Ökande barnfattigdom?

Klyftorna i Sverige ökar mellan fattiga och rika. Andelen av Sveriges barn som växer upp i fattiga hem ökar i vissa kommuner enligt siffror för kommunerna i Sverige som Sveriges Radio låtit SCB ta fram. Rättare sagt, de har tagit fram siffror som visar på risken för barn att växa upp i fattigdom ökar i vissa kommuner men inte i alla, vilket inte riktigt är samma sak som fattigdom. En familj riskerar fattigdom om den har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten i Sverige. Som exempel betyder det att en ensamstående förälder med ett barn tjänar under cirka 14 000 kronor i månaden. Ser man till alla landets alla kommuner sammantaget så är barnfattigdomen relativt oförändrad sedan 2005. Men risken för barnfattigdom har ökat i 187 kommuner och bara minskat i 101.

Landskrona, Malmö och Årjäng är tre kommuner som ligger i botten. Men redan där avslöjas en fälla och ett fel i undersökningen. Om föräldrarna arbetar och skattar i Norge, men bor i Sverige, ser det i svensk statistik ut som om familjen är fattig. Men det är naturligtvis inte fallet. Kommuner i Värmland, som Årjäng och Eda, nära gränsen till Norge ligger därför lågt på dessa listningar, men det är sannolikt  fel på statistiken i de fallen. Andra fattiga kommuner är Pajala och Botkyrka. Ett annat problem är att jämförelser på kommunnivå är helt inadekvata, helt meningslösa när det gäller storstadskommuner som Göteborg, Stockholm och Malmö. För de kommunerna och kanske alla städer/kommuner med omkring 100 000 invånare vore jämförelser på stadsdelsnivå och samhällsnivå mer meningsfulla.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

18 svar på “Ökande barnfattigdom?”

  1. Det stora problemet är inte bara de luddiga kriterierna för 60 % av medianinkomsten. I övriga världen räknas barn som fattiga om deras föräldrar har mindre än 50 kr/dag att leva på. Obs totalt för familjen. Så kriterier för vilka barn som är fattiga är inte solklara.

    Andra problemet är de värderingar många politiker oavsett hemvist tar till:
    * inte ha råd att resa utomlands på semester…. men hallå det har under mina 62 levnadsår ingalunda varit en självklarhet varken för arbetare eller tjänstemän. Många som rest har lånat för att resa och precis som de som lånat till hus fått dra av den låneräntan.

    * Inte ha internetuppkoppling hemma…. Även om en uppkoppling är vanlig i dagens Sverige, känner jag många i olika åldrar som av skilda skäl inte har egen dator uppkopplad till nätet. Inte i sig något fattigdomskriterier i varje fall inte ensamt.

    * Inte ha egen mobil…. känner många föräldrar oavsett härkomst och barns ålder som inte är beredda att låta sina barn ha egen mobil innan de blir ’tillräckligt’ gamla. Detta med ålder kan i en del fall vara 12 år i andra att de skall gått ut grundskolan. Vilket jag som gått Lärarhögskolan mycket väl kan respektera utan att ta för givet att det barnet är fattigt.

    * Inte ha märkeskläder…. tja när jag var ensam mamma, min dotter är nu 29, och hade ont om pengar när jag sadlade om för att läsa till SO-lärare, så fick man ärva barnkläder. Barn växer ur kläder mycket snabbt och det går att få tag på begagnade kläder billigt på second hand om man inte har någon att ärva kläder av. Men det där med märkeskläder är enklare än så. Det går ofta att på second hand få tag på en märkesjacka eller en märkesjumper under 50 kr.Leta på andra ställen i städerna än närmaste second hand. Räcker med ett sådant plagg per år för att barnet inte skall behöva bli retad. Inte är det någon fattigdom att inte ha råd att köpa nya märkeskläder.

    * Skolresor. Jag har ännu inte stött på en enda skola som inte hjälpt familj att söka bidrag från frivillig organisation om pengar till resa inte täckts upp av det skolan betalar eller skolförening samlat in.

    1. Flera av de saker du pekar på är sånt som fattiga inte känner till eller inte klarar av att fixa. Du är (var) ju själv lärare, medelklass och vet hur du ska göra, vart du ska vända dig osv. Förhållandevis väletablerad och resursstark helt enkelt.

      Det är inte absolut fattigdom som är problemet i västvärlden. Utan just relativ fattigdom (läs exempelvis Jämställdhetsanden). Därför är det ett riktigt sätt att mäta som man använder sig av

      1. Tycker ändå kriterierna är fel. Så länge barn har hela och rena kläder samt föräldrarna kan sätta mat på bordet, så är kriterierna felaktiga.

        Det finns de som inte har råd att resa utomlands, inte råd att låta barnen ha egen dator och/eller mobil, men som ändå lever ett rikt liv socialt och kulturellt med utflykter medförande hemgjorda smörgåsar och egen gjord saft till badstränder eller skog. Det finns de som inte har pengar men tid att ge sina barn till att sitta och spela gammeldags spel eller lägga pussel eller bara njuta av att vara tillsammans. Allt kostar inte och det behöver inte kosta så mycket om man lägger undan de få enkronor man får tillbaka i affären till oförutsedda utgifter eller att en dag göra något speciellt under sommarlovet. Detta speciella kan vara att börja dagen att åka  kollektivt till Saltholmen, ta båten till Vrångö och om man tål köpa räkor att äta till hembakat bröd efter badet. Eller så kan det vara att gå runt i Botaniska samt gå över till Slottskogen, fika på en medhavd filt och satsa de få pengar man har att köpa mjukglass på hemvägen. Allt behöver inte vara så perfekt och ’fint’

        1. Men det är inte det som det handlar om. Det är upplevd orättvisa, upplevd fattigdom som är problemet, som skapar problem. Med sjukdomar, kriminalitet osv. Det är skillnaderna som är problemet. Läs forskningen.

          1. Sjukdomar har i alla tider behandlats styvmoderligt i Sverige. Detta oavsett vem eller vilka som suttit i regeringen.

            Kriminalitet märker man mer idag och mycket beror på att råmodeller saknas, av ett eller annat skäl vi kan gärna diskutera den biten, för uppväxande barn i ett mycket stressigt (inte minst tidsmässigt) samhälle.

            Den största orättvisan är vi nog inte eniga om, men enligt mitt sätt att se, så är det inte rättvist att två personer som gör samma jobb får ut olika i handen för att den ena lånar till resor m.m. och får dra av räntan medan den andra sparar för att få ihop pengar till kontantinsats till bostad eller bil. Tycker att det är skillnad på vad folk lånar till och att rent nöje och slöseri aldrig skall premieras.

            Det kan skilja mer i handen mellan de två personerna i exemplet än mellan en mellanchef utan lån och en arbetare oavsett om arbetaren arbetar vid ett skrivbord eller i en industri. Det är något som sällan kommer fram i fattigdomsdebatten. Många av de som utifrån kriterierna är ’fattiga’ är personer som inte tar lån och inte kan göra reseavdrag utan tvingas betala ’hela’ skatten utan avdragsmöjligheter.

          2. Att folk är olika bra på att hantera sina pengar är inget vi kan göra nåt åt. Det betyder att även om vi all hade lika mycket pengar från start skulle vi inte leva lika. En del skulle ha det sämre (exempelvis för att de dricker eller spelar). Men det förändrar inte att mätkriterierna är rätt.

  2. Oj. Jag fick aldrig höra om några bidrag till alla skolutflykter och skidresor skolan gjorde då jag var sjuk och var tvungen hålla stenhårt i plånboken. Skolan tog för givet att man skulle betala. Och kommunens ekonomiska rådgivning ansåg att såna saker var utöver vad som ansågs rimligt.Mina barn fick vara hemma då. Men det är ju alltid medelklassens besservissrar som minnsann ”vet”……från sin lilla välbärgade bubbla. Idag är jag frisk och medelklass själv. Har det gott ställt och barnen är vuxna. Men jag har inte glömt….

    1. Det brukar vara skolsköterskan som är den som känner till det mesta om detta. Förr när det var vanligt med skolpsykologer var det också där kunskap fanns. Annars finns det flera av frivillig organisationerna, och många av de fonder som kommunen har hand om som det går att söka och få pengar ur. Har själv aldrig sökt men vet många som fått. Kriterier för att få söka varierar men donationsfonder finns att hitta via biblioteket som kan hjälpa till.

      Utöver det finns det för de som bor i Göteborgs regionen en litet omtalad grupp, ’bara’ 7000 medlemmar (dvs var 10 person i Göteborg) med alla varianter på inkomst och standard’ på Facebook där man ger bort eller byter bort allt från teleskop till kläder och husgeråd. Gruppen hjälper i det tysta medlemmar som behöver det där lilla extra.  Min dotter är medlem och jag har själv fått hjälpa till att lämna över leksaker samt vinterskor till de som hört av sig för att de behövt. Byten av kläder är vanligt förekommande. De skall vara hela och rena. Även de som inte har mycket kanske har t.ex. ett serveringsfat de aldrig använder eller urväxta barnkläder.

      1. Skolsköterskor finns inte längre på de flesta skolor. Det är gammal information.

        Små ”hjälpgrupper” är väl ok, men de avhjälper inte problemet.

        1. När var 10:e göteborgare är med i en grupp och flertalet av de som är med inte har mycket pengar eller ens lever mer än 50 kr över existensminimum, så är det en mycket positiv sak sett ur min ståndpunkt.

          Alla skolor i Sverige är skyldiga att ha skolsköterska. Dock är det inte reglerat hur många timmar skolsköterska skall vara till hands. Om en skola inte har skolsköterska så måste skolan ha avtal med närmaste vårdcentral. Är så inte fallet, så är det dags att anmäla skolan till Skolverket. Ingår i det som är obligatoriskt för att få driva skolor.

  3. Den relativa fattigdomen är precis lika allvarlig i ett fattigt land som i Sverige. Att det skulle finnas någon slags betydelsebärande skillnad mellan dessa fattigdomsbegrepp är ett liberalt feltänk som tyvärr många på vänsterkanten också gått på.

    Den relativa fattigdomen är oerhört kostsam för samhället då den innebär att en stor grupp människor inte kan växa till sin fulla potential därför att de saknar access till vissa resurser som exempelvis information eller kulturella upplevelser.
    I ett fattigt land kan ett barn tvingas tigga på gatan, eller börja arbeta redan i tonåren till en lön som omöjliggör att man uppnår sin fulla potential som samhällsmedborgare. Man saknar access även till grundläggande utbildning.
    I ett högteknologiskt rikt land motsvaras detta av att inte ha access till det som kamraterna har och som bidrar till deras individuella utveckling. Det säger sig självt att ett barn som inte kan följa med på skolutflykten, eller inte har råd med internet hemma utestängs från möjligheter att växa.
    I båda fallen slänger samhället värdefulla resurser på soptippen helt i onödan.

    Jag har jobbat snart ett decennium i fattiga länder och det som slår en är hur till exempel skolan som resurs för fattiga har ett relativt sett mindre värde i ett rikt land jämfört med ett fattigt. I ett rikt land krävs det access till flera informationskällor för att klara sig väl, medan det i ett fattigt land är byskolan som kan vara den enda alternativa informationskällan utanför familjen.
    Men i båda fallen är det den relativa fattigdomen som begränsar accessen till dessa alternativa kunskapskällor.

    Själv har jag insett att det är en är fundamentalistiskt religiös tro på ökade klyftor bland liberaler numera. Om man hade haft den minsta vetenskapliga ansats borde man ju kunnat säga vilken Gini-koefficient som ger maximal välfärd sett över hela samhället. Eftersom man inte vill svara på detta så får vi väl betrakta det som ett bevis för att de faktiskt inte vill alla medborgares väl. Och så undrar man var ” klasshatet” kommer ifrån? De är ju inte bara religiösa fundamentalister, de är ju uppenbarligen svagsinta också, de där liberalerna.

    1. Relativ fattigdom är problemet. Men jag har bara lästa om problematiken i förhållande till de rika länderna. Därför hänvisade jag enbart till det. Vi är överens.

      1. Jo jag vet vi är helt överens. Men det är väldigt olyckligt att man i den här debatten inte inser att relativ fattigdom finns också i utvecklingsländer. Det är till och med så att det är där man tydligast ser problemet. Även en ganska politiskt mörkblå svensk förfäras ju över olikheterna i Brasilien eller Indien. Och så ger man en liten välgörenhetsslant till Percy Barnevik för att hjälpa fattiga som inte ”har chansen att växa” därför att de saknar access till viktiga resurser.

Kommentarer är stängda.