Vatten – en gemensam resurs som inte ska vara privatägd

Färskvatten finns det en begränsad mängd av på jordklotet. Rent färskvatten, rent sötvatten. På vissa delar av jordklotet finns det mycket vatten. På andra lite. Vatten är därmed med nödvändighet en resurs som måste betraktas som gemensam, kollektiv. För alla människor. Vatten kan dock användas på många olika sätt och faktiskt flera gånger.

Vatten används som dricksvatten. Detta är livsnödvändigt för människor och bör vara en resurs som inte kan lämnas över i privata händer eller privat kontroll, med undantag av mindre brunnar för enskilt bruk. Produktion och distribution av dricksvatten bör ägas gemensamt, av alla och vara tillgängligt för alla. Fritt och gratis.

Regnvatten och vatten i floder och år kan användas för att fördelas på till olika marker för att ge vatten i rätt mängd vid rätt tillfälle till det som odlas. För det krävs dammar och kanaler som måste organiseras och skötas kollektivt. Det gemensamma bör besluta om fördelning av sådana resurser och nyttjanderätterna bör ges till föreningar, kooperativ och andra typer av kollektivt organiserade sammanslutningar bland de som behöver nyttja vattnet. Privata nyttjanderätter av vatten för detta ändamål bör inte vara tillåtet. Eftersom denna användning av vatten kommer i konflikt med andra användningsområden måste beslut tas i gemensamma demokratiska församlingar på lämplig nivå om vem/vilka som ska ha nyttjanderätten och hur mycket vatten de får använda sig av inom ramen för sin nyttjanderätt. En slags kvoter helt enkelt. I detta sammanhang bör den totala nyttjanderätten som kollektivet har kanske inte vara överlåtbar, men de kvoter enskilda brukar får kanske kan göras köp- och säljbara. Detta på samma sätt som det fungerar med individuella överlåtbara kvoter inom det pelagiska fisket idag. På det sättet kan nya jordbrukare etablera sig och andra sluta vara jordbrukare. Detta skulle ju knappast existera i Sverige med det överskott på vatten som finns här, men i torrare länder skulle det ju vara vanligt.

Vatten i bäckar, åar och floder kan användas som kraftkälla, genom produktion av el genom att direkt driva sågverk och kvarnar. Den typen av användande kräver nån form av fördelning av resursen. Fallsträckor i små bäckar och åar i södra Sverige kan därför vara en uppdelade på en lång rad markägare och vattensystem med ingående gemensamma dammar och regleringsmagasin. Detta kräver ett kollektivt gemensamt agerande. Men själva kvarnarna och sågverken tillhörde ofta en gård, den gården hade nyttjanderätten så att säga. Även enskilda personer kunde ha nyttjanderätten till vattnet. Så har det traditionellt också varit i Sydsverige. Mycket av detta har idag försvunnit, inga kvarnar och småsågverk finns kvar. Ingen sköter längre dammarna. Men vattnet är fortfarande en kollektiv egendom.

Idag handlar nyttjanderätt i små vattendrag kanske mer om hur starka och friska fiskstammar ska kunna återkomma till de små vattendragen. Hur vandrande fisk ska kunna vandra förbi gamla dammar och små industrianläggningar? Vem som ska ha fiskerätten i sjöar och vattendrag och liknande frågor. Samtidigt borde det också vara rimligt att små vattendrag i framtiden utnyttjades för elproduktion i högre grad än nu. Småskalig vattenkraft är ytterst klimatvänlig och bra. Men som sagt i viss konflikt med förekomsten av liv i den aktuella ån eller bäcken.

Stornorrfors vattenkraftverk

I större svenska vattendrag finns ofta jättelika dammar och en lång rad stora vattenkraftverk. Nyttjanderätten av vattenkraften har lämnats över till stora kraftbolag som tjänar stora pengar. Detta är inget principiellt problem om det handlar om ett statliga företag eftersom vinsterna från verksamheten då kommer det gemensamma till godo (förutsatt att verksamheten inte missköts och det som är allas egendom spekuleras bor på olika mer eller mindre bra affärer). Men det är ett problem att stora privata företag år efter år garanteras jättelika vinster utifrån något som är gemensam resurs. Det vore därför rimligt om nyttjanderätter för elproduktion ur älvar och åar gavs på en begränsad period. Med tanke på att det handlar om stora investeringar så bör det dock vara långa perioder. Nyttjanderätterna ska naturligtvis även i detta sammanhang vara överlåtbara.

Stora dammar och vattenkraftverk kommer ofta i konflikt med andra intressen. Naturvården, jordbruket, skogsbruket, rennäringen osv. Det betyder att besluten om hur resurserna ska utnyttjas bäst måste fattas i demokratisk ordning där olika intressen kan vägas mot varandra. Att överlämna alltför mycket makt till privata storföretag förefaller därmed inte rimlig. Våra demokratiska institutioner är de som ska ha den yttersta makten över fördelningen av nyttjanderätterna till den gemensamma resursen vatten.

Olika konflikter kring vattendrag och dess användning kan bara lösas gemensamt, tillsammans och därför bör alla vattendrag betraktas som gemensam kollektiv egendom. Nyttjanderätten kan ges till sammanslutningar, föreningar eller företag (kooperativ, statliga eller privata). Nyttjanderätterna bör i de flesta fall vara överlåtbara, sälj- och köpbara. Precis som när det gäller fisk, malm och mineraler. Det bör inte vara för evigt utan på ett lämpligt antal år varefter det nyttjanderätten och dess innehavare prövas igen. Till samhället, kollektivet, gemenskapen, måste naturligtvis betalas en viss avgift för nyttjanderätten så att alla kan få nytta av utnyttjandet av den gemensamma resurs vatten är.

Intressant?
Media: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, AV1, 2, NyTek1, 2, IDG1, 2, 3, 4, 5, 6,
Läs även andra bloggares åsikter om Äganderätt, Vatten, Dricksvatten, Sötvatten, Färskvatten, Vattenkraft, Dammar, Kvarnar, Sågverk, Nyttjanderätter, Ägande, Jordbruk, Bevattning, Demokrati, Kollektiv egendom, Elproduktion, Ekonomi, Samhälle, Politik