En favoritförfattare är död

Yasar KemalEn av mina absoluta favoritböcker är Magre Memed, eller Låt tistlarna brinna! som den är betitlad på svenska. Det är en bok jag första gången läste som tonåring och har lästa flera gånger sen dess. Men som tonåring så blev Magre Memed för mig en symbol för uppror och rebellanda. Kanske inte alltid helt rimligt uppror och kanske inte alltid så politiskt. Också ganska rejält romantiskt på nåt sätt. Det var något som talade direkt till mig, en tonåring i utkanterna av de accepterade, i utkanterna av det kriminella, i ett sammanhang som idag säkerligen skulle kallats organiserad brottslighet eller kriminellt ungdomsgäng. Magre Memed kändes som en av oss, fast förstås i en annan tid och i ett annat sammanhang. Men ändå. För mig i alla fall. En röst för oss. För de maktlösa. Så upplevde jag det.

Yasar Kemal hette författaren som gav mig en av mitt livs största läsupplevelser. Han är fortfarande en av de författare jag värderar allra högst. Låt tistlarna brinna! är en av de böcker jag sätter allra främst. Nu är Kemal död. En turkisk författare med kurdisk bakgrund som suttit i fängelse för kommunistsympatier, bott en tid i Sverige och dömts för att ha kritiserat turkiska staten för förföljelser av minoriteter. Kanske inte superradikal, men tillräckligt radikal. Kanske till och med för radikal för att få nobelpriset. Kanske för vanlig för nobelpriset. Kanske för folklig. Mitt nobelpris får han i alla fall. Han är och förblir en favorit. För författare dör ju inte när deras kroppsliga jag går bort. De fortsätter leva genom sina böcker. Det gäller i högsta grad Yasar Kemal. Nu ska jag läsa böckerna igen. 5:e eller 6:e gången blir det. Jag känner förväntan.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

About these ads