Vänstern måste gå sin egen väg

Det är märkliga politiska tongångar i Sverige. Väldigt lite politisk förändring sker i praktiken, men på ytan är läget mer uppskruvat än till och med under valet förra hösten. När Kristdemokraterna i desperation inför sina ständigt krisande opinionssiffror lät sig köras över av sitt nykonservativa ungdomsförbund, blåser förändringens vindar, i alla fall på dagstidningarnas ledarsidor, som alla tävlar om vem som kan ge utvecklingen störst ödesmättnad – och frågan är om inte SvDs ledarskribent Janerik Larsson tar hem priset med sin deklaration att decemberöverenskommelsen (DÖ) ger Vänsterpartiet ”fritt fram att förstöra Sverige” (20/10).

Vad det betyder i konkret politisk utveckling är dock oklart. För en nyss vald rödgrön regering var DÖ som gjort för att passivisera gräsrötter, låsa in sig i en politik baserad på nyansskillnader och ge fri väg för Sverigedemokraterna att spela charaden som ”enda oppositionsparti”. Men att DÖ bryts under nuvarande politiska situation kan vi nog inte förvänta oss något gott utav. Dels för att överenskommelsen antagligen inte kommer att brytas i praktiken; det vill säga, samma urvattnade politik kommer att fortsätta drivas. Dels kommer det att inramas av Moderaternas och framför allt Kristdemokraternas iver att tvätta bort all medietränad alliansretorik och istället gå mot djupblå hårda-tag-utspel.

Göran Greider anar i en ETC-ledare att en epok är över och att klassdimensionen är på väg att åter tåga in i den svenska riksdagspolitiken, bara socialdemokratin överger sin triangulerande mittenjakt. Det är nog att hoppas väl mycket på socialdemokratin. Om socialdemokratin skulle hitta tillbaka till en sedan decennier begravd klassidentitet så vore det förstås ett enormt framsteg för hela vänstern, men det är ingen trolig utveckling och definitivt inget att vänta på.

Det mesta pekar dessutom i en motsatt riktning för socialdemokraternas del. Den s-märkta socialförsäkringsministern Annika Strandhäll arbetar tillsammans med allianspartierna för att höja pensionsåldern, S-ledda fackförbund talar sig varma om uppluckringar i LAS och regeringen Löfven förhandlar med oppositionen om ökade gränskontroller och ”skärpta försörjningskrav” för anhöriginvandring. Det är politiskt spel som vittnar om en så grundmurat förborgerligad samhällsanalys att det är svårt att ens föreställa sig var man ens skulle börja för att byta politisk riktning.

Slutsatsen som Danmarks just nu största vänsterparti Enhetslistan har dragit pekar mot ett mer självständigt vänsterprojekt. På sin kongress i september gjorde partiet upp med den tidigare inriktningen på att söka samarbete med socialdemokratin, för att istället bidra till att bygga upp de tillbakatryckta folk- och fackföreningsrörelserna från grunden. ”I denna återuppbyggnad kan vi inte räkna med Socialdemokraterna som medspelare” slog partiet fast i en text som ledningen antog. ”Vänsterflygeln måste stärka och utveckla sig själv i opposition mot både högern och socialdemokratin. Våra huvuduppgifter kan därför inte vara att göra små korrigeringar av socialdemokraternas misslyckade politiska kurs. Vi är vänstern i vår egen rätt med vårt eget projekt och vår egen kurs.” Är det inte dags för den svenska vänstern att gemensamt konstatera, ”vi vill något annat, nu går vi utan er”?

Ursprungligen en ledare i Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Svensson on Patreon!
Become a patron at Patreon!

2 svar på “Vänstern måste gå sin egen väg”

  1. Det underliga är att det ens finns några, Greider inkluderad, som framhärdar i någon sorts tro och övertygelse om att socialdemokraterna finns på politikens vänstra planhalva.

    Efter valförlusten och den, från socialdemokraterna, katastrofalt misskötta debatten om löntagarfonder under slutet av 70-talet och början av 80-talet har socialdemokraterna allt snabbare rört sig mot mitten. Skatteuppgörelsen 1990 satte effektivt stopp för ekonomisk omfördelning genom skatteverktyget varigenom socialdemokraterna övergav de sista resterna av progressiv ekonomisk politik.

    Partiets ställning, som ett mittenparti med nyliberal utgångspunkt, befästes sedan under Perssons långa tid vid makten. Sahlin och Löfven har sedan bara fortsatt i samma spår om än utan samma pondus. Ett kort mellanspel utgjordes av Juholt, som nog ändå hade en ambition att förändra, men som snabbt manövrerades ut i ett smutsigt och intrig- och maktspel.

    Glöm socialdemokraterna, som ett vänsteralternativ. Här finns inget att hämta vilket också Greider och inte minst vänsterpartiet borde förstå.

    1. Helt riktigt. Socialdemokraterna är inte att betrakta som ett vänsterparti. Göran Greider både när och sprider falska illusioner.

Kommentarer är stängda.