Skönmålar människans natur

Boknytt
Skymningssång i Kalahari
Lasse Berg
Ordfront

Skönmålar människans natur

Nej, nej, nej, vill jag ständigt utbrista under min läsning och recension av globetrottern, frilansjournalisten och författaren Lasse Bergs välskrivna, spännande, faktaspäckade, bildsköna och 300-sidiga bok ”Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro”. Så nästan ensidigt snäll och god, som han skildrar, är bara inte människan!

Budskapet var samma i föregångaren och bästsäljaren (45.000 sålda) ”Gryning över Kalahari”. Och min reaktion som recensent var likadan då – en bra och intressant bok, men med en i mitt tycke alldeles för ljus syn på den mänskliga naturen. Men kanske hans böcker tjänar till att balansera upp den så utbredda vulgärdarwinistiska (folkliga och borgerliga) tron att ”människan innerst inne är egoistisk”?

Visst är människan, som Lasse Berg skriver, samarbetande, delande, givmild, empatisk, egalitär, ”vi-kännande”, vänskaplig, ”gruppnormföljande”, hjälpsam, altruistisk, ”gruppbehövande”, snäll, fredlig, samverkande, kelande, kontaktsökande, kommunikativ, kollektivistisk, rättvis, ”flockdjurig”, ”jämlikhetsivrande”, konfliktlösande, sällskaplig, ”gemensamätande”, välvillig, respektsökande, omhändertagande, sympatisk, moralisk, entusiastisk, optimistisk, frihetssökande, kulturell, nätverkande, ”grupptrygghetssökande”, ”gemenskaplig”, ödmjuk, samvetsöm, ”antihögmodig”, hederlig, social, gruppbildande och god.

Men alla människor överallt och i alla tider vet ju av egen erfarenhet att motsatsen till allt ovanstående, och allt däremellan, också finns. Vilket även är en balanserad (evolutions)vetenskaplig hållning – vi motiveras av både individuellt egenintresse och kollektiv moral.

Nu kan det tyckas som om jag kastar sten i glashus eftersom jag tillsammans med etnologiprofessor Åke Daun skrivit debattboken ”Snällare än du tror – Människan social av naturen”. Men vår bok var inte endimensionellt skönmålande, som Lasse Bergs verk, utan ville just balansera bilden av människonaturen. Att hon varken (i sitt genetiskt-kulturella påbrå) är så osjälvisk som Bergs båda böcker framställer det, eller så självisk som folk i allmänhet tror.

Lasse Berg skriver också, helt riktigt, att människan är ”skamkännande”, avundsjuk, ”skadeglädjig”, ”Jantelagig”, konformistisk, ”gruppacceptanssökande”, ”respekt-av-andra-beroende”. Samt ivrig att bestraffa/utesluta normbrytare, översittare, skrävlare, mobbare, girigbukar, snyltare, despoter, skränfockar, lurendrejare, svikare och andra som inte följer ”samhällskontraktet”.

Men dessa känslor beskrivs okritiskt i positiva termer – som absolut nödvändiga för samarbete och jämlikhet. Var finns författarens omsorg om individens frihet, självförverkligande, annorlundahet, och rätt till en (inom sociala ramar) sund omsorg om sig själv och sina nära och kära?

Jag får i sammanhanget flashbacks till min ungdoms ultrarevolutionära maoistiska skräckfantasier om likriktade robotmänniskor, vars enda personliga önskan är att ”Tjäna Folket”. Frihetlig jämlikhet missförstådd som totalitär likhet. Huga!

Ett bra samhälle kräver istället en rimlig balans mellan enhetlig, samlande och homogeniserande kollektivism (med välfärdslig omsorg tillika socialt ansvarstagande), och en mångfald av individuella personligheter och intressen, vilka berikar och kompletterar varandra. Konstruktiv social individualism. Lasse Berg, däremot, betonar okritiskt kollektivet.

Detta kan bero på hans positiva och spännande erfarenheter av Kalahariöknens sanfolk (”bushmän”) i sydvästra Afrika (kanske människans biologiska och kulturella urhem). De är de sista resterna av den nomadiserande jägarsamlarkultur som människan levde i under över 90 procent av sin tid som djurart. I de målande miljöbeskrivningar Lasse Berg är så bra på skildras deras urmänskliga jämlikhetstillvaro i romantiska termer – trots inslagen av benhård konformism och Jantelag.

Fastän jag personligen (som frihetlig rödgrön socialist) ser jämlikhet som politikens viktigaste mål (vid sidan av miljö), så reagerar jag på Lasse Bergs brist på nyans i sin hyllning till det gamla småskaliga, egalitära jägarsamlarsamhället. Ja, enligt ny intressant forskning, som Lasse Berg redovisar, har våra beteendetendenser till jämlikt, likvärdigt och chefslöst samarbete funnits med oss även under alla våra 6 miljoner år som tidiga homininer eller förmänniskor.

Lasse Berg beskriver hur vi för 10-15.000 år sedan lämnade detta jämlika paradis (”urkommunismen”, min anmärkning). Med bofasthet, jordbruk, arbetsdelning och storskalighet – med början i enkla jordbrukssamhällen som Nya Guinea – kom syndafallet in i det moderna samhället med dess krig, könsförtryck, åldersförtryck och sociala hierarkier av elit och massa. Alltså klassamhället – den hårda arbetsamma verklighet utanför Edens lustgård där vi människor sedan dess lever.

Rätt igen, men jag saknar återigen nyanserna i Lasse Bergs skildring av historien. Med mina kunskaper i marxistisk och evolutionär materialism skulle jag istället vilja beskriva den mänskliga samhällsutvecklingen så här:

Jordbrukssamhället skapade ett resursöverskott människor kunde slåss om inom gruppen, och mellan grupper, visst. Storskaligheten krävde även arbetsdelning och specialisering – en process i vilken hövdingar, präster och soldater ”automatiskt” och delvis oplanerat fick mer makt än bönderna. Detta skedde över hela världen eftersom det nya storskaliga komplexa samhällets problem var likartade.

Men, undrar jag, varifrån kom den hierarkiska benägenheten att skapa nya klassamhällen där den nybildade överklassen roffade åt sig mer av resurserna än vanligt folk fick? Att skylla allt på övergången till jordbruket (den neolitiska revolutionen), som Lasse Berg gör, förklarar inte detta. Varifrån, efter så lång tid med jämlikhet, kom lusten till ojämlikhet?

Som jag förstår evolutionsforskningen glömmer han vårt långa medfödda däggdjurs-primat-arv av ojämlik social hierarki – ett av våra äldsta gruppbeteendeanlag. Även om detta gamla hierarkiarv överlagrats med ett nytt jämlikhetsarv så har det knappast försvunnit – så brukar inte evolutionen normalt fungera (jag går inte in på tekniska detaljer här).

Den här evolutionshistoriska missen gör, menar jag, att Lasse Berg hamnar fel. Hans berättelse börjar först med de allt jämlikare förmänniskornas socialitet.

Och med dessa kom (liksom delvis hos schimpanserna/bonobos) en intelligens som möjliggjorde för vanliga flockmedlemmar att samordna sig och ”kräva” mer rättvisa, jämlikhet och viss begynnande protodemokrati – gentemot de dominerande alfahannarna.

”Tanken” var att skydda sig (försvara sig) mot alfahannarnas makthierarki, vilket som en sidoeffekt skapade en jämlikare flock. Detta kallas ”den egalitära revolutionen” – stenålderns jämlikhetsrevolution.

Socialpsykologiskt är det väl rimligt att anta att jämlikheten i sin tur ökade tryggheten i gruppen då alfahannarna inte längre kunde behandla sina underordnade hur som helst. Gruppkänslan borde också ha förstärkts av att flockmedlemmarna hamnade på en mer likartad ”kompisnivå”.

Jämlikheten torde därför även ha gynnat försvaret mot yttre fiender, och underlättat det gemensamma anskaffandet av föda. Jämlikhet och samarbete lär således ha förstärkts ömsesidigt i en positiv spiral över tid. Och det var ju just människans unika förmåga till avancerat samarbete som gjorde henne till jordens härskarart.

Med de senare mänskliga (Homo sapiens) jägarna-samlarna-fiskarna förstärktes denna kulturella egalitära tendens av likvärdig beväpning, språklig kommunikationsförmåga och kulturell normbildning. Någon gång under resans gång (hominintid eller jägartid) kom troligen jämlikhetsivern rent biologiskt in i våra gener. Olika forskningsresultat visar nämligen att vi människor reagerar känslomässigt negativt på ojämlikhet och orättvisor – vilket även kan mätas i hjärnan.

Men att vi fick nya jämlikhetstendenser betydde som sagt inte att de uråldriga hierarkitendenserna försvann. Båda dessa medfödda beteendedispositioner var, är och förblir med största sannolikhet delar av vår ärvda mänskliga natur – fast inte på ett oflexibelt deterministiskt sätt.

När sedan det storskaliga jordbrukssamhället kom för 10.000 år sedan var det inte bara den ökade samhällsstorleken och sociala komplexitetens inneboende logik som ledde fram till det hierarkiska samhället. Det var också våra medfödda, individualistiska och ojämlika beteendetendenser (som även Lasse Berg i skymundan verkar antyda att vi har). Dessa beteendeböjelser fick en kraftig möjlighet till ”comeback” – och tog den med full kraft.

Plötsligt fanns det i jordbrukssamhället nya lockande resurser. Plötsligt fanns det människor med mer politisk, ideologisk-religiös, och militär makt än andra. Plötsligt blev samhället så stort att ”folket” inte längre kunde samtala och samordna sig (därtill olika språk). Plötsligt var inte längre maktsökande individer (däribland psykopater) nåbara för befolkningens kritiskt granskande blickar och sanktionsmöjligheter.

Samtidigt fanns alltså den gamla latenta hierarkiska beteendebenägenheten kvar. Kombinationen av alla dessa faktorer (finns säkert fler) splittrade samhället i mot varandra stående klasser. Eller, kanske vanligare, i mindre klart avgränsade sociala skikt i pyramidform.

Jag skulle alltså vilja korrigera Lasse Berg. Vi har alltid haft beteendeböjelser till såväl hierarkisk ojämlikhet som till egalitär jämlikhet. Men under de förhållanden som rådde under den småskaliga jägarsamlartiden, där alla hade koll på alla, kunde ett jämlikt samhälle upprättas och vidmakthållas. Det moderna anonyma storskaliga jordbruks- och industrisamhället skapade däremot betingelser för klassamhällets gissel.

Lasse Berg skriver att en slutsats är oundviklig: ”Dagens stora problem – världsfattigdom, miljöförstöring, epidemier, våld, utslitning, social isolering, ojämlikhet, förföljelse och förtryck – har inte sin grund i människans natur utan i jordbrukets och civilisationernas uppkomst.”

Som jag förstår det är det både och: Det handlar om den statussökande ojämlika sidan av människans natur i kombination med det nya storskaliga samhället.

Människan kommer därför för överskådlig framtid att vara ambivalent självisk-osjälvisk, hierarkisk-egalitär, ”ond”-”god” i varierande proportioner (så länge vi inte tillgriper genmanipulering, hemska tanke). Vi kommer därför knappast att nå den (ortodox)marxistiska vänsterns tänkta samhällshistoriska ändstation, där urtidens jämlikhetskommunism för evigt är återupprättad på en högre teknisk nivå. Faran för nya klassamhällen finns där alltid. Historien har inget slut – varken ett kapitalistiskt eller ett kommunistiskt.

Klasskampen är därför potentiellt evig. Sociala intressemotsättningar kan ständigt poppa upp. Varken Stalins massterror eller Maos kulturrevolution kunde hindra att en ny partibyråkratöverklass växte fram ur socialismens ruiner. Ja, själva de förtryckande metoderna bidrog till ”reklassifieringen” och/eller var en del av den nya ”röda borgarklassens” makterövrarstrategi.

Varför realsocialismen urartade i nya ojämlika privilegiesamhällen har varit min stora personliga fråga i 30 års tid. Efter drygt tio års darwinistisk privatforskning tror jag att den evolutionära vetenskapen kan bidra till såväl svaret som lösningen (då utgår jag från att det i stora drag går att slå fast något om människonaturen som i någon mån går att använda i politiken – något inte alla forskare instämmer i).

Vill vi återskapa ett jämlikt samhälle måste vi, tror jag, studera de evolutionshistoriska betingelser som gynnar hierarki respektive jämlikhet i ett samhälle. Samhällen har varierat stort i detta hänseende, så uppenbarligen kan politiken påverka

Våra ”hierarki-gener” (vi har vid sidan av ”jämlikhetsgener”) är av allt att döma inget hinder för att bygga ett jämlikare samhälle. Vi påverkas ju av såväl biologi som kultur – en dikotomi och gränsdragning mellan arv och miljö som dessutom i dagens forskning framstår som mindre skarp (se exempelvis genkulturell samevolution & ”niche construction” *). Kultur kan också ses som en del av biologin.

Med våra egna val av värderingar kan vi närma oss, respektive fjärma oss från jämlikhet. I Sverige och andra västliga folkhem(s)länder ökade exempelvis jämlikheten fram till 80-talet, för att därefter ständigt minska. Om vi i framtiden kan nå fram till en fullständig ”jägarliknande” jämlikhet är dock en svårare fråga.

Försök i den riktningen har dock gjorts under de senaste dryga 200 åren. Detta alltsedan den moderna jämlikhetstanken föddes under den franska revolutionen. Tiden sedan dess – med dess kamp för nationellt oberoende, demokrati, socialism och välfärd – kan med visst berättigande kallas ”den moderna tidens egalitära revolution”. En jämlikhetsrevolution som, trots alla bakslag, nu avancerar vidare i arabvärlden.

Sedan Bastiljen stormades i Paris 1789 har många idéer för att uppnå ett jämlikare samhälle diskuterats och/eller praktiserats (med varierande grad av egalitär och demokratisk övertygelse). Några exempel:

Vanliga arbetarlöner till politikerna i Pariskommunen. Nationell demokrati. Folkhemmet med dess stora offentliga sektor och allmänna välfärdsrättigheter. Försök att minska skillnaderna mellan kroppsligt och icke-kroppsligt arbete i exempelvis Albanien. Arbetsplatsdemokrati. Folkbildning. Likhet inför lagen. Rödgardisternas kulturrevolution. Folkliga kooperativ. Självförvaltning. Folkbeväpning istället för en stående armé. Global demokrati.

Flera av dessa åtgärder har bidragit till ett jämlikare samhälle, och/eller har potential att göra det. De kan vara delar av lösningen på egalitarismens problem. Men ingenstans i världen har man ännu uppnått ett verkligt i grunden jämlikt samhälle.

Den kollapsade stalinistiska megamodellen (i Sovjet och Östeuropa) med dess topptunga byråkrati, statliga ägande och centrala planerande ledde inte heller till jämlikhet, snarare tvärtom. Och om vi tittar tillbaka i historien ser vi ju hur storskaligheten sammanföll med det nya klassamhället från jordbruket och framåt. Kanske är storskalighet – inte privatägande – det största hindret för jämlikhet?

Från gröna miljövänner för man fram tanken att vi av ekologiska skäl bör decentralisera samhällsordningen via småskaliga mer självförsörjande lokalsamhällen. Det kan också vara en tanke för att uppnå jämlikhet – mindre av toppstyrt internationellt näringsliv, mer av starkare lokala ekonomier i samverkan. Den globala makten byggd nerifrån.

Å andra sidan verkar dagens storskaliga komplexa samhälle vara en förutsättning för att försörja jordens stora och växande befolkning. Ökad centralisering har gått hand i hand med stigande standard.

Detta är kanske den gordiska knuten. Vi har svårt att idag klara oss utan storskaligheten, men med den är det kanske svårt att uppnå jämlikhet. Här finns plats för fantasifullt nytänkande och social ingenjörskonst.

Hans Norebrink

* Genkulturell samevolution & ”nischkonstruktion” innebär i korthet att människan i unik grad har en genetisk disposition till lärande och socialitet, vilket möjliggör skapandet av kultur och omformning av miljön, alltså nya omgivningsfaktorer som i sin tur påverkar människans sociala och genetiska evolution, och så vidare i ett ständigt, likvärdigt och ömsesidigt samspel mellan genetik och kultur – vilket tillsammans formar människans natur (till exempel hennes troliga sociala benägenhet för såväl hierarki som jämlikhet).

Läs också: Optimisten Lasse Berg

Läs mer: DN, SVD, GP, EX, Knuff, SR, Allehanda, AB,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Skymningssång i Kalahari, Lasse Berg, Människans natur, Åke Daun, Jantelag, Jämlikhet, Sanfolket, Hierarkier, Edens lustgård, Jordbrukssamhälle, Jägarsamhälle, Gruppbeteende, Demokrati, Klasskamp, Darwinism, Evolution, Biologi, Natur, Kultur, Böcker, Jordbruk, Samhälle

219 kr hos Adlibris