Torsdagen den 6 september 1990 kring klockan 1 på eftermiddagen dödades Efat Ghazi av en brevbomb. Bomben exploderade när hon hämtade posten i brevlådan vid radhuset på Syrengatan i Önsta_gryta, Västerås. Hon fick så svåra skador att hon senare avled på Det kunde senare konstateras att brevet var adresserat till hennes man Amir Ghazi som i likhet med Efat Ghazi var politiskt aktiv i rörelser som motarbetade prästregimen i Iran.
Ganska snabbt övertogs utredningen av Säkerhetspolisen (Säpo) då polisen ansåg att det handlade om ett politiskt mord. Men den lades ner efter en kort tid då Säpo uppgav att de inte hittade några spår och därmed inte hade några möjligheter att klara upp mordet.
Efat Ghazi som dödades var dotter till Ghazi Mohammad (Qasi Mohammad), president i den så kallade Mahabadrepubliken i nordvästra Iran, en självständig kurdisk stat som upprättade efter andra världskriget. Han var också en ledande medlem i partiet KDPI (Kurdiska demokratiska partiet i Iran) men dödades. Ledningen för republiken tillfångatogs av den iranske shahens diktatur och avrättades år 1947.
Även Amir (Emir) Ghazi var medlem i KDPI men lämnade detta parti år 1982 för att bilda ett annat parti, Kurdistans parti för självständighet. 1985 fick Amir och Efat Ghazi asyl i Sverige.
Ghazi var inte den enda iranska oppositionspolitikern eller kurdiska politikern som utsattes för ett attentat vid denna tid. Samma år dödades också Karim Mohammedzadeh hade varit aktiv som peshmerga, kurdisk gerillasoldat, och boende i Nynäshamn. Han hittades död i sin lägenhet den 1 aprilNågra år senare, 1994, skadades KDPI-medlemmen Kamram Hedayati allvarligt av en brevbomb i sin lägenhet i Stockholmsförorten Bagarmossen. Han dog 1996 till följd av de skador han ådragit sig vid dådet två år tidigare.
KDPI:s ledare Abdul Rahman Gassemlou hade mördats i Wien 1989. Tre KDPI-ledare och en tolk sköts till döds vid en middag på restaurangen Mykonos i Berlin år 1992. Några gärningsmän dömdes och tysk domstol konstaterade att det var den iranska regimen som låg bakom dådet.
Med stor sannolikhet låg den iranska regimen också bakom morden i Sverige:
I dokumentärfilmen ”Terrorkommandot”, som visades i SVT 2002, framkom det att en diplomat från den iranska ambassaden observerades utanför familjen Ghazis bostad i Västerås, en månad innan mordet på Efat Ghazi. Uppgifterna hade läckts från den tyska kriminalpolisen som i sin tur fått informationen från Säpo.
Säkerhetspolisen är år 2020 så pass förtegen att man inte ens nämner Iran i sin kommentar till Flamman.
– Säkerhetspolisen har vetskap om att ett 15-tal stater bedriver olika former av underrättelseinhämtning i Sverige. Vi ser att främmande makt i sin underrättelseverksamhet är beredd att begå industrispionage, inhämta militära hemligheter, och genom händelser i vårt närområde även mord, meddelar Sofia Hellqvist, pressekreterare på Säpo.
Så sent som i december 2019 dömdes en 46-årig man i Stockholms tingsrätt för att ha utfört flyktingspionage åt Iran. Den gången var det dock inte kurder man spionerade på utan folkgruppen ahwazier.
Magnus Norell brukar kallas för terrorexpert men är själv mer noggrann med sina titlar: Adjunct Scholar vid The Washington Institute for Near East Policy i Washington DC samt Senior Policy Advisor vid The European Foundation for Democracy i Bryssel. Magnus Norell ser det som mycket sannolikt att den iranska regimen ligger bakom mordet på Efat Ghazi.
– Att Iran var aktivt på det här viset och att man utförde mord, det vet man. Det är ganska uppenbart att Iran har ägnat sig åt, och ägnar sig åt, flyktingspionage och värre saker än så, säger han.
Säpo utredde också mordet på Karim Mohammedzadeh och i ett TV_program gjort av SVT:s Uppdrag Granskning som sändes den 30 september 2003 gjordes det gällande att Säpo undanhållit viktiga uppgifter kring fallet:
Bland annat ska Säpo, enligt inslaget, på ett tidigt stadium ha känt till identiteten på den eftersökte man som tog taxi från Nynäshamn till Stockholm under natten mot den 2 april samt både ha telefonavlyssnat och skuggat denne man under den aktuella kvällen.[6] Enligt inslaget ska Säpo även kort efter mordet ha förhört den taxichaufför som körde mannen.[6] I förhöret med Säpo kunde taxichauffören identifiera den misstänkte mannen men även detta undanhölls, enligt inslaget, för polisutredningen.[6]
Den misstänkte mannen ifråga utpekades i inslaget som en iransk underrättelseagent vid namn Reza Taslimi, som på uppdrag av den iranska statsmakten hade till uppgift att planera mord på iranska regimmotståndare i Sverige.[6] Enligt inslaget ska Taslimi ha gripits av Säpo i Sverige två år efter mordet, då han ansågs utgöra ett hot mot rikets säkerhet.[6] Därefter ska han i hemlighet ha förts ut ur landet utan att ha kunnat ställas inför rätta eller förhöras av polisutredningen.[6] En tänkbar förklaring till Säpos och/eller den svenska regeringens agerande som fördes fram i inslaget var att man fruktade repressalier i form av våldsdåd, liknande de som inträffade i bland annat Frankrike sedan iranska agenter dömts i fransk domstol för mordet på den tidigare iranska premiärministern Shapour Baktiar, om iranska agenter ställdes inför rätta i Sverige.[6]
Sten Andersson, Sveriges utrikesminister åren 1985–1991, kommenterade i inslaget Säpos begäran om utlämnande: ”Säkerhetspolisen blir ju lätt en stat i staten och måste bli det. Man går vid gränsen, ibland över gränsen till det som är tillåtet. Å andra sidan, vi kunde ju inte säga emot dom, om dom gjorde gällande att rikets säkerhet krävde att dom skulle utvisa några människor.”.[7] Arne Nilsson, en före detta kriminalpolis som arbetade med mordutredningen, var samtidigt starkt kritisk till att Säpo undanhållit avgörande information från mordutredningen: ”Det är fruktansvärt. Ett av de grövsta brotten har begåtts och vi fick inte tillfälle att höra en person som var intressant för mordutredningen eller se om det gick att binda honom till lägenheten”.[6]
I samband med inslaget i Uppdrag granskning publicerades även en artikel på DN Debatt där publicisten Arne Ruth och litteraturvetaren Haideh Daragahi riktade skarp kritik mot Säpos och den tidigare svenska regeringens agerande i fallet.[7]
Det två morden på de kurdiska aktivisterna är ett av flera liknande fall som drabbad Sverige på 1908-talet. De andra var de så kallade kurdmorden och de mord som kan kallas Irakmorden.
