Postmodernismen – inget för vänstern, del 2

Det kan ibland vara svårt att förstå hur vänstern kommit att omfatta postmoderna teorier. Detta med tanke på vänsterns traditionella områden med social rättvisa och en politik baserad på de ekonomisk förhållandena i samhället. Postmodernismen med sådana som Anthony Giddens, Michel Foucault och andra lägger ju tyngpunkten på annat håll. Visserligen har vi ju Michael Hardt och Antonio Negri som försökt sig på en förening av ekonomi och postmodernism à la Foucault. För länkar till kritik av Hardt/Negri se Postmodernismen – inget för vänstern, del 1. Så här skriver Richard Wolin i en artikel i tidskriften Axess:

”Enligt den vedertagna uppfattningen är både poststrukturalism och postmodernism rörelser som tillhör den politiska vänstern. Men det är ett anspråk som snabbt faller samman vid en närmare granskning. Vänstern har ju trots allt i ett historiskt perspektiv varit pålitligt rationalistisk och universalistisk, försvarat demokrati, jämlikhetssträvanden och mänskliga rättigheter. Ett av den politiska vänsterns kännetecken har varit dess vilja att ta sig an frågor som handlar om ”social rättvisa”. Den har systematiskt ifrågasatt trångsynta definitioner av frihet som sanktionerar oerhörda skillnader i rikedom, och i stället krävt att den formella jämlikhetens förespråkare möter socialt missgynnade gruppers behov på halva vägen. Gång på gång har vänstern tvingat det borgerliga samhället att leva upp till demokratiska normer och trotsat trångt individualistiska föreställningar om rättigheter såväl som politiska och ekonomiska eliters plutokratiska ambitioner.²⁵ Den som studerar den utveckling som moderna samhällen har genomgått kan således iaktta en ryckvis förflyttning framåt, från medborgerlig till politisk och social jämlikhet.”

Detta är något som jag håller med om. Och det blir som jag ser det väldigt svårt att förena med psotmodernismens och poststrukturalismens avståndstagande från förnuft och avvisande av att makten finns hos vissa grupper av människor. Men vad kan då var anledningen till att postmodernismen anammats av många inom vänstern, med resultat en världsfrånvänd teoretiserande kultur där man lämnat de social rättvisefrågorna till nån annan. Det är ganska lätt att förstå när det gäller den ena av de två grupper inom vänstern som anammat postmoderna teorier. Den gruppen är högskolevänstern/den intellektuella som man i Sverige kan se bland annat runt tidskrifterna Arena och Fronesis, men även kring Vägval Vänster.

Det beror uppenbarligen på traditioner från 1970-talet då den så kallade strukturella marxismen eller Althusser-skolan, uppkallad efter Louis Althusser, hade stort inflytande i svensk akademiska marxistiska kretsar, bland annat kring tidskriften Zenit. I dessa kretsar ingick bl.a. en av grundarna av Vägval Vänster, Johan Lönnroth. Althussers teorier låg till grund för det som skulle komma att kallas Eurokommunismen, ett projekt som gått i stöpet totalt. De partier som blev eurokommunistiska är idag i huvudsak partier som i praktiken övergivit antikapitalismen. Det svenska Vänsterpartiet är ett sådant exemepl. En annan som tillhörde denna skola är Nicos Poulantzas. En debatt mellan honom och en mer traditionell marxist kan läsas på SP:s hemsida. Althusser-skolan är som sagt en strukturalistisk variant av marxism. Postmodernismen kan också anse vara strukturalism, eller i alla fall bygga på strukturalismen som den formulerats av sådana som Claude Lévi-Strauss. Det kanske inte är så att man kan säga att traditionen i den svenska intellektuella vänstern är obruten, utan det är kanske snarare ett utslag av ett alltför överdrivet intresse av fina teorier på bekostnad av praktiskt politiskt arbetet i verkligheten, som gjort att postmodernismen fått fäste i samma kretsar där den strukturella marxismen hade sitt fäste på 1970-talet.

Den andra gruppen som anammat postmoderna teorier är delar av den autonoma/anarkistiska vänstern. Detta är ännu mer oförståeligt och jag har ingen riktigt bra idé om varför ännu. Men det har troligen med arbetet kring antirasism och feminism att göra. Jag får återkomma om detta. Klart är att det även i denna miljö fått problematiska konsekvenser, livstilism, identitetspolitik osv.

Andra bloggar om: Postmodernism, Politik, Vänstern, Vänsterpartiet, Eurokommunism, Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Nicos Poulantzas, Strukturalism
Technorati: Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Vänstern, Postmodernism, Strukturalism, Politik