Träbaronerna – Sundsvall och Härnösand

I Norrland uppstod under 1800-talet en lokal företagar- och borgarklass med sågverken som bas. Det handlar om lokala handelsmän, redare och skogsägare som satsar på sågverksindustrin. Ofta med hjälp av lån från banker, göteborgska handelsfirmor eller med hjälp av brittiskt kapital. De göteborgska handelshusen med Dickson, Kjellberg, Röhss och Wijk i spetsen blev också själva mycket stora företagare i Norrland med stora investeringar i sågverk redan under den första halvan av 1800-talet. 100 år senare hade dessa i likhet med de brittiska kapitalintressen som satsat i Norrland ersatts av bankkapital från Stockholm och lokala familjeföretag.

De lokala handelsmän som satsade i branschen var i stor utsträckning invandrade handelsmän, men naturaliserade i Sverige. De var oftast verksamma i Sundsvall eller Härnösand. De senare var de som främst startade sågverk och företag i Ådalen.

Den allra viktigaste av dessa lokala familjer var dock familjen Kempe, intimt förknippad med Örnsköldsvik och företaget Modo (numera Holmen). Kempe var invandrare från Svenska Pommern och ingift i köpmannafamiljen Vikner i Härnösand och ägde från 1820-talet intressen i Mo vattensåg vid Moälven.

Men den rikaste träbaronen anses en annan tysk invandrare ha varit, Friedrich Bünsow, systerson till trävaruhandlaren H.F. Postel i Sundsvall. En som satsade tidigt, tillsammans med brittiska intressen var Per Fredrik Heffner som redan på 1820-talet hade ett företag med vattensågar, skogar och trävaruexport.

Ett speciellt företag var Wifstavarf som drev varv och rederi med centrum vid Indalsälvens mynning norr om Sundsvall. Detta företag ägdes av en mängd olika personer i främst Härnösand men kom så småningom i familjen Wallenbergs ägo. Wifstavarf började tidigt med ett sågverk som drevs som en bissysla till skeppsbyggeriet. Först efter 1850 inträdde den svenska sågverksboomen och Sundsvall såväl som Ådalen kom att bli centrala för denna.

Utöver de redan nämnda framträdde i Sundsvallsområdet Erik Jan Hammarberg (Sunds AB), Nils Wikström, Tunadals sågverk ägt av en mängd intressenter i Sundsvall och 1856 övertaget av norskt kapital, A.P. Hedberg, Johan August Enhörning, Anders Fredrik Forsell och C.F. Huss. Sundsvall var förmodligen den stad som hade flest rika i Sverige utanför Göteborg och Stockholm under denna tid. Träbaronernas tid.

I Härnösandsområdet så blev en del gamla järnbruk förvandlade till sågverksföretag och bland de lokala företagen och företagarna märktes familjen Versteegh, invandrare från Nederländerna, som lade grunden till ett långvarigt familjeimperium, familjen Kempe som också hade intressen längre norrut, norrmannen Gjörud, Sprängsvikens Sågverk, Strömnäs och Härnösands Ångsågs AB, alla tre till en början med många olika lokala sågverks- och bruksägare som investerare.

Senare skulle flera av sågverksföretagen också bli pappersmasseföretag och pappersbruk. Andra sålde och nya lokala ägare kom till som exempelvis Gustaf Hedberg, Johan Mannerheim, Quist, Sahlberg, Björklund, Johan Ekman, Wannberg och Weinberg med flera.

Träbaroner i Sundsvall (namn, levnadstid, sågverk):

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Dickson, Kjellberg, Röhss, Wijk, Bünsow, Hedberg, Versteegh, Sundsvall, Härnösand, Ådalen, Träbaroner, Skogsbaroner, Kempe, Mannerheim, Quist, Sahlberg, Norberg, Gjörud, Ekman, Wikström, Heffner, Enhörning, Arhusiander, Jacobsen, Braathen, Axell, Axling, Forsell, Ekonomi, Historia, Samhälle
Technorati Tags: Dickson, Kjellberg, Röhss, Wijk, Bünsow, Hedberg, Versteegh, Sundsvall, Härnösand, Ådalen, Träbaroner, Skogsbaroner, Kempe, Mannerheim, Quist, Sahlberg, Norberg, Gjörud, Ekman, Wikström, Heffner, Enhörning, Arhusiander, Jacobsen, Braathen, Axell, Axling, Forsell, Ekonomi, Historia