Det har jag skrivit många gånger tidigare. Vård som syftar till att maximera vinster och minimera köer kommer ofelbart att leda till en vård som är bra för rika och dålig för fattiga. För ett sätt att avskaffa köer är att se till att inte alla har råd med vård. Då minskar både efterfrågan och köer. Men till priset av att en del inet får den vård de är i behov av och dessutom till högre kostnader. Göran Rosenberg beskriver det hela fint i DN:
Köerna kan bara avskaffas om tillgången på vård styrs av efterfrågan, men i ett offentligt och solidariskt finansierat vårdsystem är det inte efterfrågan som styr utan behovet. Behovet bestäms av medicinska bedömningar och prioriteringar inom ramen för vad den offentliga finansieringen tillåter, efterfrågan bestäms av vad kunden/patienten vill och kan betala för.
I ett efterfrågestyrt vårdsystem kan den som är rik efterfråga mer vård än den som är fattig, i ett behovsstyrt system gäller andra fördelningsprinciper. Den som pläderar för att efterfrågan i högre grad ska styra tillgången på vård pläderar i praktiken också för att den offentliga och solidariska finansieringen i högre grad ska ersättas av enskilda plånböcker och försäkringar.
Vårdköer är givetvis ett ont och bör så långt möjligt minimeras, men helt avskaffas kan de bara till priset av solidariteten.
INTE HELLER kommer vårdkostnaderna att sänkas när vinsten driver vården, snarare tvärtom. Dels är det vad de flesta jämförelser mellan vinstdriven och icke-vinstdriven vård visar, dels ligger det i sakens natur. En vård som drivs i syfte att generera vinst har ett egenintresse av att efterfrågan på vård ökar, att marknaden för vård expanderar, att en allt större andel av våra resurser spenderas på konsumtion av vård.
Med vinsten som vårdens drivkraft uppstår ett vårdindustriellt egenintresse av att identifiera ständigt nya vårdbehov och introducera ständigt nya mediciner och lansera ständigt nya behandlingsmetoder – också när förbättringarna i vårdresultatet är marginella i förhållande till kostnaderna.
Med vinsten som drivkraft i vården uppstår kort sagt en konflikt mellan samhällets intresse av att förebygga och begränsa konsumtionen av vård (ökande vårdkonsumtion som tecken på ohälsa) och vinstdrivna sjukvårdsinvesterares intresse av att öka den (ökande vårdkonsumtion som affärsnödvändighet).
Vinsten i sig är kanske inte problemet med vinstdriven vård. Utan det faktum att vinsten är målet med verksamheten i privata vårdföretag är problemet. När vinsten är målet, vilket den ju alltid är i privata kapitalistiska företag, så kan den maximeras på vilket sätt som helst. Genom onödiga vårdinsatser, ingrepp som inte behövs, långa vårdtider och annat kan också vinsten inom vården öka. Genom att prioritera vård av lättbehandlade medelklass- och överklasspatienter så kan också vinsten öka.
Och det är just vad som händer när vårdcentralerna privatiseras i det som så falskt kallas för ”vårdval”. Vinstintresset gör att vården flyttar till områden där folk med mer pengar och enklare åkommor bor så att företagen kan maximera vinstern i kända kapitalistisk profitjaktsanda.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Göran Rosenberg, Vinstdriven vård, Privatisering, Sjukvård, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Tyvärr är vinsten också målet i kommunal verksamhet, i den meningen att inriktningen ska styras av och genom budgeten. Det är en del av s.k. New Public Management, en sjuka som gick genom offentlig administration från 70-talet och framåt i hela världen och som gick ut på att offentlig verksamhet skulle vara så lik business som möjligt.
Läs t.ex. Wolfgang Drechslers utskåpning av NPM här: http://www.paecon.net/PAEReview/issue33/Drechsler33.htm. Eller Tom Christensens motsvarande här: http://www.alternativstad.nu/Dokument/Christensen.pdf
Den norska Velferdskonferansen 2009 ägnades helt åt NPM, se dokumentation här: http://www.velferdsstaten.no/velferd/makt_velferd/Velferdskonferansen.html
Hej,
Det finns ingen logik i liberalernas hyllning till effektiviteten i den privata sektorn, att den på något sätt med vinstkriterier som drivkraft skulle förbättra vården. Om deras hypoteser vore korrrekta varför inte omedelbart privatisera hela det militära försvaret? Tänk vilka vinster som skulle kunna skapas.
Skillnaden mellan vård och försvar är att försvar är en kollektiv vara, dvs alla vinner på att det finns ett gemensamt försvar, och ingen kan utestängas från nyttan av detta.
Vad gäller vård så är det inte lika enkelt, jag påverkas inte direkt av att du får en blindtarmsoperation eller en ny höft. Dessa nyttigheter är privata varor och den som får dem bör också stå hela kostnaden själv. Vad gäller andra typer av vård, tex vaccin mot influensa så är dessa till en liten, liten del kollektiva varor då de sänker smittorisken. Därför kan man tänka sig en mycket liten subvention av dessa, men där individen betalar det mesta själv.
Sedan kan bloggen mycket väl ha rätt i att det finns vissa som genom den offentliga vården kan snylta på andras arbete, men att detta ska vara standarden i Sverige är ju tragiskt. Allt handlar om att få tillgång till ”other peoples money”. Men som Thatcher sa ” The problem with socialism is that you always run out of other peoples money to spend”.
I privata företag är vinsten/pengarna målet och måttet på framgång, verksamheten är medlet. I offentlig service som medborgarna organiserar åt sig själv är verksamheten målet och måttet på framgång, pengarna medlet.
Om du lasse tror att ett kooperativ fungerar bättre än ett privat företag så kan du och de andra som tror på det fortsätta driva offentlig verksamhet, men låt oss som tror på andra alternativ få friheten att bestämma vad vi själva vill göra med våra liv. På det sättet slipper du och jag ens enas om hur vi ska driva vården och vi får även bra möjligheter att dra lärdomar av båda modellerna.
Med vänliga hälsningar