Kampen om makt är inte ”oförutsägbar”

Alex Fuentes från Socialistisk Politik efterlyser mer maktperspektiv i såväl programförslaget som det strategidokument som ställs till V-kongressen i maj. Programförslaget förespråkar ”socialistiska lösningar” och kollektivt ”ägande inom ekonomins nyckelsektorer”. Detta kräver, menar strategidokumentet, ”tydliga socialistiska strategier” i strävan efter ”folkets makt över samhället” och ”en massrörelse med folkliga påtryckningar underifrån.” Men hur organiserar vi motståndet?

Låt oss ta upp Chile som ett historiskt exempel. Flertalets strävan efter en mer demokratisk värld för alla ledde, efter många år av uthållig organisering, till en kolossal folkmobilisering som 1970 utmynnade i att en folkfrontsregering blev folkvald. På regeringens program fanns ett åtgärdspaket med minst fyrtio ”socialistiska lösningar”, bland annat nationaliseringen av kopparindustrin och förstatligandet av några nyckelområden i ekonomin. Progressiva åtgärder och allt enligt gällande demokratiska spelregler.

Motståndet till dessa ”socialistiska lösningar” lät emellertid inte vänta på sig. Redan innan folkfrontsregeringen installerades kom grus i maskineriet, bland annat genom utländsk intervention i form av ekonomisk finansiering och vapen till fascistoida grupper i landet. Folkfrontsregeringen höll sig till sitt valprogram. Men det inhemska kapitalet, finansmakten, stora godsägare, massmedias ägare, den katolska kyrkans ledning, bankirerna, ett ärkereaktionärt rättsväsende, den politiska klassen på högerkanten och inte minst officerskåren inom de väpnade styrkorna, hade en annan agenda.

Att alla barn garanterades en halv liter mjölk per dag och fick gå gratis i skolan, att bostadslösa fick tak över huvud, att kopparindustrin i händer på amerikanska bolag som Kennecott och Anaconda blev statlig egendom, att jordreformen gav fattiga bönder möjlighet till ett värdigare liv, att arbetarklassens döttrar och söner fick möjlighet att studera på universitet och så vidare… Ja, denna typ av demokratisering gillades inte av fåtalsväldet och dess utländska allierade.

Efter presidentvalet 1970 blev det flera valtillfällen; på regional och kommunalnivå, och även där blev det nobben för vad arbetsgivarföreningen och högern hoppades på. Efter drygt ett år var borgerlighetens motstånd väl organiserat medan sociala motsättningar av allehanda slag eskalerade. De krafter som V:s strategidokument pekar på som ”aggressiva högerkrafter”, gick på offensiv på alla nivåer i samhället. Det fanns inte ett enda område som inte präglades av fåtalets klasshat. Folkfrontsregeringen vacklade och slog till reträtt vilket stärkte borgerligheten. Att arbetarna och bönderna i detta läge tyckte att regeringen ”må vara en skitregering, men den är vår”, var ett uttryck för en självbevarande klasskänsla.

När valresultat inte uppfyllde borgerlighetens förväntningar och regeringen inte kunde rubbas den parlamentariska vägen, återstod att överge spelreglerna. Högern och arbetsgivarföreningen väsnades om en ”illegitim” regering samtidigt som generalerna konspirerade för fullt. Rege­ringen talade inte längre om några ”socialistiska lösningar” utan sträckte ut handen för att nå en politisk ”kompromiss” i väntan på bättre tider. En militant borgerlig opposition struntade sedan fullständigt i undertecknade kompromisser. Regeringen backade ytterligare men högern ville ha mer, en total kapitulation.

Företagare inom livsmedelsbranschen såg till att livs­medels­försörjningen av basvaror hamnade på svarta marknaden i samma veva som regeringen utpekades som skyldig i media för allt mellan himmel och jord. Extremhögerns bombattentat och fascistoida gäng på gatorna skapade kaos. Alltsammans orkestrerades av USA:s utrikesminister medan marionetterna sjöng ut efter dirigenten.

I ett sådant extremt politiskt polariserat läge hängde praktiskt taget allt i luften. ”Socialistiska lösningar” kanaliserades genom en folkvald regering och folkvalda parlamentsledamöter, men spelreglerna åsidosattes helt av en alltmer aggressiv borgerlighet. Delar av arbetarrörelsen insåg att spelreglerna ignorerades av fåtalet och skapade ”folkliga påtryckningar underifrån”, som V:s programförslag menar att man ska göra. Men nådde en kritisk gräns där allt ställdes på sin spets.

Den chilenska arbetarrörelsen slaktades och fick betala ett ohyggligt historiskt pris med den blodiga militärkuppen 1973. Arbetarrörelsens olika grenar hade verkat demokratiskt och röstat fram sitt alternativ, men lyssnade dessvärre på ledarskapets saga om att militären inte blandade sig i politiken och avväpnades därmed politiskt. President Salvador Allende svor in absurdum på att han skulle respektera konstitutionen – ända in i det sista. I ett läge där allt talade för en omedelbart förestående militärkupp tutade man in i folk att respektera en borgerlig demokrati som det samlade etablissemanget redan hade slängt i papperskorgen – istället för att avväpna demokratins motståndare och under demokratiskt självförsvar stärka folkmakten.

Och det gick som det gick.

Utvecklingen var tyvärr inte särskilt ”oförutsägbar”, utan hade bekräftats många gånger tidigare, för att inte tala om sedan dess. Chile visar att maktfrågan var och förblir avgörande när vi talar om ”tydliga politiska strategier”. Avsaknaden av en tydlig maktstrategi kan bli ödesdiger. Det som hände i Chile på 1970-talet har skett upprepade gånger i Bolivia, i Brasilien, Uruguay och Argentina och dessförinnan i Guatemala och Dominikanska Republiken. Vi talar inte om tragiska episoder utan om en återkommande historisk blodig röd tråd.

När fåtalet ser sina klassintressen hotade förtrampas den borgerliga demokrati de säger sig värna. Sverige är inte Latinamerika men grundläggande maktfrågor är av samma art.

En tydlig socialistisk strategi måste ta hänsyn till vad motståndaren är i stånd till och ideologiskt förbereda arbetarrörelsen för vad som måste göras för att undvika nederlag. Den ägande klassen kommer inte att vara lyhörd den dag den riskerar att förlora sin ställning genom beslut på den parlamentariska arenan. Den kommer att göra vad som står i dess makt för att bekämpa den folkvalda demokratiska processen. Raseriet mot de relativt beskedliga löntagarfonderna på 1970-talet eller vinstbegränsningar i välfärden ger en föraning om vad som väntar vid större ingrepp i deras maktställning.

Inte heller frågor om den ”djupa staten” och militärmakten kan nonchaleras. Militärmakten står inte neutral utanför samhället utan är en yttersta garant för rådande samhällsordning. Varför låtsas som att vägen till socialism i Sverige kommer att vara ”oförutsägbar”? Det skapar inte bara onödiga illusioner utan är en farlig väg att gå. När allt ställs på sin spets måste vänstern och de folkliga rörelserna vara förberedda och ha lärt av erfarenheten.

Alex Fuentes, ursprungligen publicerat i Internationalen

Advertisements
Gilla Alex Fuentes på Patreon!