Vi i vänstern säger ofta att så fort vi kritiserar Israel kommer det alltid några muppar som hävdar att vi är antisemiter. För så är det. Det kan röra sig om individer från tokhögern (även kallade brunliberalerna), som Johan Ingerö eller Dick Erixon, sionister samt människor som är på gränsen till rättshaverister. Detta är ett sätt för sionister och andra att försöka undvika en diskussion om Israels förtryckarpolitik gentemot palestinierna. För att tala med Judith Butlers röst:
Det är en sak att kritisera Israel i sin nuvarande utformning och praktik, liksom att ifrågasätta själva sionismen, men något helt annat in motsätta sig »judar« eller förutsätta att alla »judar« har samma uppfattning, att alla stödjer Israel, identifierar sig med eller låter sig representeras av Israel. Märkligt nog, och smärtsamt, måste det sägas att på denna punkt håller Mona Baker och Lawrence Summers med varandra: Judar är samma sak som Israel. I det ena fallet används upprättningen som ett stöd i argumenteringen mot antisemitism, i det andra blir det en effekt av själva antisemitismen.
och
Om vi menar att kritik av israeliskt våld, eller krav på att den israeliska staten utsätts för ekonomiska påtryckningar för att förmås ändra sin politik, skulle vara antisemitiska »till sin verkan« kommer vi inte att kunna uttrycka vår kritik av rädsla för att var en del av en antisemitisk kampanj. Ingen etikett kan som vi vet vara värre för en jude än att identifieras med en antisemitisk position; etiskt och politiskt skulle det vara outhärdligt. Den etiska ram inom vilken de flesta progressiva judar rör sig leder fram till följande fråga: ska vi vara rysta (och därmed samarbeta med en makt som utövar illegitimt våld) eller ska vi göra våra röster hörda (och räknas till dem som gjorde vad de kunde för att stoppa detta våld), även om detta medför en risk? Den nuvarande judiska kritiken av Israel beskrivs ofta som okänslig för judiskt lidande, det tidigare och nuvarande, och likafullt är dess etik grundad på erfarenhet av lidande med syfte att få lidandet att upphöra.
Summers utnyttjar anklagelserna om antisemitism till att tysta offentlig kritik av Israel även om han uttryckligen distanserar sig från öppen censur. Han skriver t ex att »det enda botemedlet mot farliga idéer är att kraftfullt förespråka starka alternativ».
Men hur förespråkar man kraftfullt uppfattningen att den israeliska ockupationen är brutal och felaktig och att palestinskt självbestämmande är något nödvändigt eftersträvansvärt, om det leder till anklagelser om antisemitism?
Genom anklagelser om antisemitism mot oss i vänstern försöker man stoppa oss från att kritisera Israel. Detta därför att det är så smutsigt att vara antisemit att människor drar sig för att debatter om man riskerar att bli anklagade för det. Det är alltså inte tvärtom vilket en del sionistiska debattörer hävdar, att vi inom vänstern inte vill diskutera antisemitism. Anledningen till att det så sällan diskuteras i vänstern är ju av den enkla anledningen att antisemitism inom vänstern är ovanligt och inom den organiserade vänstern (folk aktiva i olika vänsterorganisationer) extremt ovanligt. Det är alltså inget större eller viktigare problem inom vänstern som sådan, men diskuteras trots allt med jämna mellanrum ändå.
Innebär detta då att det inte finns någon antisemitism inom vänstern. Inte alls, det finns antisemitism, men den är alltså ytterligt begränsad. Vanligare är antisemitism dock inom en del av de grupper som dyker upp i vänsterns Palestina-demonstrationer eller antikrigsdemonstrationer. Ofta rör det sig om ungdomar från familjer med ursprung i mellanöstern (dock väldigt sällan om palestinier). I kombination med att Israel-vänner ständigt gör egna kopplingar mellan judendom och Israel genom att ordna hyllanden av staten Israel i synagogor kan detta leda till att vi får vad som ser ut som och i praktiken är antisemitiska yttringar i en del demonstrationer. Något som inte är acceptabelt. Men som israelen Michael Warschawski skriver:
Men låt oss gå vidare. En stor del ansvaret för att kritiken av den israeliska politiken uppfattas som en glidning åt antisemitiska attityder ligger hos vissa, ofta självutnämnda, ledare för de judisk folkgrupperna i Europa och Nordamerika Det är i själva verket dessa ledare som ofta identifierar hela den judiska folkgruppen med en politik – en politik av villkorslöst stöd till de israeliska ledarna. När de som i Strasbourg kallar till en demonstration till stöd för Sharon vid en synagoga, hur kan man då bli förvånad över att synagogan bli måltavla för demonstrationer mot Israels politik?
De som anklagar vänstern för antisemitism är oftast också så okunniga om orsakerna till antisemitism, eller rättare sagt att det finns många olika orsaker som inte har med varandra att göra. En som behandlar detta utförligt är Enzo Traverso, som bland annat skriver:
Det finns en utbredd tendens att sammanföra fenomen av olika karaktär och betydelse i en enda kategori, som betraktas som homogen, för att inte säga monolitisk, universell och tidlös: den eviga antisemitismen, som betraktas som den normala och konstanta formen för förhållandena mellan judar och icke-judar, antingen det handlar om kristna, muslimer, ateister, nyfascister eller aktivister i globaliseringsrörelsen. Så olika fenomen som det religiöst betingade judehatet, upplysningsanhängarnas antijudiska hållning, den moderna (nationalistiska och rasistiska) antisemitismen, olika varianter av antisionism som ofta står i motsättning till varandra (från höger och från vänster, från antisemitens antisionism till den hos den »icke-judiske juden«), och slutligen kritiken av Israels politik, leds tillbaka till en och samma ideologi, som de alla skulle utgöra yttre uttryck för genom en lång historia med obruten kontinuitet. Luther, Voltaire, Drumont(1), Hitler och Arafat blir på så sätt bara masker som täcker samma eviga judehat. Den här tolkningen har gett upphov till en omfattande litteratur – ibland till och med i sina mer sofistikerade versioner av hög kvalitet – som när det gäller Leon Poliakovs klassiska »Antisemitismens historia«. Synsättet har för många observatörer blivit ett vanetänkande. Men det är det sämsta sättet att försöka förstå den aktuella situationen på.
Sämsta sättet att förstå antisemtismen på. Där kanske det grundläggande problemet ligger med boken Judehatets svarta bok. För att ytterligare citera Traverso:
Europa bär fortfarande på en gammal antisemitisk tradition, som ärvts genom hundratals år av fördomar, diskriminering och förföljelse. Krisen i Mellanöstern har fungerat som en katalysator för äldre tendenser, som länge varit osynliga men aldrig utplånats. Det här arvet uttrycker sig på olika sätt, beroende på nationell kultur och tradition, med mer katolsk prägel i Italien, mer nationalistiska eller rasistiska tendenser i andra länder som Frankrike eller Tyskland.
och
Det finns istället ett nytt judehat, som är utbrett i arabvärlden och bland Europas minoriteter av arabiskt-muslimskt ursprung, och som ofta utmynnar i öppet antisemitiska handlingar. Ett avslöjande tecken på det är framgången för den arabiska utgåvan av en klassiker i den antisemitiska litteraturen som Sions vises protokoll(5) vilken tillsammans med de händelser i skildras i den här artikelns inledning är talande illustrationer av fenomenet. Att bränna upp en synagoga är en antisemitisk handling som fördöms och bestraffas, men det är inte meningslöst att försöka finna motiven till det. De unga av nordafrikanskt ursprung från de mest missgynnade förorterna som utför dessa handlingar – en liten minoritet som ändå kan åtnjuta en relativt utbredd sympati eller ett tyst gillande har varken samma inställning eller samma kulturella arv som den gamla europeiska antisemitismen. De gör judarna till den negativa katalysatorn för sin egen misär, och omvandlar dem till en metaforisk figur, i symbol för olika känslor och aggressioner. Juden identifieras med eliten i ett system som alltid utesluter och förtrycker, väl i dystra förortsområden där polismakten är den enda synliga representanten för staten, som i det slagna och förödmjukade Irak, som i de palestinska territorierna vilka sedan årtionden lever under en våldsam ockupation.
De som slentrianmässigt slungar ur sig anklagelser om antisemitism mot vänstern som helhet gör sig i storts sett alltid skyldiga till en mängd fel. Man generaliserar och skiljer inte på olika saker, man sätter likhetstecken mellan Israel, judendom och sionism på samma sätt som antisemiter och nazister gör. På så sätt blir man medskyldiga till antisemitismen genom att utmåla judarna som ”de andra”. De borde anklaga sig själva istället för att anklaga oss inom vänstern.
Intressant?
Borgarmedia:
AB1, AB2,
Andra bloggar om: Antisemitism, Antisionism, Tokhöger, Enzo Traverso, Judith Butler, Michael Warschawski, Israel, Judendom, Sionism, Rasism, Politik, Samhälle
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”I kombination med att Israel-vänner ständigt gör egna kopplingar mellan judendom och Israel genom att ordna hyllanden av staten Israel i synagogor kan detta leda till att vi får vad som ser ut som och i praktiken är antisemitiska yttringar i en del demonstrationer.”
Bra skrivet. Man kan ju undra om man medvetet valde att vara i Stockholms synagoga? Rimligen kunde man valt ambassaden eller varför inte en krog? För det var knappast religionens 60-årsjubileum som firades. Det kanske är lite konspiratoriskt, men med tanke på vilka som var där vet man aldrig. Men det kanske bara kändes naturligt, vad vet jag.
Ordföranden i församlingen är en Israel-lobbyist, så hon hade självklart inget emot att den användes i PR-syfte för Israel. Annars var det nära till festlokalen.
Som sagt:
Såvitt jag vet tillhör både judar och araber de semitiska folken, så vad menar israelkramare med antisemitism? Att man är negativ till judar eller till araber eller till bådadera, eller till judiskt troende eller till muslimer?
Hur kan araber vara antisemiter alltså?
Annars så har vi ju numer en utbredd antisemisism, fast den kallas antiislamism eller liknande idag, men semitiska folk är det som svartmålas även idag, fast semiter med en annan religion.
Man kan inte tala om semistiska folk etc. Det är en förlegad syn som kommer från Europas rasistiska historia. Däremot är modern hebreiska, precis som arabiska, den gamla hebreiskan, arameiska (Språket Jesus (om han funnits) talade och som syrianer/assyrier talar idag) och en del andra språk tillhörande den semitisk språkgruppen.
De flesta människor med judisk tro härstammar från Ukrian/Ryssland/Polen, Västeuropa, Spanien och Irak (om jag fattat rätt). 2 tredjedelar av judarna bor inte i Israel. Den största koncentrationen av judar/judiskt troende finns i New York-området.
Terminologin på detta område är klar. Antisemitism betyder rasism mot judar. Islamofobi är rasism mot muslimer. Så används termerna och det är den vedertagna användningen och den bör vi fortsätta använda.
Antisemitism (eller hat mot judar) finns, men problemet i det hela är att man politiserar detta (använder i politiskt syfte).
För ett par månader sedan såg jag en bok, reklam från Svenska Institutet mot antisemitism, (om jag skrev rätt namnet på institutionen). På omslaget av den här boken var det liksom en person gömd i israelisk flagga och en svärd som gick rakt in mot honom / henne (personen syns inte).
Jag tycker att man själv propagerar förklarning om att hat mot judar är kritik mot Israel. Och enligt några artiklar av Göran Rosenberg, används antisemitism som viktig kort av staten Israel.
Där ligger problemet.
I dagens Europa, skulle man inte ha så stora problem om att hantera antisemitism: Judar är väletablerade i varje europeiskt samhälle, på alla sätt, men en del sionister jobbar hårt för att söka antisemitism under varje sten i syftet att koppla det med kritik mot Israel.
”I dagens Europa, skulle man inte ha så stora problem om att hantera antisemitism: Judar är väletablerade i varje europeiskt samhälle, på alla sätt”
Ja, det var de i Tyskland före 33 också.
Kerstin & Ida visar att de inte har begripit ett smack om vad antisemitism är & hur det kan funka.
Det finns alltid en ursäkt för antisemitism. Innan ursäktades den ibland med att ”judarna skulle hållas för sig, de passade inte in” i befolkningen. När sedan judarna skapar ett eget land blir det det landet som ibland används som förevändning för antisemitism. Till skillnad från andra länder (också sådana som också tillkommit under för vissa katastrofala omständigheter) anses Israel av många inom vänstern inte ens ha rätt att existera. Hur många decennier till ska gå innan man börjar acceptera att Israel finns?
Till skillnad från andra länder (också sådana som också tillkommit under för vissa katastrofala omständigheter) anses Israel av många inom vänstern inte ens ha rätt att existera. Hur många decennier till ska gå innan man börjar acceptera att Israel finns?
Problemet är inte att det har utropats en självständig stat med de geografiska koordinater som utgör dagens Israel, problemet är att konceptet Israel innebär att dessa koordinater genom diverse referenser till stamreligös litteratur anses tillhöra stammedlemmar världen över vars förfäder lämnade landet för 2000, mer än vad det tillhör de ararber som i modern tid bor där eller har fördrivits därifrån.
Den typen av ras- och apartheidpolitik borde ha gått i graven i och med att Sydafrika blev ett demokratiskt land för alla dess inbvånare och borde därför inte existera nu år 2008!
Lasse Wilhelmsson (som för övrigt är en av Idas ärade gäster) skrev hos Jinge att sionismens ondska har att göra med att judendomen på något sätt är en ond religion.
http://jinge.se/index.php/allmant/med-antisemitismen-som-politiskt-vapen.htm
”Sionismen är idag den dominerande uttolkningen av världsjudendomen, genom sina judiska församlingar. Denna uttolkning innebär en renässans för den medeltida nationalreligiösa judendomen som med sitt lagsystem Halaka är extremt fientligt till icke-judar, som inte betraktas som riktiga människor.”
Enligt Albas Kerstin Berminge är detta ”alldeles korrekt – Väl uttryckt!”
Ida,
”Antisemitism (eller hat mot judar) finns, men problemet i det hela är att man politiserar detta (använder i politiskt syfte).”
Man? vilka är man. visst har det förekommit och förekommer folk som gör det. Folk missbrukar det mesta. Det förekommer att folk missbrukar islamofobi, t.ex. du själv. Ska vi sluta oroa oss för fördomar mto antisemitism på grund av det? Du vill bara dribbla bort antisemitismen, Ida.
”För ett par månader sedan såg jag en bok, reklam från Svenska Institutet mot antisemitism, (om jag skrev rätt namnet på institutionen). På omslaget av den här boken var det liksom en person gömd i israelisk flagga och en svärd som gick rakt in mot honom / henne (personen syns inte).”
syftar du på svenska kommittén mot antisemitism. kommittén har ingen sådan bok. Du svamlar.
”Och enligt några artiklar av Göran Rosenberg, används antisemitism som viktig kort av staten Israel.”
Du viftar ofta med Göran Rosenberg. Han skulle tycka att mycket av det som förekommer på din blogg är obehagligt, tro mig.
”I dagens Europa, skulle man inte ha så stora problem om att hantera antisemitism: Judar är väletablerade i varje europeiskt samhälle, på alla sätt, men en del sionister jobbar hårt för att söka antisemitism under varje sten i syftet att koppla det med kritik mot Israel.”
jag kan bara säga som Charlotte, ni begriper inte ett smack om antisemitism.
”Ska vi sluta oroa oss för fördomar mto antisemitism på grund av det”
ska vi sluta oroa oss för fördomar mot muslimer?
-skulle det stå
Anders_S,
Jag ser att du länkar till bloggen ”Motbilder” av Hampus Eckerman. Det besvärar dig alltså inte att denne Eckerman är en sådan där person som, exempelvis redan 1995, åte ned med historierevisionisten Åke Sandin (som fick lämna Svenska Freds efter att han börjat visa ett oproportionerligt intresse för ifrågasättande av Förintelsen) till Tyskland:
”Tillsammans med Radio Tuffs Hampus Eckerman var jag en intensiv vecka i Tyskland och Tjeckien 1995, femtio år efter krigsslutet alltså.”
Syftet var inte främst för att studera det nazistiska folkmordet på judar, utan för att hitta ”andra” förintelser som skulle visa att segrarmakternas var ’minst lika’ grymma som nazisterna. I detta syfte vallfärdade de båda till platser där nazistiska krigsförbrytare mördats eller där något 30-tal tyskar våldtagits, och gjorde ganska osmakliga jämförelser för att ge ”Motbilder” till Förintelsen som unik i sin industriella monstruositet och omfattning.
Sandins radiostation Radio TUFF, där Hampus Eckerman jobbat i flera år, bjöd exempelvis in Ahmed Rami när han hetsade mot judar som mest, strax före den fällande domen om hets mot folkgrupp.
Eckermans mentor Åke Sandin skriver: ”Obegripligt är också att jag på den här långa skamlistan finns med i kapitlet Denying the Holocaust, att förneka det som i Sverige kallas ”förintelsen”. Men det är ju tvärtom, jag påminde ju bara om några av de andra av de 40-50 miljoner som grymt förintades under det där skitkriget för 60 år sen. I Radio Tuff sätter vi en ära i att erinra om alla de mer eller mindre nedtystade förintelserna under 1900-talet.”
/*Borttagen länk till rasistisk sida*/ #AS
Allt går ut på att så långt som möjligt förringa Förintelsen, vilket bloggen Motbilder är en god illustration av.
Vore intressant att se hur det ser på denna person i din blogglista.
Johan: Jag kan inte se nåt antisemitiskt i Sandins artiklar som du länkar till. Han relativiserar inte Förintelsen vad jag kan se.
Det han beskriver är ju sanningar.
En annan sanning är att de som som först togs till koncentrationsläger var kommunister. Många miljoner kommunister dog i koncentrationsläger, vilket dock inte är detsamma som att drabbas av den industriella utrotning som judar drabbades av. Det är alltså skillnad på mord och mord, det håller jag med om.
Charlotte, Jonathan:
Ni upprepar hela tiden att vi inte begriper vad antisemitism är. Jag antar att det påståendet också inbegriper Traverso, Butler och Warschawski som jag citerar. Alla tre judar och ledande västintellektuella, varav en israel.
Personligen tror jag att de tre har betydligt mer på fötterna än Jonathan har. Och att de är mer skärpta och duktiga. Det är min åsikt.
För nästan en månad sedan, såg jag Jonathan Leman under tälten av IOG-NTO, där han hade ett bord med böcker/reklamblad på uppdraget av Svenska Institutet mot antisemitism. Min blick fastnade vid omslaget av en bok/reklamblad där kunde man se en person gömd i israelisk flagga och mot den här personen på bilden gick det en svärd (!)
… En bild talar mer än tusen ord: Antisemitism & frågor kring staten Israel är en och samma sak (!) Sen gnäller man att andra blandar ihop antisemitism med Israelkritik. Märkligt.
I nästan varje debatt i tidningar där man talar om islamhatet har ni möjlighet att se Jonathan Lemans inlägg där han i princip kämpar att till varje pris bagatelisera, förneka eller minimalisera islamhatet samt att lyfta upp antisemitism.
Islamhatet ser han som ”hård konkurrant” och tävlar med alla medel.
Se t.ex. artikel i DN skriven av Andreas Malm ”Ser ni inte hatet?” och sedan ber jag er att man kollar namn av personer som satte sig för att förneka och bortförklara islamhatet – Ja, ni kommer att se Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson med en rad s.k. Israelvänner, bl.a. Jonathan Leman ovan.
Tänk om den här kille (Jonathan Leman) har skrivit en artikel i tidningar om antisemitism och att 4-5 muslimska skribenter hoppar in med sina artiklar för att förneka den eller att förlöjliggöra det..?!
I så fall, skulle det säkert bli antisemitism av antisemitiska antisemiter.
/*Onödigt personligt påhopp*/ #AS
Kille har pekat ut massor av människor som antisemiter utan att en enda gång ge någon vettig och förnuftig förklarning (konkret exempel) på det ”antisemitiska” som en person har sagt/gjort.
Att skriva om islamhatet är min plikt som muslim och en människa som kämpar mot diskriminering globalt, även genom mina konstutställningar.
Islamfobi som jag ofta skriver om, upplever jag som konkurrens till personer som till varje pris vill utmärka antisemitism för Staten Israels skull.
Amin!
Johan, kul att du ljuger så. Åke Sandin har aldrig lämnat Svenska Freds och är fortfarande medlem. Tyresö U-lands och Fredsförening där han är med är en lokalavdelning till Svenska Freds, den största näst efter Stockholms. Så lögn verkar vara vad du inleder med och vill fortsätta med.
Historierevisionismen du talar om är att Åke Sandin, likt förintelsemuséet Yad Vashem i Israel, inte tror på att man gjorde tvål eller lampskärmar av judar. Vilket heller ingen historiker tror på idag.
På den resa som jag och Åke gjorde i Tyskland besökte vi flera tyska koncentrationsläger, bl.a Ravensbr?ºck, Sachsenhausen och Theresienstadt vilket vi också rapporterade om. Som du säger var vi dock också intresserade av att få reda på hur det gick för tyskarna efter kriget, en fråga som då ännu var tabu.
Givetvis har vi inte valfärdat till en enda plats där nazistiska krigsförbrytare mördat. Vad jag förstår är det du själv som vill rättfärdiga andras krigsförbrytelser. Bra att du länkade till Åkes text. Då kan alla se att du ljög även där.
Ahmed Rami intervjuades en gång i Radio Tuff innan jag blev medlem och började medverkar i radion, det är sant, men så har han också intervjuats i Expressen och flera andra tidningar. Om du lyssnat på intervjun finner du också att Åke på intet sätt håller med Ahmed Rami, inte mer än han skulle hålla med Ariel Sharon.
Tack också föra att du citerade Åkes Sandin om hur fel det är att kalla honom för sjuka tillmäten som ”historieförnekare” när han egentligen säger samma sak som alla historiker är eniga om.
”För nästan en månad sedan, såg jag Jonathan Leman under tälten av IOG-NTO, där han hade ett bord med böcker/reklamblad på uppdraget av Svenska Institutet mot antisemitism.”
Det heter fortfarande Svenska kommittén mot antisemitism och det var LO:s tält som både IOGT-NTO och SKMA fick låna.
”Min blick fastnade vid omslaget av en bok/reklamblad där kunde man se en person gömd i israelisk flagga och mot den här personen på bilden gick det en svärd (!)”
”På omslaget av den här boken var det liksom en person gömd i israelisk flagga och en svärd som gick rakt in mot honom / henne (personen syns inte).”
Det är bra att du har livlig fantasi fortfarande. Jag antar att det här är omslaget du syftar på:
http://www.skma.se/aterkomst_bok.jpg
en docka med blå davidstjärna eldas upp. Det är ingen gömd person med ett svärd mot sig.
Det övriga tramset är inte värt att kommentera
Jonathan: ‚ÄùLasse Wilhelmsson (som för övrigt är en av Idas ärade gäster) skrev hos Jinge att sionismens ondska har att göra med att judendomen på något sätt är en ond religion.‚Äù
Lasse har själv judisk börd och är då enligt gängse definition en ‚Äùsjälvhatande jude‚Äù. Det är något som gäller Johannes Wahlström oxo då eftersom han oxo gästbloggat på min hemsida.
Men precis som vanligt hamnar diskussionen helt fel enligt min uppfattning. Här diskuteras antisemitismen som om den vore ett resultat av någon sorts politisk effekt av israelkritik. Det är något slags nihilism eftersom det bara flyttar fokus från israels ständiga folkrättsbrott, landets etniska rensning och dess ständiga oförmåga att följa någon av FN:s resolutioner.
Personligen anser jag att det är fel att diskutera antisemitismen så länge staten Israel tycks göra vad den kan för att öka kritiken. Då rycker givetvis israels advokater ut och skyller än den ena och än den andra för antisemitism.
Men när det gäller att diskutera Israels ständiga brott mot mänskligheten då hörs de inte av, om de inte viftar med sina antisemitismflaggor förstås…
F.ö. exemplifierar Jonathan Lasse Wilhelmssons förklaring av ‚Äùjudendomen som ond‚Äù med: ‚ÄùSionismen är idag den dominerande uttolkningen av världsjudendomen, genom sina judiska församlingar. Denna uttolkning innebär en renässans för den medeltida nationalreligiösa judendomen som med sitt lagsystem Halaka är extremt fientligt till icke-judar, som inte betraktas som riktiga människor.‚Äù
Jag kan inte se att han någonstans där talar om en ‚Äùond‚Äù religion?
Men påståendet är betecknande för Israels försvarare. Substans saknas.
Det handlar inte om den här omslaget, Jonathan!
Och självklart att du vägrar diskutera faktum om att en rad Israelvänner (bl.a. du själv) med Jimmie Åkesson i spetsen, brukar alltid finnas under debattartiklar där handlar om ISLAMHAT i syftet att bagatelisera o förneka det!
Säg till mig om EN ENDA skribent med muslimsk bakgrund har gjort det samma när du skriver om antisemitism..?! Säg! Kom som EN MAN med heder och säg det inför alla läsare..!
Det att Lasse Wilhelmsson var min gäst med artikel om FFLH (någonting som hundratals historie akademiker har kritiserat) ser du också som antisemitiskt..?
…Då så!
Då är det verkligen inte värt att diskutera.
Herregud. Jonathans artikel i DN handlade sannerligen inte om att förringa islamofobi, det tror jag alla som läser den ordentligt kan se. Tvärtom påpekar han flera gånger att islamofobi är oerhört viktigt att bekämpa, och han ifrågasätter inte att det är ett stort problem.
Vad artikeln handlar om är en tendens att ställa islamofobi mot antisemitism och förringa det senare samtidigt som man framhåller det första.
Charlotte: Det är möjligt att Jonathan inte menade att förringa islamofobi. Men när jag läste den så uppfattade jag artikeln på det viset, att han just var ute efter att förringa islamofobi.
Samma problem kan naturligtvis uppstå när ni anser att vi förringar antisemitism. Ens förutfatatde meninagr och ens förkunskaper innebär att man tolkar vissa skrivningar på radikalt olika sätt. Sådant kan lösas, genom samtal. Inte genom att man anklagar folk, eller genom att man förlöjligar människors reaktioner som Jonathan gör. (och du också, när du skriver i, vad som i alla fall jag upplever som, affekt)
Om jag ibland skriver i affekt kanske det beror på att jag har skäl att vara arg? Och inte innebär att jag inte samtidigt kan tänka?
För det mesta skriver jag dock INTE i affekt, och så har det inte heller varit i den här diskussionen fram till nu.
Det är ett maktspråk som rätt ofta klistras på mig från manliga bloggare, det där att jag skulle vara ”i affekt” eller, som vissa andra drar till med, rentav ”hysterisk”.
Anders S
tråkigt att du uppfattade texten så. något säger mig att du uppfattar den så för att slippa läsa det jag faktiskt skriver.
Anledningen till att jag skrev den var att Malm påstod att antisemitismen inte längre är ett problem och att antisemitismen ersatts av islamofobi. Detta får inte stå oemotsagt. Från DN:s håll upplät man endast plats för mitt inlägg om det stod som en del i islamofobidebatten. Alltså, artikeln belyser ett problem som tyvärr ofta finns när islamofobi diskuteras.
Jag hade protesterat om någon hade påstått att islamofobin inte längre är ett problem utan har ersatts av antisemitism. det hade varit lika dumt.
en lista på personer som bagatelliserar antisemitism efterfågas av Ida. Det är bara att läsa mina artiklar och blogginlägg som inte sällan handlar om just förnekande och bagatelliserande av antisemitism.
När det gäller Idas omslag är det något hon helt drömt ihop. Jag kånkade med mig böckerna och materialet och något som passar in på hennes beskrivning låg helt enkelt inte på bordet. Någon borde ta och varva ner med en kopp kamomill.
Charlotte, det är klart att du är arg om du skriver nåt i affekt. Det är inte heller fel att bli arg alla gånger. Men man tenderar att skriva och tänka sämre när man blir arg.
Vilket i ditt fall resulterat i en kommentar som kan tolkas som antisemitism (vilket du antagligen inte menade) och ett som jag inte godkände, som var ett personangrepp med delvis sexistisk innehåll som jag ser det. Sånt händer när man är arg och skriver i affekt. Därför bör vi alla försöka vänta med att skriva tills vi lugnar ner oss. Även jag själv.
Först ska jag säga någonting som jag upprepade tusentals gånger i bloggvärlden: Jag är en blank konstnär, utan någon politisk identitet. Ibland har jag mycket gemensamt med vänster och ibland med höger.
Med handen på hjärtat, måste vi vara medvetna om flera opinjonsmätningar som visade att vänster hade/har väldigt låga procent när man undersöker/undersökte antisemitism, vilket borde man berömma någon gång även om man inte ser politisk intresse i detta.
(Jag ska försöka hitta statistik-länken och återvända till det).
Dom som ligger med högsta grad av antisemitismen är Sverigedemokraterna och en del borliga partier.
Trots detta, ser vi Israelvänner som delar ut priser till Sverigedemokraterna och det som är mest oroande – Sällan kritiserar man antisemitism bland dagens liberaler, borliga partier och istället vänder man kritiken mot vänster, som Jonathan Leman brukar göra.
Ja, även detta talar om att man politiserar antisemitism. Antisemitism pekar man mot dom som kritiserar Israels ockupation, brott mot mänskliga rättigheter och en rad internationella lagar & konventioner. Den här typen av kritik ser vi sällan eller aldrig på ”den blåa sidan” så finner man inte så många skäl att kritisera deras hög sifran på antisemitism i olika mätningar.
Man struntar i antisemitism inom andra partier så länge man inte kritiserar Israels ockupation!
Varför, Jonathan..? Hur kan det vara så att du, som är i kampen mot antisemitism, missar statistiken och opinjonsmätningar?
Antisemitism, söker du ofta, eller bättre sagt alltid, inom vänster och bland muslimer. Politisk mål – ja, definitivt!
I en rad av dina artiklar, syns det att du jätte gärna hoppar in i s.k. islamfrågor:
Vilks täckningar var någonting smärtsamt för nästan halv miljon muslimer i det här landet, och även dom få muslimer som lyckades komma fram med sina insändare i tidningar för att tala om sin smärta, fick du förlöjliggöra. Det kunde göra vem som helst, Jonathan, t.ex. någon från Sverigedemokraterna, men det är märkligt att en jude, i kampen mot antisemitism hoppar plötsligt i tåget tillsammans med Vilks:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=35188&a=918572&lid=puff_918752&lpos=extra_0
Efter Lars Vilks-tema, (i samma artikel länkad ovan), kommer du i gång med antisemitism, där du plötsligt talar om händelse som var i gång ett år innan, nämligen, det att muslimska ungdomar olyckligtvis bjöd in på föreläsningen en person som hade ohygglig retorik mot judar.
Varför tog du upp det just i mitten av krisen kring rundellhundar? Kunde du inte skriva om händelse kring föreläsare ett år innan..? I så fall skulle du få offentlig ursäkt av Sveriges Unga Muslimer. Säkert!
Leni Björklund, (under tiden hon var försvarsminister), har bjudit in i det här landet krigsförbrytare från Ryssland men kunde man säga i så fall att L.Björklund är krigsförbrytare?
Alla människor kan begå grova misstag när man bjuder in personer från ett annat land. Sveriges Unga Muslimer också, när dom bjöd in en man med grov och taskig retorik mot judar.
Men det var viktigt för dig att skylta det under just Vilks-skandalen. I översättningen var det precis som ”Muslimer är onda antisemiter och Vilks har rätt att kalla dom som hundar”.
Sen attackerar du i texten Hooman Anvari ordförande i SEMUS för att han fick jämföra dagens islamhat med judarnas situation under 30-talet.
Kort sagt: Att JÄMFÖRA och JÄMSTÄLLA är två olika saker.
Det borde du förstå också, för att du tänker och drömmer på svenska och jag borde inte lära dig om språket som är mitt 5-e språk i rad jag lärde mig.
/* Jag föreslår kort och gott att vi fortsätter vår privata kommunikation via mejl. Den är inte så intressant för bloggens läsare.*/ #AS
Och här vill jag visa till er mitt sätt att tala – konstverk som gjorde jag där ingår diskriminering av dom flesta grupper i vårt samhälle. Jusdar som muslimer finns med, och det är grovt att säga om att jag talar om islamhatet i stftet att knuffa bort antisemitism (!)
OBS! Klicka gärna på bilden för att se den i större format!
http://forumforfrihet.blogspot.com/2008/03/det-r-mitt-stt-att-tala.html
Och som sagt, INGEN muslimsk skribent skulle dyka upp under Jonathans artiklar om antisemitism för att förlöjliggöra det vilket Jonathan själv gör när man talar om mobbning av muslimer.
Känns som vi inte borde komplicera saken. Problemet är att det nu sitter en massa israelfundamentalistiska människor och vill definiera vad antisemitism ska vara. Enklast är ju att vi lyssnar på de judar som är emot den israeliska ockupationen, rasismen och brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Judar för Israelisk-Palestinsk Fred är ju då en utmärkt organisation för att peka ut riktig antisemitism. Det borde ju alla hålla med om, ifall det verkligen är antisemitism och inte israelkritik de kämpar mot vill säga.
Jag rekommenderar därför att de som verkligen är emot antisemitism ser till att inkludera dessa judiska fredsvänner för att avsvärja sig den kritik de annars kommer drabbas av. Säger de att de inte vill ha med israeliska fredsvänner kommer du ju också helt sakna trovärdighet.
Dror Feiler vore en bra medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism om den vill försöka bli en respektabel organisation och inte agera som Israel-lobby. Eller varför inte Henry Ascher?
Hampus: Det är faktiskt ju dem jag citerar. Judar som är mot ockupationen. Judith Butler, Michael Warschawski och Enzo Traverso är alla judar och mot ockupationen. I de två senares fall är de dessutom för en sekulär stat och att Israel som judisk statsbildning ska upphöra. Warschawski är israel och lever i Israel. Både han och Traverso är medlemmar i Fjärde Internationalen.
Japp, noterade det. Har dock inte läst något av dem själv.
Bara för att vänstern har låga % antisemiter kan man inte säga att tendenserna inte finns. Att säga att andra har högre tal är att ignorera problemet.
jonatan (albert): Ska man motarbeta något ska man väl motarbeta det där det finns. Inte där det inte finns.
Det blir effektivare om man arbetar så.
Anders S,
Albert är inte jag, även om jag tycker att han har en bra invänding. Vi kan glädjas åt att stödet för antisemitism inom bredare vänstergrupper inte visat sig större i attitydundersökningar.
Detta förändrar dock inte det faktum att just vänsterantisemitism är särskilt vanligt förekommande i debatten och måste bemötas.
oavsett i vilken grad personer som betecknar sig själva som vänster själva håller med om antisemitiska påståenden är toleransen för judefientliga uttryck i de egna leden anmärksningsvärt hög. Man förnekar att antisemtiiska uttryck skulle vara antisemitiska och misstänkliggör ständigt de som söker motverka antisemitism. Oviljan att göra upp med antisemitismen inom de egna leden ger antisemiterna legitimitet.
Jag menade inte dig, Jonathan. Men det är samma person som skrev under pesudonymen Jonatan utan h tidigare (om angiven mejladress är korrekt). Han bytte nog för att inte förväxlas med dig.
Invändningen är ok. Men som jag tydligt uttalat och tycker, så bör vi ägna vår kraft åt det större problemet, antisemitism inom högerextrema grupepr.Ska vi välja att ägna tid åt några andra, bör det inte vara vänstern, utan vi bör fundera på hur vi kan motverka antisemitism inom de borgeliga partierna (främst moderaterna) där den är cirka 3 ggr så vanlig som inom vänstern).
Fokusfrågan bör dock vara: Hur hindrar vi ett antisemitiskt parti från att hamna i riksdagen. Det gör vi definitivt inte genom att ge dem pris och/eller låta dem gå med i demonstrationer.
vad det gälelr toleransen för antisemtism inom vänstern är jag inte översn med dig, Jonathan. Jag menar att den är mycket låg. Jag tror, genom att jag är en centralt placerad person i den vsnak, såväl som den europeiska, vänstern att jag kan bedöma detta bättre än någon utomstående (Detta sagt med all respekt för dina kunskaper om antisemitism)
Anders, men borliga partier kritiserar inte Israels ockupation som ni inom vänster gör – och där ligger Jonathans ”problem”.
Skiljelinjen mellan de som ser en betydande vänster-antisemitism, och de som inte ser detta, ligger i uppfattningen om vulgära, osmakliga och felaktiga termer eller förklaringar riktat mot Israel.
Jonathan Leman och Charlotte, tillsammans med Henrik Bachner och Dilsa Demirbag-Sten anser att dessa sorters tillmälen kan kallas antisemitiskt. Medan vi andra som kritiserar denna uppfattning helt enkelt erkänner skillnaden mellan att tycka något enbart felaktigt och något antisemitiskt.