Vi har i dagarna sett ett par allvarliga politiska attentat i Sverige. Ett mordförsök mot en barnfamilj där föräldrarna är politiskt aktiva på vänsterkanten och ett attentat ämnat att bränna inne folk på ett arrangemang av Nätverk mot rasism. Dessutom hot och övergrepp mot en kristdemokratisk politiker i Vellinge. Men i motsats till när sverigdemokraten Kinnunens flickvän utsattes för nån form av övergrepp (fortfarande oklart varför, hur och från vilka) så gormade och gapade allsköns liberaler för full hals. men u är man knäpptysta. Inte rod från per Gudmundson, inte ett ljud från de bloggare som brukar skälla och gapa om vänsterns våld (som alltså är väldigt begränsat).
På något sätt är det som om nazisternas politiska våld, som är betydligt mer omfattande än någon annan politisk grupperings, accepteras av liberala och andra borgerliga skribenter, som Esbati skriver:
Den övergripande politiska utvecklingen – idag i grunden drivet av kapitalets desperata behov och den rumsrena borgerlighetens politiska effektuering av det – krattar manegen för den här typen av våldsdåd.
Dels har det skett genom att rasistiskt och fascistiskt hat sugits väsentligt närmare normalitet och centrum i den politiska diskursen. Dagligt hån och hets mot, i tilltagande grad avhumanisering av, dels invandrare och muslimer dels vänsterfolk och fackligt aktiva, ger också ökad rörelseenergi till galenpannorna långt ute i svanstrakterna. Det är inte en juridisk orsakskedja, det är en politisk sannolikhetshöjare. För att säga det med modern politisk prosa: det skapar bättre förutsättningar.
Detta får också sitt uttryck i den nu länge pågående ”liberala” kortslutningen av nazism och antinazism; en utveckling vars drivkraft och resultat är borgerlighetens historiska tyngdpunktsförskjutning – tillbaka till tiden före andra världskriget och den öppna beredskapen till förbruning; att liera sig med fascistiska strömningar, eller i viss mån skjuta dessa framför sig och kliva i med fräsiga badbrallor.
Nazisternas våld är som Esbati skriver en kosnekvens av den borgerliga regeringens politik och den högervirdning mot rasistiska ståndpunkter som sker hos alla stora partier, moderater, de andra borgerliga och socialdemokraterna. Genom denna normaliseras rasistiska ståndpunkter på samma sätt som på 1930-talet och våldet från de mest extrema blir värre och vanligare. Man ger de värsta högerextremisterna utrymme helt enkelt. Det blir genom en slags acceptans från liberaler, borgare och högersossar lättare för nazister att använda våld kan man säga.
Så vi lär inte få se några fördömanden av nazivåldet från liberalt håll. För det är ju i förlängningen en konsekvens av deras politik och åsikter.
Intressant?
Bloggat: Pelaseyed, Dom ljuger, Trotten, Rapport från en spånbinge, En blogg från vänster, Vänstervind, Salka, And we smiled, Bola de Fogo, Svenskyannis, Denuntia,
Läs mer: Dagens Konflikt, ETC,
Borgarmedia: DN1, DN2, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om Liberaler, Nazistvåld, Högerextremt våld, Mordbrand, Fascistisering, Rasism, Nazism, Högerextremism, Nyliberalism, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Om man tittar sig runt nu så försöker folk förmildra t.ex. Benitos politik. Göran Häggs bok får visst Mussolini att framstå som en snäll farbror som bara ville sitt land väl.
Jag har även träffat på den åsikten lite varstans.
Att han är numera en missförstådd ledare som hatade Hitler.
Historierevisionismen är stor ibland.
Liberalerna har lite andra beviskrav för högerfolk, för att fördömma vänsterfolk räcker det med att de hade en tröja med luva så hålls hela vänstern ansvarig. För en nasse krävs dock först att individen grips, fälls och att han faktiskt bevisligen är medlem i en nazistisk organisation. Att detta uppfylls garanterar dock inte ett liberalt fördömmande, för när dessa krav uppfyllts så är oftast hela saken ”överspelad”.
Händelseutvecklingen som du beskriver här när det gäller det politiska våldet är kusligt likt det som föregick nazisternas maktövertagande i Tysklande på 30-talet. Det kan man se i den ögonvittnesskildring som redovisas i Sebastian Haffners bok ”En tysk mans historia”. I takt med att den ekonomiska krisen förvärras kan detta också komma att ytterligare accentueras. Och ovanpå allt den metapolitiska utvecklingen med Lissabonfördraget, antiterrorlagar osv.
Det är nästan exakt en upprepning av det förflutna.
Ha! Jo jag är säker på att Il Duce innerst inne säkert hjärtligen avskydde Adolf Hitler, men det berodde nog mest på att han var högste tuppen på gödselstacken och inte på något annat!
Nicklas Eriksson,
du prickade huvudet på spiken, klart han hatade Hitler för att han tvingades förödmjuka sig och be om hjälp. Men det hatet är ju bra propagandastoff. Bra tajming att komma med en sådan bok nu, när det ser ut som det gör i italien.
Liberalismen och fascismen går hand i hand. Det borde jag veta som hade en liberal far som hatade facket och därför fick leva första tiden av mitt liv i Spanien, men så dog Franco…
Har ni läst Göran Häggs bok så att ni kan bekräfta att han verkligen ger en sådan bild? Jag har det inte så jag har ingen aning, men blir förstås nyfiken.
Har tagit bort ett antal kommentarer då de inte följt kommentarsreglerna. Läs dem innan ni skriver. De är ganska hårda. Både vad gäller språkbruk och innehåll.
http://www.zaramis.nu/blog/kommentarsregler/