Rödgrön murbräcka åt arbetsgivarna

Avtalsrörelsen pågår och buden haglar, inte minst från sådana som inte har med den att göra. Högerns partiledare tävlar om förslag på att sänka lönerna för dem som är nya i Sverige. Att det redan finns subventioner för arbetsgivare som anställer nyinflyttade, som”nystartsjobb” och ”instegsjobb” eller avtalade ”yrkesintroduktionsanställningar”, bekommer dem inte (och inte heller de journalister som intervjuar dem…). Syftet med detta krypskytte är inte att hjälpa människor utan att använda stationen för flyktingarna i egna syften. Genom att slå hål på kollektivavtalen och sänka lägstalönerna vill de skapa en press på alla löntagare och allvarligt försvaga fackföreningarna.

Även i de riktiga avtalsförhandlingarna är tonläget högt, åtmin­stone från arbetsgivarsidan.
Att det saknas utrymme för löneökningar är något varje direktör i Svenskt Näringsliv kan säga i sömnen, liksom att de vill ha större makt över arbetstider, lönesättning, anställningsskydd och så vidare. Det är nu ingen enkel uppgift för direktörerna att måla upp en krisbild samtidigt som verkligheten visar miljardvinster, växande orderstockar och ökande produktion. Ändå ska deras krav tas på största allvar. Under en rad år har de för varje avtal fått större svängrum och de kommer att utnyttja chansen att öka sin makt även i år. Till exempel vill industriföretagen göra större delar av avtalet ”dispositivt”, alltså möjligt att försämra lokalt där facket inte har laglig strids­rätt men företaget äger tusen möjligheter att sätta press på de anställa.

Egentligen har vi ett fackligt guldläge, inte minst för att ta tillbaka mark i många av de maktfrågor kring arbetstid, osäkra anställningar och annat där arbetsgivarna flyttat fram sina positioner under lång tid. Att arbetsgivarna ändå vågar komma med dessa provocerande krav i en högkonjunktur säger en del om hur mycket de litar på att de fackliga ledningarna inte kommer att utnyttja läget. Med det nya Industriavtalet från 2011 i ryggen, där fack och företag är eniga om ”konkurrenskraft” som gemensamt huvudmål och där ”opartiska” ordföranden kan ta över förhandlingarna efter 1 mars, känner de sig trygga.

I grund och botten vill de ändå inte riskera konflikter i en industri som går för högvarv. Därför kommer det som på beställning att arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, i år går i täten för den arbetarfientliga offensiven. Visserligen finns ingen formell samordning men den offentliga förhandlingsbyråkratin har samma världsbild och värderingar som sina privata kollegor och SKL:s krav är direkt hämtade ur Svenskt Näringslivs önskelista. Ett fyrverkeri av hårda arbetsgivarkrav: mer ”flexibla” anställningsvillkor, ökad lönespridning, sifferlösa avtal och inga bestämmelser om lägstalöner eller garanterade löneökningar. Och naturligtvis, uppluckring av anställningsskyddet. Organisationen försöker till och med ställa ”den snabba befolkningstillväxten” (läs: invandringen) mot de offentligt anställdas löner och arbetsvillkor.

SKL har en ”rödgrön” majoritet och såväl styrelse som förhandlingsdelegation leds av S-politiker. Det parti som LO-facken stödjer i ord och handling går alltså ut som murbräcka i spetsen för arbetsgivarfronten med udden tydligt riktad mot Kommunal. Hur många medlemmar tycker att miljonerna de skänker till detta parti är väl använda pengar? Kommunals ledning har anledning att skämmas över mycket, men om de ef­ter denna avtalsrörelse fortsätter att ge bidrag till SAP är det en skandal som får semestrar och krognotor att blekna. Och ännu en anledning för medlemmarna att ta kontrollen i sina fackliga organisationer.

Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

About these ads

  • Sebbe Persson

    ”Hur många medlemmar tycker att miljonerna de skänker till detta parti är väl använda pengar?”

    Ändå är det mycket få inom fackföreningsrörelsen, som ifrågasätter symbiosen med socialdemokraterna. De flesta accepterar snällt att både, genom sina medlemsavgifter, stödja partiet med en del av sina surt förvärvade pengar och att – som nyttiga idioter – göra sig till maktens verktyg. Alla som tror på en fri fackföreningsrörelse borde vägra betala sina medlemsavgifter tills dessa att banden med socialdemokraterna, ett i allt väsentligt nyliberalt parti, klipps av. Varför denna ofattbara feghet?

    • Dennis Nilsson

      ”Varför denna ofattbara feghet?”

      Förmodligen för att det finns inget politisk parti än (s), som kan tänka sig stödja fackets frågor.

      Fackföreningsrörelsen kanske skulle rikta in sig på att lyfta fram enskilda personer, som sympatiserar med Fackföreningsrörelsen, även när de politiskt tillhör mitten eller inte alltför långt till höger eller vänster. Då kan man också förändra dagens politisk partier innifrån, till att bli mer förstående för fackföreningsrörelsen, än totalt anti som (c), (fp) och (m) är..