Kan vänsterpartiet bli ett brett vänsterparti?

Just nu arbetar vänsterpartiets Framtidskommission med just framtiden för vänsterpartiet. Diskussionerna är i alla fall delvis öppna och offentliga. Det dokument som står i centrum för diskussionen är ett strategidokument som finns publicerat på Framtidskommissionens hemsida. Jag tycker dokumentet i viss delar säger vettiga saker, om än ofta saker som är självklara, men som kanske behöver sägas. När det gäller själva interndemokratin och partibyggandet så skriver man bland annat så här i dokumentet:

26. Vänsterpartiet ska ha en livlig och utvecklande interndebatt, samtidigt som den inte får sätta käppar i hjulet för att demokratiskt fattade beslut genomförs. Det är inte samma sak som att vara en auktoritär organisation där man sluter leden. En viktig del av interndemokratin, är att respektera – och genomföra – beslut som en majoritet av medlemmarna fattat. För att alla medlemmar ska känna sig delaktiga måste våra processer vara breda och genomgripande. Vägen fram till ett beslut är minst lika viktig som själva beslutet. Politiskt arbete i Vänsterpartiet ska kunna vara roligt. Det 5finns ett värde i att kunna ordna sociala aktiviteter, gärna med politiskt tema, där medlemmar och sympatisörer får träffas och ha trevligt.

27. När klimatet i omvärlden hårdnar måste vi värna vår organisation. Vänsterpartiet backar upp sina förtroendevalda och de förtroendevalda lyssnar på de som de fått förtroende av. Partistyrelsen har fått förtroende av kongressen att vara hela partiets politiska och organisatoriska ledning. Partistyrelsen måste bättre än idag vara ute i distrikten och lyssna in, förankra och förklara fattade beslut. En närvarande ledning är nödvändig för att bygga ett starkare och ett mer sammanhållet Vänsterparti. Att vi är ett brett parti, men många olika åsikter, är vår styrka. Men vi får aldrig glömma bort våra politiska motståndare alltid finns utanför partiet. Vi behöver slå vakt om den kamratliga tonen i interndebatten. Vi sätter oss över internt positionerande och destruktiva konflikter och lägger istället vår tid och kraft på de samhällsproblem som vi vill förändra. I framtidens Vänsterpartiet har vi distrikts- och partiföreningsstyrelser med självförtroende och kunskap nog att göra lokal politik av våra gemensamma prioriteringar. Det är på lokal nivå vi träffar människor, det är där den viktigaste konkreta verksamheten kan realiseras. Därför måste vi bygga ett starkare och flexiblare Vänsterparti ute i landet.

Det är i princip det man skriver om det. Ärligt sagt är det inte mycket och det är inte heller något som per automatik innebär att man vill bygga upp ett parti som exempelvis Die Linke i Tyskland och Enhedslisten, som tillåter organiserade oppositioner. Men redan idag finns det en sådan inom vänsterpartiet, om än mycket liten. Det handlar om den halva av gamla Offensiv som inte blev Rättvisepartiet Socialisterna och som tidigare hette Socialisten. Idag är denna grupp splittrad i två, Socialisten och Avanti. Jag vet inte riktigt vad det är för skillnader, men de är aktiva inom Vänsterpartiet.

Dessutom finns det tecken på att vänsterpartiet värderar Enhedslisten högre än sitt gamla danska systerparti Socialistiska Folkeparti (SF). I år skickade Vänsterpartiet för första gången en riktig tungviktare till Enhedslistens kongress, nämligen Lars Ohly. Detta kan tyda på att det finns förutsättningar för att Vänsterpartiet kan acceptera den typen av intern organisering som finns inom Enhedslisten.

Gus Kaage, tidigare medlem i Socialistiska Partiet och sen en tid aktiv i Vänsterpartiet skriver också vänsterpartiet och han har en del kritik kring Framtidskommissionens dokument som handlar om en annan aspekt än den jag skrivit om här. Han skriver:

Det jag mest förvånas över är att kopplingen mellan rörelse och handling i strategidokumentet är så otydlig. Innehållet i begreppet folkrörelsesamverkan, där miljögrupper, fackföreningar, enfrågerörelser och opinionsgrupper samverkar kring sakfrågor, finner jag inte riktigt. Inte heller vilka frågor som är de verkligt prioriterade. En analys av LO som byråkratiskt styrd av socialdemokratin saknas helt (vad jag kan se). Sist men inte minst är klimatkrisen och de krav den ställer på en förnuftig samhällsomvandling i grunden reducerade.

I övrigt håller jag med honom om att systemet med två talespersoner kan vara vettigt och att det kanske inte spelar så stor roll vem som är partiledare men att ett byte behövs. Jag tror kanske att jag skulle föredra Jonas Sjöstedt framför Lars Ohly. Men det var länge sen Gus Kaage lämnade Socialistiska Partiet och min uppfattning är att kritiken som riktas mot den organisation jag är med i slår lite fel på grund av det (han är ju inte helt oinformerad om partiet dock, vi är ju goda vänner och diskuterar frågan ibland och jag tror han även gör det med andra medlemmar i SP).  Det är inte här platsen att gå närmare in på det utan det får jag göra nån annan gång. Kanske. Kritiken mot min partikamrat Ronny Åkerberg får denne svara på själv. Däremot är jag helt överens om Gus Kaages kritik av vår tidning Internationalen.

Läs också:

Intressant?
Läs mer: Flamman, Arena1, 2, Jinge, Legnemark, Raving,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4AB1, 2, 3, 4, 5, 6,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Oavsett vad våra stadgar säger; Vi har ju haft olika typer av intern opposition under alla de år jag varit med, från olika håll, och inte förrän man satte upp en lista i konkurrens med partiet under ett val fick det följder. Det är bara att inse, Vänsterpartiet är rätt brokigt gäng, och jag tror nog vi vill ha det på det viset varvid uteslutningar och sån skit inte finns på agendan. Ett bra vänsterparti har ju ett gäng starka viljor som stångas, annars blir det inte mycket till utveckling.

    • Vi får se, Fredrich, Vad ni beslutar och vad som händer inom SP.

  • Pingback: Vad medlemmarna vill ha av vänsterpartiet | Svensson()