Som alltid när det blir upplopp, finns det grundläggande orsaker, utlösande saker, folk som hänger på och rena banditer som ägnar sig åt plundring. De senare får alltid en stor plats i borgerlig media då de alltid vill försöka misskreditera upprorsmakare och sociala protester av olika slag. Rapportering i borgerlig media är därför inte alltid att lita på. När de skriver att fotbollshuliganer bildar medborgargarden så vet jag att det till stor del är högerextremister. Millwalls fotbollshuliganer som nämns är ofta nazister (en del av dem är mina släktingar, folk jag känner). Det är högerextremister som skickar ut sina garden på gatorna, det handlar inte om fotbollshuliganer. Det handlar om högerextremistiska våldsverkare som i stor usträckning också är gangsters, yrkeskriminella.
De bakomliggande orsakerna till kravallerna och varför mer polis inte är lösningen har jag jag redan skrivit om. Men jag ska ändå citera en skribent i Independent:
My own view is that the police in this country do an impressive job and unjustly carry the consequences of a much wider social dysfunction. Before you take a breath of sarcasm thinking ”here she goes, excusing the criminals with some sob story”, I want to begin by stating two things. First, violence and looting can never be justified. Second, for those of us working at street level, we’re not surprised by these events.
[…]
If this is a war, the enemy, on the face of it, are the ”lawless”, the defenders are the law-abiding. An absence of morality can easily be found in the rioters and looters. How, we ask, could they attack their own community with such disregard? But the young people would reply ”easily”, because they feel they don’t actually belong to the community. Community, they would say, has nothing to offer them. Instead, for years they have experienced themselves cut adrift from civil society’s legitimate structures. Society relies on collaborative behaviour; individuals are held accountable because belonging brings personal benefit. Fear or shame of being alienated keeps most of us pro-social.
Working at street level in London, over a number of years, many of us have been concerned about large groups of young adults creating their own parallel antisocial communities with different rules. The individual is responsible for their own survival because the established community is perceived to provide nothing. Acquisition of goods through violence is justified in neighbourhoods where the notion of dog eat dog pervades and the top dog survives the best. The drug economy facilitates a parallel subculture with the drug dealer producing more fiscally efficient solutions than the social care agencies who are too under-resourced to compete.
[…]
It’s not one occasional attack on dignity, it’s a repeated humiliation, being continuously dispossessed in a society rich with possession. Young, intelligent citizens of the ghetto seek an explanation for why they are at the receiving end of bleak Britain, condemned to a darkness where their humanity is not even valued enough to be helped. Savagery is a possibility within us all. Some of us have been lucky enough not to have to call upon it for survival; others, exhausted from failure, can justify resorting to it.
Our leaders still speak about how protecting the community is vital. The trouble is, the deal has gone sour. The community has selected who is worthy of help and who is not. In this false moral economy where the poor are described as dysfunctional, the community fails. One dimension of this failure is being acted out in the riots; the lawlessness is, suddenly, there for all to see. Less visible is the perverse insidious violence delivered through legitimate societal structures. Check out the price of failing to care.
Jag är överens med henne. Det är inget polisiärt problem. Det är ett socialt problem. Ett grundläggande socialt problem som inte kan lösas med mer poliser eller större polisiära insatser. Ungdomarna som deltar i plundringen och kravallerna kan inte bli bättre medborgare genom mer förnedring och våld. Det är därför bra att den brittiska polisen har en ganska avvaktande taktik gentemot upploppsmakarna och upploppen.
De sociala problemen kan inte polisen lösa. Det kan endast politikerna. Och i 40 år har politikerna i Storbritannien fört en politik som förvärrat de sociala problem som skribenten i Independent skriver om. Den politik som skapat många unga utan framtidshopp, utan arbete och där kriminalitet ger bättre lön för mödan än vad samhället i stort kan erbjuda. Problemet är likadant i de flesta länder i Europa och vi har i Göteborg sett uppflammande oroligheter av samma orsaker ett flertal gånger de senaste åren.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Upplopp, Sociala problem, Borgerlig media, Fotbollshuliganer, Högerextremister, Medborgargarden, Nazister, Polisen, Våld, Kravaller, London, Storbritannien, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
En livstid av fattigdom, maktlöshet och marginalisering fyller en krutdurk av rättmätig ilska och frustration. Polisen skjuter ihjäl en person och *BANG* hela stadsdelar exploderar, hundratals människor strålar samman i varje gatuhörn, adrenalinet rusar i blodet, de tänker: Det här är bättre än en fotbollsmatch (och fan så mycket biligare)! De känner att de är i kontroll – kanske för första gången i sina liv, de jagar iväg polisen som trackaserat dem, tar saker de inte har råd att köpa, somliga går längre och bränner ner hela byggnader. I massorna finns kriminella men de flesta är vanliga ungdomar, en del äldre. Men morgonen kommer, berusningen har klingat ur och saker och ting framträder i ett annat ljus, makten var en illusion. Statsapparaten har återhämtat sig från chocken, 16,000 poliser återställer Ordningen, gata för gata, hus för hus – hundratals arresteras och de som inbillade sig att de bestämde kommer att få betala ett högt pris för det. I opinionsmätningarna kommer högerextremister att gå fram och David Cameron kommer annonsera satsningar på ökad myndighetskontroll snarare än fritidsgårdar och vårdcentraler.