I samarbete med Magnus Karlsson, docent vid Ersta Sköndal Högskola, har Sveriges sju stadsmissioner tagit fram ett underlag som visar hur den svenska fattigdomen ser ut i verkligheten. De samlade erfarenheterna från stadsmissionernas sociala verksamheter som nu sammanställts i årets fattigdomsrapport tydliggör att bortom myndigheternas statistik finns ett utanförskap som är mer långtgående än man tidigare trott.
Det handlar inte bara om människor som av olika skäl inte har tillgång till de allmänna välfärdssystemen, som EU-migranter och papperslösa. Bland de allra fattigaste i vårt samhälle finns också en grupp människor som egentligen borde ha rätt till stöd men som av någon anledning inte får det, individer som av olika skäl hamnat mellan stolarna.
-Vi upptäckte som en del i det här arbetet att det finns en grupp bland dem som stadsmissionerna möter som har personnummer, men som trots det av olika anledningar befinner sig helt utanför systemet. Människor som inte har någonting blev plötsligt synliga, säger Lennart Forsberg, Socialchef på Göteborgs Stadsmission.
– Det finns en grupp människor med personnummer som befinner sig helt utanför systemet och forskningsrapporten ”Stadens fattiga” synliggör dessa. Människor som inte har någonting blev plötsligt synliga, säger Marika Markovits, ordförande Sveriges Stadsmissioner.
-Bland de allra fattigaste finns också långvariga biståndsmottagare. Eftersom det inte är tänkt att ekonomiskt bistånd skall vara annat än en övergångslösning har dessa människor ofta en helt urholkad ekonomi. Man har svårt att köpa mat i slutet av månaden och om saker som behövs i vardagen går sönder har de ingen möjlighet att köpa nytt, säger Lennart Forsberg.
I diskussioner om fattigdom görs en distinktion emellan absolut och relativ sådan. Båda är lika viktiga att lyfta eftersom de på olika sätt påverkar människors livssituation på ett negativt sätt. Samtidigt har den absoluta fattigdomen under lång tid setts som något som främst finns på andra håll i världen. I den offentliga bilden av Sverige har de allra fattigaste definierats bort. Det har blivit en sanning att i välfärdslandet Sverige har alla människor i alla fall mat på bordet och tak över huvudet. Att vi har ett skyddsnät utan maskor. Så är det inte. Magnus Karlsson har i sina studier kunnat urskilja åtminstone två nivåer av fattigdom som ligger under den officiella definitionen, vilken oftast syftar till människor som är berättigade till ekonomiskt bistånd.
Sveriges Stadsmissioner hoppas att Fattigdomsrapporten skall leda till en mer djupgående diskussion om fattigdom i vårt land. Rapporten kommer att vara återkommande eftersom det finns ett stort behov av mer omfattande kunskap om fattigdom, och ett behov av, att lyfta fattigdomsfrågan högre upp på samhällets agenda. Vi måste bryta tystnaden kring den absoluta fattigdomen i Sverige.
Svensson/Sveriges stadsmissioner
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Karlsson, Ersta Sköndal Högskola, Sveriges stadsmissioner, Lennart Forsberg, Marika Markovits, Fattigdom, Fattigdomsrapport, Välfärd, Rättvisa, Klass, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.