Boknytt
Välståndskriget
Gabor Steingart
Daidalos
Hotet från Asien
Asien århundrade har precis börjat, efter att Europa följt av Amerika tidigare innehaft ledarrollen i industrialisering/modernisering/utveckling. I ”Välståndskriget – Hur makt och rikedom omfördelas i världen” finns ibland en otrevlig ”vi i gamla väst mot dom i nya öst” – ton, men bortsett från det är boken ett intressant, upplysande och alarmerande inlägg i den något vildvuxna globaliseringsdebatten.
Västeuropas, USAs respektive Östasiens ekonomiska historia skildras, liksom konkurrensen dem emellan idag. Ironiskt nog är det världskapitalismen som idag på ett sätt skapar den globala jämlikhet vänstern eftersträvar – amerikanska arbetarlöner går kräftgång, medan levnadsstandarden stiger i Kinas städer. Är det inte bra? Knappast!
Att industrijobben försvinner, lönerna pressas ner och arbetslösheten ökar i väst är på intet sätt bra för den arbetande befolkningen (en situation som dessutom är rena julafton för en växande högerpopulismen i Europa och USA). Bakom det relativa arbetarvälståndet i väst ligger dessutom i demokrati framvuxna fria fackföreningar som fått upp löner och sociala rättigheter. Det är därför knappast ärlig konkurrens att västs arbetare ska konkurrera med den statskapitalistiska kinesiska diktaturens hunsade och rättslösa löntagare.
Bara England industrialiserades med frihandel, alla andra länder skyddade sina nya industrier med viss protektionism. Frågan är, menar författaren (och jag håller med honom), om inte även dagens skeva konkurrens mellan väst och öst fordrar viss protektionism. Då kan man slå två flugor i en smäll, man skyddar de europeiska och nordamerikanska arbetarna, samtidigt som man via villkorade tullmurar uppmuntrar till högre löner och sociala rättigheter för även asiatiska arbetare.
I kampanjen för rättvis handel motarbetas barnarbete, krävs fackliga och sociala rättigheter, samt uppmuntras till värdiga löner och arbetsvillkor/miljö. Samma krav bör västliga demokratier, och dess solidariska arbetarrörelser, via protektionism kunna ställa på östliga förtryckardiktaturer.
Intressant?
I media: SDS, Kulturen, Alba, KB, Fria, HD,
Läs även andra bloggares åsikter om Gabor Steingart, Välståndskriget, Asien, Amerika, Europa, Västeuropa, Östasien, Välstånd, USA, Kina, Social välfärd, Böcker, Kultur, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det spännande är att denna konflikt förutspås redan i den liberala urkunden ”Wealth of Nations”, skriven av liberalernas urfader Adam Smith. Smith konstaterar att det är skillnad på välstånd och ekonomi. Välstånd innebär fabriker, produktion, tillverkning. Att man ekonomin har ett innehåll. Ekonomi kan innebära att två personer istället för att klippa sina egna gräsmattor betalar varandra för att göra det. Ökad BNP, men inget ökat välstånd.
Adam Smith visar alltså på glödande kritik mot den ekonomi som stollar inom högern därefter försökt kalla för ”liberal”. Vilket den alltså är raka motsatsen till. Den politik som innebär att minska sitt välstånd genom att flytta produktion utomlands.
Erfarenhetsmässigt sett brukar det ta nån generation mellan massiv industrialisering och intensiv arbetarrörelse. Så har var det i alla fall i Brasilien, Sydafrika och Sydkorea. I Kina har det gått långsammare. Inte i första hand pga diktatur (arbetarrörelsen har störtat brutala diktaturer förr, se ovan), utan för att den kinesiska arbetarklassen är så extremt splittrad mellan en gammal arbetararistokrati som formerades som privilegierad klass på den maoistiska tiden, och den nya tidens snabbt växande arbetarklass utan medborgerliga rättigheter. Den gamla arbetarklassen i den traditionella stålindustri från 50-talet som nu rationaliseras hårt har fört en ofta mycket militant kamp mot försämrade arbetsvillkor och korrupta företagsledningar, där de ibland har ockuperat hela städer – men de vägrar att ha nånting att göra med den nya arbetarklassen av inflyttade bönder i den nya elektronikindustrin och annan modern industri.
Det här kan man läsa med många lokala exempel i Ching Kwan Lees bok Against the law ‚Äì Labor protests in China‚Äôs rustbelt and sunbelt.
Småaktigt revirpink är inget unikt för Kina. E.P. Thompsons klassiker The making of the English working class skildrar en exakt föregångare i början av 1800-talet. Även där tog det minst en generation innan industriarbetare, hantverkare och grovarbetare kände sig som en arbetarklass och kunde uppträda gemensamt. Det tar antagligen det i Kina också. I så fall kanske vi har 15 år kvar innan det exploderar.
Västs (Europa och dess förlängning USA) dominans var en historisk parentes. De andra tre stora civilisationerna var Kina, Indien och islamvärlden. Nu är det Asiens tur igen. Det ska bli härligt att se USA på dekis som imperialistisk stormakt. Det blir bättre med en pluralistisk, mångcentrerad värld. Rasismen lär väl få sig en törn också när ”gulingarna” kör förbi oss.
Intressant om den maoistiska arbetararistokratin, påminner om vad man hört om det stalinistiska Sovjet på 30-talet.
Undrar hur arbetarklasskamp kommer att se ut i en ex-socialistisk stat. Hur blir den politiska delen av arbetarrörelsen? Kanske viss återknytning till maoismen. Jag har läst att det finns maoistinspirerade arbetargrupper i Kina. Men troligen kommer de inte vara dogmatiska, det har de fått nog av.
Tänk klasskamp i Kina, det kommer att bli världens största fackliga och politiska arbetarrörelse någonsin. Kanske forma något som inspirerar resten av världen. Östern blir röd på ett nytt förhoppningsfullt bättre sätt.