I många svenska kommuner försöker man utrota jättelokor och dess nära släktingar när de dyker upp nånstans. Men kanske är det onödigt. I senaste Forskning och Framsteg (5/2010) finns ett par intressant artiklar om de giftiga lokorna, som ju är fyra stycken, tre inplanterade och en inhemsk. I en artikel står bland annat (bara läsbar i sin helhet för prenumeranter och köpare av papperstidningen):
Forskare i ett EU-projekt om jättelokor har nyligen undersökt olika sätt att bekämpa växten. De misslyckades med att använda insekter och svampar som biologiska bekämpningsmedel. Däremot visade det sig att får, getter, kor och svin kan hålla bestånden i schack. Dock bör man använda sig av djur med pigmentering i huden för att undvika risken för hudskador. I mindre skala finns även möjligheten till mekanisk eller kemisk bekämpning.
En delstudie i Tyskland visade att de lokaler som jättelokorna spred sig till har hög kvävehalt i jorden. Nästan inga av lokalerna var naturvårdsmässigt skyddsvärda. På de få skyddsvärda lokaler där jättelokor fått fäste hade man slutat med slåtter, bete och andra naturvårdande insatser. Man såg också att inhemska kvävegynnade arter höll på att vandra in. Det betyder att jättelokan inte var orsaken till den rubbade sammansättningen av arter på dessa platser, utan snarare en följd av den bakomliggande övergödningen i form av kväve i jorden.
Det är uppenbart att jättelokan kan ställa till besvär både för naturvård och friluftsliv. Men att säga att den inte har hemortsrätt i Sverige är att ge sig på verkan utan att se orsaken. Vi löser inte problemen genom att utrota jättelokan och dess släktingar. Andra kvävegynnade arter (både inhemska och främmande) kommer att ta deras plats så länge de kväverika miljöerna finns. I stället borde vi begränsa lokala kväveutsläpp och hejda igenväxning med hjälp av betande djur.
Det är alltså inte jättelokan och dess nära släktingar tromsöloka och hörsneloka som är det egentliga problemet. Utan övergödning och minskat bete och slåtter. Kanske borde man istället åtgärda detta istället för att ägna sig åt i stort sett meningslösa och misslyckade försök att utrota jätteloka och dess släktingar. Något som dessutom ofta istället drabbar den inhemska björnlokan som jag har lekt med många gånger som liten och aldrig märkt att den skulle vara farlig på nåt sätt. Minskade kväveutsläpp är ju dessutom bra på många andra sätt också.
Intressant?
Läs mer: SVD1, 2, 3, GP1, 2, HD, SVT1, 2, SR1, 2, 3, Ttela, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Jätteloka, Björnloka, Hörsneloka, Tromsöloka, Jättebjörnloka, Giftiga växter, Kväveutsläpp, Övergödning, Utrotningskampanjer, Flora, Natur, Jordbruk, Miljö
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
hej anders
lider du av lite nyhetstorka så här på sommaren? känns lite konstruerat att argumentera emot bekämpningen av jättelokan, den är verkligen inte trevlig. vad artikeln i f&f verkar tala om är lokans placering i projekt för att hålla landskapen öppna, inte om jättelokor i områden där människor tänkte vara, leka och så vidare.
ner med jättelokan!
katarina. Jag vet inte det. Skrev om lite andra saker idag bara. Och så läste jag nyligen Forskning & Framsteg. Grejen är att vanlig björnloka tydligen är lika farlig. Plus att man ju inte lyckas utrota jättelokan med mekanisk/kemisk bekämpning på traditionellt sätt. Men man kanske lyckas om man får ner möjligheten för den att växa.
Längs med Säveån finns på vissa ställen rena skogar av jättelokor. Och jag har inte hört att sepciellt många drabbats av skador på grund av det.
Jättelokan är inte behaglig att ha att göra med. Jag vet av egen erfarenhet att det kan svida jävlar om man får växtsaften på sig och att man får permanenta pigmentfel om det vill sig illa. Bomölla kommun använde(r?) får för att hålla lokan i schack, tydligen är får tokiga i växten när den är späd. Så det ska betas tidigt innan jättestammarna skjutit i höjden.
Jag hyr bostad bredvid ett äldre slott där man planterade i jättelokan som prydnadsväxt i parken. Numer har den spridit sig rejält i omgivningarna, men ingen bekämpning förekommer. Den växer som bäst på gammal åkermark….
Wonder: Bete håller alla lokor borta. Det är tydligt i artikeln i Forskning och framsteg.