marketing company Trafigura was ”split off from” Marc Rich’s group of companies. As physical commodities traders, along with Trafigura, Glencore’s main rivals in 2011 were identified as Vitol and Cargill, amongst a number of others.

In 1993 and 1994, after failing to control the zinc market, losing $172 million and nearly bankrupting the company, Rich was forced to sell his majority share in Marc Rich & Co. AG back to the company. The enterprise, renamed Glencore, is now owned and run by Marc Rich’s secretive inner-circle of ”lieutenants”, including founding Glencore CEO Willy Strothotte and present CEO Ivan Glasenberg.

Glencore International PLC är registrerat i skatteparadiset Jersey men har sitt huvudkontor i Schweiz och inblandat i en rad skandaler, märkliga och tveksamma affärer i många delar av världen som exempelvis i Katanga, Congo där man fått pengar beslagtagan och är misstänkta för mutor och en del annat. Företaget äger också en minoritetsandel (8,75%) i det bolag som äger Kubikenborgs aluminiumsmältverk i Sverige, Rusal. Rusal äger också 25% av världens största tillverkare av platina och nickel, Norilsk Nickel. Vid den av Glencore ägda kolgruvan i Cerrejon i Colombia har det rapporterats om allvarliga övergrepp och korruption:

Moreover, Swiss public television (TSR) reported in 2006 that allegations of corruption and severe human rights violations were being raised against Glencore on account of the alleged conduct of its Colombian Cerrejón mining subsidiary. Local union president Francisco Ramirez was reported to have accused Cerrejón of forced expropriations and evacuations of entire villages in order to enable mine expansion, in complicity with Colombian authorities. According to TSR, a representative of the local Wayuu Indians also accused Colombian paramilitary and military units, including those charged with Cerrejón mining security, of forcibly driving the Wayuu off their land, in what she described as a ”massacre”.

Glencore/Xtrata’s ”huge coal operation in Colombia, Prodeco, was fined a total of nearly $700,000 in 2009 for several environmental violations [running in earlier years], including waste disposal without a permit and producing coal without an environmental management plan.

I Bolivia nationaliserades en del av Glencores verksamheter år 2007.

Marc Rich som grundade det bolag som idag är Glencore blev rik på att handla med diktaturer, gör oljeaffärer med länder som USA inte handlade med, sprängde oljeembargot under oljekrisen tillsammans med sådana som Armand Hammer och var den som nästan ensam skapade den så kallade spotmarknaden för olja. Han var efter 1979 den största och viktigaste köparen av iransk olja och förblev så i 15 år. Han var från 1986 misstänkt för illegala oljeaffärer och skattesmiteri USA och efterlyst men benådades i början av år 2001 av Bill Clinton. Han har också varit misstänkt för affärer med fiffelbanken Bank of Credit and Commerce International (BCCI) som var inblandad i massiv penningtvätt för kriminella organisationer och diktatorer.

Banken BCCI, startad 1972, tycks ha byggts upp av män och intressen nära knutna till Pakistans underrättelstjänst och senare Saudi-Arabiens underrättelsetjänst. Ägarna var olika finansiella intressen i Saudi-Arabien, Abu Dhabi och okända ägare bakom en rad holdingbolag och finansbolag i Luxemburg, Cayman Islands och andra skatteparadis. Banken användes också av CIA för att finansiera uppbygget av oppositionella grupper i Afghanistan och Nicaragua samt för att tvätta dessa gruppers inkomster av knarksmuggling. Banken användes också flitigt av de colombianska drogkartllerna liksom av Abu Nidal. Dennes kontakter i banken var också de kontakter Marc Rich hade och man misstänker att den senare eventuellt kan ha varit inblandad i vapenaffärer med Saddam Hussein och Irak. Banken stängdes officiellt 1991 men fortsatte sannaolikt sin verksamhet via finansbolaget och banken Clearstream ändå.

Från början till slut har Marc Rich och hans bolag alltså sysslat med tveksamma affärer och använt tveksamma metoder. Även bolag de köpt har ofta haft en liknande historia, som exempelvis Lonmin (tidigare Lonrho).

Intressant?
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, 3, 4, 5, 6,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Powered by Qumana

Series Navigation<< Sydafrika: En brutal tragedie, som aldrig skulle være sketSocialistiska Partiet om Sydafrika: Vi fördömer massakern i Marikana >>
Advertisements