Gangsters som ett sätt att förstöra förorter 2

Igår publicerades här på bloggen ett inlägg om Hammarkullen i Göteborg och om hur kriminella trakasserar vanligt folk i stadsdelen. Johanna Langhorst har beskrivit en liknande situation, men inte likadan, i stockholmsförorten Tensta i sin bok Förortshat. En situation som till sluta tvingade familjen att flytta därifrån. Som i Hammarkullen handlade det till stor del om ungdomar och unga vuxna som trakasserade och rånade andra människor i stadsdelen:

Det fanns ett gäng i Tensta. Stökiga killar, några år äldre än Leslie. I flera år hängde de i centrum utanför tunnelbanan. När killarna blev äldre blev de svarta rubrikerna om Tensta fler. Ett tag hölls tunnelbaneentrén som vette åt vårt håll stängd, eftersom det varit bråk med vakter där. Leslie råkade ut för gängets trakasserier redan som tolvåring, då i form av knuffar och hot. Vi ringde fältassistenterna vid ett par tillfäl- len och talade med flera olika personer. Det enda vi fick ut av dessa samtal var en känsla av att fältarna helst inte ville tala med varandra och vi gav upp.

Den här gången gick det inte att ge upp. Leslie hade blivit rånad två gånger i rad på hemmaplan och det skulle få ordentliga konsekvenser. Vi skulle bli tvungna att flytta från allt vi älskat, från allt vi byggt upp under sjutton års tid.

Men det var något som skavde i mig, något mer än sorgen över att lämna och oron för att vi inte skulle lyckas hitta någon likvärdig bostad utanför Tensta. Jag stod inte ut med att bara kasta allt överbord och lämna skeppet som en skräckslagen råtta. Det var under min värdighet. Visst måste vi flytta, för Leslies skull. Oavsett om det verkligen skulle vara tryggare någon annanstans eller inte så skulle han inte behöva möta sitt trauma varje dag på vägen hem.

Tensta

Langhorst intervjuade bland annat den lokala polisen Johnny Lindh om ungdomsgänget:

Vi började prata om problemen med ungdomsbråken i Tensta och Johnny Lindh berättade hur kollektiva färdmedel, polis och brandkår utsatts för angrepp av ungdomsgäng.

»Men det är ju inte alla ungdomar. Det är ett fåtal av alla unga som bor i Tensta. Runt trettio stycken kanske. Och så är det frågan om det ens är ungdomar, för vi pratar ju om unga vuxna. De är ju i tjugo–tjugofemårsåldern, sysslolösa, och be- ter sig som tonåringar. De är kvar i tonårstiden och kastar sten och gapar och skriker. De är som en flock vilda hundar och det blir som det blir. De planerar inte. Har man inget att göra så får man se till att det händer något.«

Han förklarade att bråken bakom rubrikerna orsakades av ett begränsat antal individer som var kända sedan skoltiden. Personer som hade passerat igenom socialförvaltningen, några var omhändertagna och placerade i hemmet (det har visat sig vara en billigare och bättre metod att övervaka unga brottslingar i deras eget hem, än att placera dem på ungdomsanstalt) och några var dömda till fri vård. Alla var kända av samhället sedan flera år tillbaka, men hade hamnat i ett slags ingenmansland när de fyllt arton och blivit för gamla för många typer av åtgärder. De hade straffat ut sig från skolan och fick nu varken jobb eller någon annan vettig sysselsättning.

Skillnaden mot Hammarkullen är att ungdomarna i Tensta inte verkar ha ingått i ett sammanhang som kan betecknas som organiserad brottslighet. Något som gäller ungdomarna i Hammarkullen där vuxna släktingar/gängmedlemmar faktiskt håller dem bakom ryggen. I Hammarkullen angrips inte heller enbart ungdomar vilket verkar ha varit fallet i Tensta:

Det där stökiga gänget som hängt i centrum de senaste åren hade hunnit bli mellan tjugo och tjugofem år gamla nu. De som genom åren hade skjutit med luftgevär mot bussar, satt eld på bilar, kastat sten mot brandkår och polis och slagits med tunnelbanans vakter. De trettio individerna.

De var ännu småkriminella i ordets rätta bemärkelse. Skulle aldrig hota eller råna någon vuxen, men andra unga var lovligt byte. Sådana gäng kan uppstå i alla stadsdelar som har gott om ungdomar. En tredjedel av befolkningen i Tensta är under tjugo år, så det kanske inte är så konstigt att ett sådant gäng uppstår just här.

Men i nyhetsrapporteringen framkom det inte att det var samma personer som låg bakom alltihop. Och ingen reporter hade heller undersökt varför man inte lyckades sätta stopp för en så liten grupp med bråkstakar. Istället använde man deras tilltag för att skapa nya rubriker.

Som Langhorst skriver uppstår såna här gäng på alla ställen där det finns många ungdomar. Jag tillhörde själv ett sånt gäng i Stenungsund i min ungdom i början av 1970-talet. Vi hängde utanför den lokala livsmedelsaffären, drack mellanöl, sniffade och rökte hasch (olika individer gjorde olika saker, de flesta drack bara öl och ytterst få sniffade).

Vi hotade ingen så vitt jag minns, men jag har i efterhand fått reda på att folk kände sig hotade va oss. En stor del av brottsligheten i form av knarklangning, skadegörelse, bilstölder, inbrott, moped- och mcstölder stod olika ”medlemmar” i detta gäng för. Jag har också varit med om att krascha andras fester, att slåss på dansbanor (varav ett bråk fick en hel folkpark stängd för gott), att förhindra brandkårens arbete genom att angripa dem och skära av slangar etc. En gång råkade vi elda upp en hel ö och andra gånger ödelades bilar vid slagsmål och bråk mellan olika gäng på orten. Jag har skrivit mer om detta i några andra inlägg, Ulf Tallberg – känd gangster? och Att hata polisen.

Ett av problemen, förutom våldet, rånen och hoten i sig, med den situation som Langhorst beskriver och som Habergsgubben igår beskrev i inlägget om Hammarkullen är att många vanliga människor på de ställen där detta pågår upplever att polisen och andra myndigheter inte agerar, inte gör något.

Läs också: Det kan vara jobbigt i förorten, Knarklangning utanför affären,

Intressant?
Media: SVD1, 2, 3, 4, 5, SR1, 2, 3, 4, DN, Pascalidou, Socialistiska Partiet, Anarres1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken Förortshat på Bokus

Köp boken Förortshat hos Adlibris

About these ads