En lång rad undersökningar visar att Sverige är världens mest toleranta land. Rasismen är mindre än i andra länder och homofobi likaså. Det råder ingen tvekan om att Sverige är ett land som utmärker sig på sådant som tolerans och jämställdhet. Men stora delar av den del av vänsterns som är postmodernistiskt och anarkistiskt influerad har problem med detta. De menar att eftersom det finns rasism i Sverige kan Sverige inte vara det mesta toleranta landet.
Speciellt kan inte Sverige vara det mesta toleranta landet då historien är smutsig. Sverige har ju en kolonial historia. Att den är obetydlig i jämförelse med de flesta andra europeiska länder tycks bekymra denna identitetspolitiskt influerade så kallade vänster föga. Sverige har haft en pytteliten koloni i nuvarande Ghana en mycket kort period på 1600-talet, en koloni i nuvarande Delaware i USA en kort period under samma århundrade och en pytteliten koloni i Västindien ett århundrade senare, men under lite längre period. Sveriges bidrag var dock inte detta, Sverige exporterade en stor del av världen järn, en del av detta användes i slavhandeln (inte främst för att tillverka kedjor och sånt, utan för att köpa slavar i Västafrika från afrikanska härskare) och Sverige försåg slavplantagerna i Västindien med en hel massa mat i form av sill. Det sistnämnda har denna vänster inte en aning om. Men i det stor hela är Sveriges inblandning i slaveriets fasor mycket liten och marginell.
Dessutom är det oavsett denna historia, oavsett att det förekommer rasism i Sverige ändå så att landet är ett av världens mest toleranta, i de flesta undersökningar det mest toleranta. Vilket Sverige faktiskt länge har varit. Men detta utesluter inte att det samtidigt kan finnas rasism och diskriminering. Det finns ingen som hävdar att det inte finns rasism och diskriminering i Sverige men det ena utesluter inte det andra. Ändå envisas de identitetspolitiskt influerade delarna av vänstern hävda detta.
Ett typexempel på detta är en intervju med Mattias Gardell i tidningen Internationalen där han fler gånger säger saker som ”Sverige utger ju sig för att vara världens mest toleranta land där ingen är rasist.” och ”Hur upplevs verkligheten från perspektivet i Bergsjön när man hör att Sverige är världen mest toleranta land, vi har ingen diskriminering och tar krafttag mot allt detta?” Den typen av resonemang är irrelevanta. Ingen hävdar att diskriminering och rasism inte finns i Sverige bara för att landet är världens mest toleranta. Det vekar finnas en svårighet att ta in komplexa resonemang med delvis motsägande fakta. Men tolerans och rasism kan existera samtidigt. Sverige kan vara världens mest toleranta land samtidigt som det finns rasism.
I intervjun återkommer Gardell också till ett evigt tema hos en identitetspolitiskt influerade vänstern, att arbetarklassen, underklassen, numera betsår i stort sett bara av invandrare. Påståendet är dumheter. Arbetarklassen i Sverige består av cirka 4 miljoner människor. Det finns 1,6 miljoner invandrare, dvs utrikes födda, och 0,5 miljoner födda i Sverige med två utländska föräldrar. Totalt 2,1 miljoner. Alla de är inte arbetarklass och det är uppenbart att arbetarklassens majoritet är svensk och vit. Undantagen är Malmö och kanske också Stockholm, den identitetspolitiskt influerade vänsterns centralorter. Det verkar som om denna så kallade vänster faktiskt inte kan se längre än näsan räcker.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Tolerans, Intolerans, Slaveri, Kolonialism, Klass, Arbetarklass, Slavhandel, Etnicitet, Diskriminering, Rasism, Historia, Vänstern, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Arbetarklassen i Sverige består av…”
Ett grundläggande problem för vänstern och dess relevans i samhällsdebatten är att man använder sig av en begreppsvärld, som hör det gamla industrisamhället till. ”Arbetare” är ett begrepp, som av de allra flesta associeras till traditionella industriarbetare. Problemet i detta blir att stor kraft måste läggas på att försöka förklara begreppets verkliga innebörd – som för mig är löntagare – istället för att fokusera på det relevanta – makt över sig själv, makt över andra och ekonomisk fördelning samt hur dessa aspekter förhåller sig till produktionsmedlen.
När det gäller produktionsmedlen måste man också förhålla sig till att fortfarande – trots privatiseringar – en stor del av ”välfärdsproduktionen” ägs gemensamt av stat, regioner, landsting och kommuner. Dilemmat här är att förhållandena för löntagarna, när det gäller såväl lön som löntagarinflytande, inte skiljer sig nämnvärt för löntagare verksamma i produktionsmedel, som ägas av kapitalet. I industrisamhällets barndom ägdes de allra flesta produktionsmedel av kapitalet något som inte gäller i det som – rätt eller fel – kallas ”välfärdsstaten” och dess omfattande tjänsteproduktion. Verkligheten är mer komplex idag varför det krävs ett nytänkande, inte främst när det gäller de grundläggande orsaksambanden utan när det gäller begrepp och begreppsvärld.
Det tror jag inte är felet. Hade vänstern i sin helhet gjort det hade det inte varit en diskussion om hur arbetarklassen i Sverige ser ut. Industriarbetare är än idag huvudsakligen vita infödda män. Ingen industriarbetsplats jag kommit i kontakt med de senaste 30 åren har haft majoritet invandrare. Kanske kan Volvo Torslanda ha det idag.
I många serviceyrken och bland vissa småföretagare dominerar invandrad arbetskraft på ett annat sätt (ex. taxichaufförer, bussförare, städare , servicebutiker osv). Småföretagare är inte arbetare även om de många gånger lever med sämre ekonomiska villkor än arbetare.
Jag håller inte med dig. För mig handlar det om att beskriva verkligheten med hjälp av begrepp, som intuitivt speglar människors uppfattning. Verklighetsbeskrivningen, som sådan, och förståelsen för denna är för mig mycket viktigare än ett i land nästan krampaktigt fasthållande av en begreppsvärld, som i allt väsentligt, sattes under 1800-talets andra hälft. För mig är och förblir löntagare ett mycket mer relevant begrepp än arbetare.
Innebörden av ett begrepp behöver förstås inte vara fel för att det är otidsenligt, problemet är att otidsenligheten leder till missförstånd. Om vänstern inte använder ett språk och en begreppsbildning, som är intuitiv och lättförståelig, blir det än svårare att bryta den marginalisering som idag mer eller mindre paralyserat vänstern och gjort den till en obetydlig politisk kraft.
Löntagare inkluderar även en VD, en kommunal chef och Jacob Wallenberg (hans inkomster är i första hand ersättning för arbete åt stiftelserna och FAM). Det är ett helt oanvändbart begrepp. Allt annat än intuitivt.
Arbetarklass är ett relevant begrepp då det innefattar alla löntagare i underordnad ställning oavsett om det handlar om mervärdesproducerande industriarbetare och programmerare eller vårdpersonal och servicepersonal i reproducerande verksamheter. Der är ett högst användbart och adekvat begrepp. Vi kan ju inte sluta använda det bara för att folk är dåligt utbildade och skolade. Arbetare av olika slag kallar sig dessutom själva arbetare. De enda arbetare som inte kallar sig arbetare är folk som tjänar ganska mycket som exempelvis programmerare. Ingen kallar sig löntagare.
Problemet som jag ser det är att vänstern inte använder arbetarklass som ett begrepp utan som en fördom alternativ idoliserande stämpling, EN större del av vänstern använder det inte alls till förmån för maktanalyser som inte bryr sig om klass alls.
Men vi är lite off-topic. Mitt inlägg handlar inte om begreppet arbetarklass eller hur arbetarklass definieras utan om hur vänstern har det svårt med att synbara motsatser kan existera ihop som exempelvis tolerans-rasism, jämställdhet-patriarkat osv.
Ja kanske lite off-topic men ändå inte då du berör ”identitetsflummandet”. Den motsatsproblematik du pekar på är, som jag ser det, till viss del en följd av begreppsförvirringen. En begreppsförvirring som öppnar upp för den identitetspolitiska slagsida som drabbat stora delar av ”vänstern” och som blivit den, i det offentliga rummet, enda förekommande ”vänsterpolitikern”.