Franska järnvägs- och tunnelbanearbetare har idag lamslagit Paris med sina protester mot Sarkozys privatiseringar, försämringar och nedskärningar.
De flest av de protesterandes krav tycker jag är korrekta och riktiga. Man ska inte tvingas till försämringar. Det enda jag, om jag varit fransk fackföreningsman, skulle varit villig att diskutera med Sarkozy är en höjning av pensionsålderna för de som kan gå tidigast. Dessa kan idag pensioneras vid 50 års ålder. Denna låga pensionsålder bestämdes i en tid när fransmännen inte alls levde lika länge som idag och därför tycker jag att man borde kunna tänka sig att diskutera en höjning av pensionsåldern för denna grupp av statsanställda.
Mer läsning hos LCR: Tous ensemble contre la régression sociale, Soutenir ensemble les grévistes.
Som vanligt när arbetare och vanliga människor kämpar mot nedskärningar i andra länder är dock rapporteringen i Sverige mycket svag och undermålig. I de flesta tidningar finns inga artiklar alls.
Borgarmedia: DN
Andra bloggar om: Paris, Pensionsregler, Arbetarprotester, Strejk, Sarkozy, Frankrike, Arbetarkamp, Arbetarklass, Samhälle, Politik
—————————————————————-
Kamferdroppar om danska valet, Slutstadium om puckade centerpartister, Legnemark om samma sak
Hallå Anders!
Jag förstår inte varför man skall diskutera med Sarkozy om att höja pensionsåldern. Min utgångspunkt som kommunist är att ju mer vi som arbetare kan bestämma över vår arbetssituation desto bättre är det. Vad skulle det proggresiva för oss kommunister och arbetare ligga i att höja pensionsåldern?…… och framförallt hur skall man kunna rättfärdiga att en fackföreningsman diskuterar med en högerman om att höja pensionsåldern när medlemmarna uppenbarligen inte vill det. Som fackföreningsman skall du företräda dina medlemmars önskan, inget annat och som kommunist skall du kämpa för att flytta fram din klass positioner, inget annat.
Därför inget smahälle har råd med att folk är pesnionärer i 40 år. Det kommer inte heller att fungera i ett socialistiskt samhälle.
Nu blir det ju förvisso inte i 40 år om man inte utgår från att folk generellt bli 90.
Men har vi som kommunister eller för den delen fackföreningsanslutna ett samhällsansvar inför kapitalismen?
Personligen vill jag undergräva och omöjliggöra den. Varför ska vi hjälpa kapitalismens överlevnad? Skall jag sälja min arbetskraft under en längre tid för att samhället skall klara sig?
Att produktion skulle se annorlunda ut i ett kommunistiskt samhälle är ju självklart. Arbete som vi känner det skulle ju som du känner till inte längre existera och således inte heller pensionärer.
Inom kapitalismen är det en kamp mellan arbetsköparesidan och arbetsäljaresidan om hur mycket vi skall sälja oss och för hur mycket. Kan det någonsin bli våran uppgift som kommunister att säga att vi skall sälja oss mer? Eller är du socialliberal?
Ditt inlägg andas naivitet. Folk behöver kunna leva. Det finns idag inget folkligt stöd för att störta kapitalismen. Att därför kämpa tills man förlorar allt (vilket skulle bli resultatet om man aldrig förhandlade) är en nederlagsväg. Så länge vi har ett kapitalistiskt system måste vi också kunna leva drägligt i det. Därför är förhandlingar ofta vettigt i dagens samhälle.
Nej, jag tror inte vi skulle producera bröd, elektronik, bilar eller flygplan på något radikalt annolunda sätt i ett socialistiskt samhälle. Skitarbete måste göras. Däremot kanske vi delar på skitarbetet på ett annat sätt än idag.
Ditt sista stycke är meningslöst retoriskt snack. I de styrkeförhållanden som råder idag är de franska arbetarnas val att förhandla om de saker som de möjligen kan tänka sig släppa på eller förlora allt. Därför är inte heller kraven att pensionsåldern ska var kvar på 50 år utan att alla ska ha en pensionsålder på 60 år (även de som idag går senare) om jag fattat franskan rätt. (jag är inte så superbrapå franska).
De som skull få betala för en bankrutt stat i Frankrike är inte kapitalisterna. Det är arbetarna. Det är ett alldeles för högt pris för att behålla nåt vi inte skulle kunna ha i ett socialistiskt system.
Vi har nog lite olika syn på hur kapitalismen ”störtas” vilket i sig inte är speciellt konstigt. Olika former av kamper leder fram till kapitalismens störtande och det är inget som i sig kräver en majoritet. Men det är en i denna fråga ganska ointressant sidospår.
I alla fall så skall man självklart vara pragmatisk. Anser man att en förhandlingskompromiss är det mest strategiska med tanke på styrkeförhållandet i klasskampen skall man självklart förhandla inget snack om den saken. Jag förespråkar inte strategier byggda på idealism.
Om det är som du nu skriver att man har ett så dåligt maktförhållande att man tvingas prioritera bort någon av sina rättigheter så kanske pensionsåldern får höjas. Men som jag tolkade dig så var det något du tyckte var bra vilket jag vände mig emot. Dessutom verkar nu arbetarna vara inställda på att kämpa så maktförhållandena är kanske inte helt klara just nu? Tycker du har en ganska pessimistisk syn på arbetares chanser att vinna kamper och på vilken makt som egentligen ligger i våra händer, det är synd.
Att sia om hur produktionen i ett postkapitalistiskt samhälle skulle se ut är kanske meningslöst även fast jag är övertygad om att skillnaden hade varit ganska radikal. Men då lönerelationen inte finns så faller begreppet arbetare som vi känner det. Det var nog min poäng.
Men vad är det för pladder om att franska staten skulle gå bankrutt? Det finns ju en enorm arbetslöshet i det landet som kan täcka upp. Att färre konkurrerar om jobben är något positivt ur min synvinkel då högre krav kan ställas.
Det är naivt att påstå att staten skulle gå i bankrutt om vissa fick pensionera sig vid 50 när du har miljoner i arbetslöshet.
Jag misstänker att en stor del av befolkningen skulle kunna gå i pension vid 50 år utan att mindre arbete skulle bli utfört.
Jag fårstår inte heller varför du menar att staten skulle bli urfattig? Skall vi inte ha som krav att arbetsköpare finansierar pensionerna. Vi vill väl ha en större del av det mervärde som skapas eller?
Dags att se möjligheter?
Bar och positivt inlägg, AK. Du har helt rätt i att vi måste se möjligheter. Det finns många möjligheter.
Det är möjligt att du mitt inlägg var oklart i pensionsfrågan. bra att vi tillsammans kunde klargöra detta.
Om lönerelationen faller så fösvinenr föstås begreppet arbetare. Men är det säkert att lönerelationen kommer att falla? Kanske i slutändan, men på vägen dit så kommer den att finnas kvar. Ingenting löses av sig själv för att maktförhållandena ändras. Det koemr att finnas företag, det kommer att finnas anställda, det kommer att finnas chefer osv.
De franska järnvägsanställda är statligt anställda.
Fast om man skall vara pragmatisk är det ju vettigt att inte ställa pragmatiska krav. Om man tänker sig förhandlingar som ett spel mellan två parter så är det ju ofta inte speciellt intressant att föreslå motståndarens drag.
Jag är av den enkla övertygelsen att man mycket väl kan kräva oändlig lön för oändligt lite arbete. Att förhandla upp pensionsåldern är inget radikalt krav alls… det är ju ett realpolitiskt förslag som i alla avseenden gynnar arbetsgivaren (dock inte sagt att det inte gynnar arbetstagare).
Det är möjligen ett löfte man kan ställa som en pragmatisk kompromiss i förhandlingar där mycket finns att vinna. Men att ha det som utgångspunkt är ju lite bisarrt. Det är ju som att flytta motståndares pjäser när man spelar schack.
Och för att göra det krävs ju en otrolig tilltro till motståndarens heder och val av speltaktik. Om man skall börja spela för båda parterna gäller det att man är väl förberedd på att motsåndaren mörkar sina förmågor.
Själv är jag ingen vidare schackspelare då jag hellre stryper motståndaren än att hjälper den till ett gott parti.
Men det är en fråga om vilken arena man väljer för sitt politiska spel antar jag.
Att kräva högre pensionsålder är ju som att i förväg föreslå ett handikapp inför ett parti schack mot en motsåndare man inte vet något om.
Det är antingen otroligt modigt eller bara desperat enfaldigt. Ett försök att få en röst eller en chans att spela ett spel man inte vanligtvis är inbjuden till.
Såklart kommer den finnas kvar så länge det går att köpa varan arbete.
Jag förespråkar inte en socialistiskt övergångsperiod, jag ser den som ett av vänsterns stora misstag.
Jag är inte säker på att lönerelationen kommer falla, det beror ju på väldigt många faktorer men det är såklart vad vi kämpar för.. Men att slå in på den statskapitalistiska återvändsgränden har vi nog alla lämnat.
Precis som att jag tycker att arbetsköpare skall betala för kollektivtrafiken i Göteborg tycker jag den kan betala järnvägsanställdas pensioner. så vem som anställer spelar mindre roll.