Ann-Sofie Hermanssons totala förvirring om Burka Songs 2.0

Burka Songs 2.0Burka Songs 2.0 är en svensk kortfilm av Hanna Högstedt som hade premiär på Göteborgs filmfestival förra året (2017). På filmfestivalens hemsida presenteras den så här:

Det började med en filmidé om att klä sig i burka på Champs-Élysées för att stå upp mot förtrycket i det västerländska samhället. Men något stämde inte och det havererade filmprojektet ledde vidare till en fördjupad analys och medvetenhet. Ytterst angeläget och intressant om vithet, skam och strukturella uttryck.

I Expressen utvecklar Jens Liljestrand beskrivningen:

För ”Burka songs 2.0” handlar inte, som man kanske kan tro, om heltäckande slöjor. Den handlar om ett misslyckat antirasistiskt dokumentärfilmsprojekt. Hanna Högstedt åker ner till Paris, klär på sig en burka och går sedan ner för Champs-Élysées och sjunger Marseljäsen medan hon filmas, i syfte att provocera fram en polisinsats. Men omedelbart när Högstedt kliver ut på paradgatan inser hon hur erbarmligt töntigt det är att en blond, ljushyad svenska försöker ”problematisera” slöjförbudet genom att klä ut sig till någon hon inte är.

I stället blir ”Burka songs 2.0” en studie i vad som gått snett i hennes tankeprocess, en studie som även riktas inåt, mot de svenska institutioner som har finansierat en så klyschig dokumentärfilmsidé. Varför måste konsten alltid passa in i en politisk retorik? Varför görs vissa alltid till offer, till projektionsytor för våra egna skuldkänslor?

Visningen på Göteborgs Filmfestival för drygt ett år sen tycks inte ha lett till någon diskussion. Däremot blev det diskussion i år när den skulle visas på Blå Stället som idag eftersom SD-medlöparna på GP:s ledarsida tyckte att det var fel att visa filmen.

Jenny Sonesson på GP gick loss trots att hon uppenbarligen inte sett filmen. Hon kritiserade valet av de som ska diskutera filmen, dock inte filmen. Hon krävde inte heller att filmen inte ska visas utan vill att de som ska diskutera filmen borde kompletteras med en person som är emot användandet av hijab och för ett hijabförbud. Filmen handlar uppenbarligen inte om förbud mot hijab och diskussionen skulle antagligen int heller ha handlat om det. Sonesson tycks ha misstagit sig rejält på den punkten.

En rad politiker i Göteborg fick stora skälvan trots att inte heller de sett filmen. De krävde stopp för visningen trots att de uppenbarligen inte hade nån som helst aning om vad filmen handlar om. Bland de som vill stoppa filmvisningen återfinns Gulan Avci och Maria Nilsson från Liberalerna och Ann-Sofie Hermansson, socialdemokrat och ordförande i kommunstyrelsen i Göteborg. Hermansson skrev en bisarr debattartikel i GT där hon helt förvirrar om filmen och kallar den och debatten för ”extremistpropaganda” med hjälp av felaktigheter och floskler som:

Den här typen av arrangemang är helt oacceptabla.

Göteborgs Stad ska aldrig fungera som en plattform för extremism. Det får inte ske.Vi har ett ansvar att stå upp för stadens värdegrund. Kvinnors frihet och integritet måste alltid försvaras.

Jag var involverad i processen för att sätta stopp för arrangemanget och välkomnade tydligt när så gjordes.

[…]

Därför måste det demokratiska samhället – genom Göteborgs Stad och många andra aktörer – ha kraften att stå emot. Demokratin måste fullt ut kunna försvara sig mot antidemokratiska krafter.

Nolltolerans mot extremism är den enda rimliga hållningen

Vad jag förstår finns det inget som helst antidemokratiskt eller odemokratiskt med filmen. Det som däremot är antidemokratiskt och odemokratiskt är politikerna och tjänstemännen beslut om att stoppa visningen av Burka Songs 2.0. Som America Vera Zavala skriver så handlar det om ett tydligt angrepp på yttrandefriheten:

Den 14 mars på Blå Stället skulle jag äntligen få se Burka Songs 2.0. Regissören Hanna Högstedt skulle visa sin film och två kvinnor skulle samtala om den.

Detta samtal är nu bortcensurerat efter påtryckningar från så kallat ”liberala” debattörer som vanligtvis brukar älska konstnärlig frihet men som nu tyckt att uppställningen inte var tillräckligt allsidig och därefter jublat över att evenemanget ställts in. Inställt på grund av drev.

Göteborgs stad vek sig snabbt och offrade yttrandefriheten på islamofobins altare i ett sällsynt illa underbyggt beslut. Men vad är det egentligen som staden censurerat bort? Och vad är det för slags seger som de ”liberala” debattörerna rönt? Filmen handlar om perspektiv, vilket det efterföljande samtalet också skulle handla om. Perspektiv, makt och vithetsnorm.

Det är uppenbart att de beslutande i Göteborg överreagerat på en film som sannolikt inte på något sätt kan sägas vara ett stöd för islamistiska åsikter. Den har tidigare visats i Götebirg utan problem och ingen krävde att en inte skulle visas. De ansvariga i Göteborgs stad har helt uppenbart överreagerat i en allmänna hetsen mot så kallad ”extremism”. Även det i sig själv en överreaktion.

Den så kallade ”extremismen” med islamistiska förtecken är nämligen ett mycket marginellt problem i Sverige. Det enda egentliga ”extremistproblemet” i Sverige är nämligen högerextremismen. Den högerextremism som ständigt bagatelliseras av ledarskribenter på GP som istället underblåser den, av en säkerhetspolis som inte ingriper och av politiker som inget begriper.

En som också kritiserat politikernas inställning i frågan om Burka Songs 2.0 är Björn Werner, kulturchef på GP, som menar att Hermansson inställning som den framställs av henne själv i GT och på hennes egen blogg är problematisk:

Ställa in en filmvisning och kringliggande arrangemang för att en kommenterade panel inte anses tillräckligt politiskt viktad är då inte bara ett nödvändigt ont. Det är enligt Soffangbgs blogg rentav ”den enda rimliga slutsatsen”.

Det är en oroväckande hållning. För det Ann-Sofie Hermansson gör är att, förhoppningsvis ovetandes, själv vandra in på en kulturpolitisk bana som traditionellt sett inte anses vara är en del av den demokrati hon vill försvara. Det är ju inte i demokratier som konsten inte är fri. Det är i ofria regimer där staten tar kontroll över kulturyttringarna för att säkerställa att makten inte bara är över människors kroppar, utan också över deras själar. Tystnaden som la sig över Raqqa efter IS maktövertagande eftersom musik förbjöds är talande.

Att ställa in filmvisningen är något som jag ser som en slags extremism och intolerans. Det är ett angrepp på yttrandefriheten och det är också rätt obegripligt. Politikerna i Göteborg har uppenbarligen överreagerat å det grövsta. Ann-Sofie Hermanssons sprider en massa reaktionära ståndpunkter i sin förvirrade hets mot ”extremister” som knappt existerar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements