Det offentliga samtalet har gått sönder – så kan det lagas. Anna-Karin Hatts plötsliga avgång markerar något större än en partiledares sorti. När en politiker inte längre känner sig trygg i sitt hem, när hoten blir en del av vardagen, då är det inte längre bara en fråga om personligt val eller ett modigt beslut.
Det är ett slutgiltigt bevis för hur samtalet gått sönder. Ännu en gång. Jag känner inte bara oro och förakt, utan också förtvivlan. Oro över hur hatet och hoten blivit så normaliserade. Förakt över att vi tillsammans har låtit samhällsklimatet kantra så här långt. Och förtvivlan över att det kan leda till krav på hårdare lagstiftning, en snävare yttrandefrihet och en naggad demonstrationsfrihet.
Det här är inte något nytt. Anna-Karin Hatt anger sociala medier och polariseringen som två faktorer som särskiljande från när hennes politiska karriär började: åratal av förskjutningar, där vi låtit algoritmer, affektiv polarisering och virala känslouttryck styra. För det är ju det som väcker starkast reaktioner som belönas och tolkas som ”engagemang” på plattformar vars affärsmodell bygger på just detta. Ilska är också den valuta vi accepterat som den mest effektiva valutan för spridning.
Det offentliga samtalet har blivit hackat. Och det har vi tillåtit. Det går inte att enbart skylla på tech-jättarna.
Trollfabriker
I dryga 15 år har jag intresserat mig för hur digitaliseringen och sociala medier påverkar det politiska samtalet och demokratin. När jag skrev boken Politik 2.0 var drömmarna många, hos såväl mig som de politiker jag intervjuade, om hur det politiska engagemanget skulle kunna breddas med de digitala verktygen. Även om det redan då märktes hur till exempel partier som SD prioriterade bygget av ett digitalt ekosystem.
Det var också just ekokammaren som SD många år senare, ville sopa under mattan, efter Kalla faktas granskning av deras trollfabriker. Systematiken i arbetet och deras försvar för dessa anonyma konton visade SD:s rätta ansikte men avslöjade också hur oroande låg kunskapen om internet och manipulation var.
Frågor om transparens, avsaknaden av etisk kompass eller hänsyn till demokratins grundläggande spelregler – vilket ett politiskt parti borde ta var det få som stannade vid. Vardagen återvände snabbt och Tidö-samarbetet fortsatte som om inget hänt.
Kalla faktas granskning synliggjorde hur mycket dessa trollfabriker och den nätlogik som följer med dem tystade vanliga människor.
Det finns hopp
De senaste åren har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att uppmuntra människor till att inte tappa hoppet för hur den digitala utvecklingen utvecklat sig. Jag har försökt trycka på vikten av att inse att vi har ett val i vilka samtal vi deltar i, och att vi kan forma dem utifrån bemötande och val av arenor. Men det sorgliga är den allt högre graden av uppgivenhet jag möter, känslan eller mer övertygelsen om att det inte går att göra något åt detta.
Djupa andetag och frustrerade utrop om att ”Det är ju såhär nu!”. Eller som Daniel Hellden från Miljöpartiet uttryckte det hos SVT när han reflekterade över Hatts avhopp, ”man accepterar det bara” och exemplifierade med vad som händer efter att ett inlägg publicerats på plattform X.
Men det är inte sant; det behöver inte vara så här. Vi väljer hela tiden. Plattformarna äger inte oss.
Vi väljer var vi publicerar oss, vad vi sprider, vad vi reagerar på och vad vi tiger om. Och varje gång vi väljer att delta i det affektiva, varje gång vi delar det mest upprörande, bidrar vi till att förflytta gränsen för vad som är normalt.
Och i det valet luras vi ständigt av en medielogik som premierar provokation framför förklaring.
Provokation istället för samtal
Som jag skrev nyligen angående Trump: verkligheten har försvunnit i skuggan av det digitala spelet.
De iskalla utfallen och medvetna angreppen, fungerar, eftersom vi låter oss trollas, gång på gång, och reagerar i affekt i stället för att se mönstret.
När reaktionen blir viktigare än verkligheten, när kommunikationen blir själva innehållet, då blir demokratin till slut bara ett spel.
När jag ser tårarna blänka i Anna-Karin Hatts ögon tar det mig hårt att inse att det här är ett svenskt exempel på hur vår demokrati långsamt försvagas. Inte genom en kupp, utan genom tusen snabba klick som får en partiledare att avgå och eventuellt ett parti att förtvina.
Jag skrev nyligen om hur det digitala flödet är som en ripström, som drar oss längre ut, snabbare än vi förstår. Vi tror att vi kämpar emot men simmar bara djupare ut i paniken. De som försöker hålla fast vid samtalet, som vill förklara politikens villkor eller försvara demokratin, drunknar i känslorna och skriken.
Anna-Karin Hatts avgång är ett resultat av det här tempot. Ett systemfel, inte ett undantag av någon som inte klarar trycket.
Hot mot demokratin
Det här är inte bara en fråga om trygghet eller arbetsmiljö för en enskild politiker. När hoten tystar röster, när människor avstår från att engagera sig förlorar vi demokratins kärna; människors olika röster.
Vi har dessutom accepterat arenor som inte längre bär. Marginella plattformar som X, där moderering, trygghet och transparens har ersatts av hat och hot, rasism och makt. Det är inga demokratiska torg för samtal och att fortsätta vara där, som förtroendevald, är att delta i en dramaturgi som lever på konflikter.
Det är dags att fler ser sig i spegeln och frågar sig vad man själv därmed är en del av: En pardans för en döende demokrati.
Det som hänt idag får inte heller leda till ett rop på mer lagstiftning. Vår demokrati har redan verktygen för att hantera hat och hot. Men det kräver att vi varje dag har en högre grad av nolltolerans och en lägre grad av acceptans. Det kräver att vi inte ger upp och tänker: ”det är bara så här det är”.
För det är inte bara extremister som hotar demokratin. Det är också alla vi som låter apatin ta över.
Kanske kan Hatts avgång bli en vändpunkt. Vi kan låta hat och hot bli en del av vår vardag, eller så väljer vi att vägra spela med. Det är vad allt kokar ner till.
Skapa nya arenor
Vi kan värna om att finnas på och skapa nya arenor där människor möts utan att förnedras, där samtal ersätter hat och nyfikenhet på fler perspektiv ersätter ilska.
Vi har ett val varje dag i vilken demokrati vi vill leva i. Politiskt våld, hat och hot är inte den väg vi väljer – det är nog de flesta överens om. Men i vardagen verkar många beredda att göra vad som helst för att få uppmärksamhet. Och det är här det börjar. Det handlar inte ens om att sakna en moralisk kompass eller etiska riktlinjer. Man gör det bara för att ”det är så här det är just nu” och för att man suktar efter uppmärksamheten.
Anna-Karin Hatt är en luttrad och etablerad politiker, väl medveten om allt som hänt inom Centerpartiet och särskilt Annie Lööf tidigare. När hon nu plötsligt avgår på grund av just hot och hat får vi lära oss något. För det handlar inte bara om en partiledare utan om alla de drygt 39 000 förtroendevalda, varav de allra flesta är fritidspolitiker, runt om i landet. Och det handlar även om journalister, forskare, idrottsledare och socialarbetare för att nämna några yrkesgrupper som ofta också möts av hot och hat.
Att återta samtalet
Inget av det här ”bara är så”, vi alla har låtit ”det bli så” och det blir därmed också vårt ansvar att allt färre vågar ta ansvar eller ta ställning. Vi kommer då stå med en demokrati utan modiga människor – kvar står de som är redo att utan etisk kompass manipulera människor.
När det offentliga samtalet uppenbart går sönder, går också viljan att delta sönder.
Vi får inte låta det ske.
Så det är idag vi måste börja laga det. I våra egna flöden, i våra samtal, i varje kommentar, möte och beslut.
Att återta samtalet är ingen abstrakt idé. Det kan vi var och en börja göra redan idag.
Brit Stakston
Ursprungligen publicerat på Blankspot. Publicerat här i enlighet med licensen CC BY-NC-ND 2.5 SE. Mellanrubriker och länkar till andra artiklar på bloggen tillagda vid publiceringen här.
Läs mer:
- Det torg som kunde bli – Internet och fediversum
- Från digitala tivolin till demokratiska allmänningar
- Ett socialt nätverk kontrollerat av användarna
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Problemen med hat och hot på sociala medier kan aldrig, liksom övrig kriminalitet, helt elimineras. De kan dock kraftigt begränsas med medel/lagar som du riktigt skriver redan ligger inom demokratins ramar. Tittar vi historiskt så har mänskligheten alltid använt dessa medel. När landsgränser byggdes infördes olika former av personliga pass så att varje individ kunde identifieras. När telefonen infördes världen över så kopplades telefonnumret till någon form av användare. Vi har idag medel att hantera detta nya hot på samma sätt.
Det enklaste bör vara att EU går i bräschen och endast tillåter sociala medier där varje konto kan spåras till en enskild individ, liksom man gör med kreditkort, pass, körkort m m. Naturligtvis finns det individer och organisationer som kommer att kunna kringgå detta, men jag tror att hoten och hatet på internet skulle minska med över 90 %. De flesta fega nättroll skulle helt förlora sin anonymitet.
Men tyvärr går den tekniska utvecklingen alldeles för fort för våra samhällen… vi hinner inte med. Och de ekonomiska incitamenten för att låta anonyma konton översvämma vår värld är för stora. Här släpar den internationella lagstiftningen efter. Detta kan inte hanteras av enskilda länder. För att detta ska kunna hanteras gäller det att skapa en gemensam samsyn hos de styrande att detta ligger i mänsklighetens intresse. Just nu tar Trump emot för stora kampanjbidrag ifrån Megamiljardärerna och Putin vill fortsätta med sina trollfabriker. Här borde EU kunna gå i bräschen och skapa ny lagstiftning.
Skulle Sociala Medier regleras med krav på inloggning på ”BankId-nivå” skulle också många tystas, en del av dessa skulle förvisso vara ”troll” men långt ifrån alla.
Det finns många goda skäl för att människor måste kunna få vara anonyma för att inte på olika sätt riskera att utsätta sig själva och sina nära för trakasserier och repressalier av olika slag. I grunden är detta en demokratifråga, yttrandefriheten kan inte begränsas till de som legitimerar sig med ”BankId”.
Nu kan förstås ”vän av ordning” hävda att anonymiteten skall skyddas inom ramen för Sociala Mediers inloggningssystem. Helt allvarligt, är det någon som tror på att det skulle vara möjligt? Uppgifter ur digitala system läcker som ett såll och med jämna mellanrum förekommer ”skandaler” där även uppgifter från ”säkra” myndighetssystem kommit i orätta händer. Utifrån min bestämda uppfattning är det oerhört naivt att tro att det i Sociala Mediers plattformar skulle gå att implementera full säkerhet för personuppgifter, det kommer aldrig att ske.
Att begränsa yttrandefriheten med ”Bank-id” skulle vara ett allvarlig slag mot demokratin. Att stå upp för yttrandefrihet och demokrati innebär alltid att det finns ”baksidor”, ”baksidor” vi måste kunna förhålla oss till utan ”benhårda” regleringar och repressiva åtgärder. För att spetsa till det något (och ja det är överdrivet) – vi lever i Sverige och inte i den absoluta monarkin Nordkorea.
Det är inget nytt att det offentliga samtalet förstörs. Det gjorde det också i t.ex. Tyskland på 30-talet. När samhället går sönder gör också samtalet detta.
Vad som händer i hela den nordatlantiska världen är att de rika blir allt rikre, att de fattiga i många fall blir fattigare men alltid otryggare. Och sånt krossar samhället, om man ska tro Peter Turchin som har studerat samhällssönderfallen under olika tidsepoker. I synnerhet när de rika inte längre vill bidra ens med skatt och absolut inte med att organisera produktionskedjor som var deras ursäkt under 1900-talet.
Se vidare https://blog.zaramis.se/2025/07/29/narmar-vi-oss-ett-systemsammanbrott/.