Osäkerhetens tid

Om det finns ett ord som sammanfattar läget när världens arbetarrörelser samlas till årets Första Maj så är det osäkerhet. Vi står inför högerextrem uppmarsch och en fortsatt nyliberal våg, som bara rullar på. En ändlös mardröm av krig, terror och flyktingkatastrofer med centrum i Syrien – och ovanpå allt detta tornar klimatets domedagskris upp sig, oberörd av alla påskrivna avtal och tomma ord.

Mitt i denna värld där arbetarklassen och vänstern så länge verkade ha drivits på flykten av en segerrusig borgerlighet dyker det, som från ingenstans, upp nytt hopp, nya utmaningar som överrumplar de härskande klasserna och skapar osäkerhet i deras politiska arrangemang. I sin självgodhet hade de börjat tro på sitt eget huvudargument genom årtionden, ”Det finns inget alternativ”, och missat att miljoner människor redan genomskådat detta. Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, den nya Labour-ledningen i Storbritannien och – med Bernie Sanders makalösa kampanj – till och med i kapitalismens högborg, USA.

Men även om den politiska scenen ändrats blixtsnabbt kommer aldrig utmaningarna från ingenstans. Bakom ligger åratal av träget, för att inte säga tröstlöst, arbete. Utan aktivisterna i Anticapitalistas hade Podemos knappast lyckats organisera den snabbt uppblossande Indignadosrörelsen. Utan de många vänsterorganisationerna i Grekland – inget Syriza. Utan decennier av fackliga strider, politiskt kampanjande och organiserande från den brittiska vänstern, ingen Corbyn. Och även om Bernie Sanders i fyrtio år varit en enveten enmansrörelse hade hans kampanj aldrig lyft om den inte burits upp av tiotusentals aktivister som i sin tur byggt upp långsiktigt förtroende och kontakter i olika massrörelser.

I alla fallen har det handlat om kombinationer av människor som tar sina första politiska steg och ett arbete andra gjort i årtionden. De förras energi och nyväckta hopp som stärker och stärks av de senares erfarenheter, analyser och förståelse av en samtid som alltid är svår att överblicka.

De senaste åren innehåller många lärdomar; vikten av att inte upprepa gamla misstag, men inte heller låsa fast sig vid en viss uppfattning om vilken väg den politiska utvecklingen kommer att ta.

Att folkliga utbrott och valvinster inte är nog gav Syriza exempel på. Det räcker inte att kämpa, inte ens att vinna, om vi inte vet vad vi vill göra med segern. Utan insikten och modet att bryta med det ekonomiska systemet kommer aldrig så massiva rörelser att hamna i återvändsgränder.

Dock. Även om hoten är många och tunga är dagens osäkerhet på arbetarklassens sida. De styrande är mäktigare än någonsin men tiden då de kunde känna total säkerhet är sedan länge förbi. Men det duger varken att vänta på spontana utbrott eller hoppas på en ljusbärare som ska ta täten. Morgondagens uppror, dess segrar och nederlag, framgångslinjer och återvändsgränder, grundläggs idag, av oss, här och nu. Det är i vardagsmotståndet, i organiserandet bland arbetskamrater och grannar, i tillfälliga rörelser och gamla organisationer och inte minst, i våra debatter om politisk strategi och analyser av vad som sker, som vi formar de krafter som kan utmana och ta makten.

Internationalen och Socialistiska Partiet har varit med i det arbetet i över fyrtio år och vi kommer att vara med i de strider och debatter som nu formar morgondagen. Den saken är åtminstone säker.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Osäkerhetens tid”

  1. ”Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, den nya Labour-ledningen i Storbritannien och – med Bernie Sanders makalösa kampanj – till och med i kapitalismens högborg, USA.”

    Hoppet Syriza släcktes innan någon förstod och inordningen under ”systemet” skedde med blixtens fart. Att t.ex. Podemos, i en motsvarande situation – särskilt då det verkar finnas gott om EU-anhängare i leden – skulle sluta som Syriza är tyvärr ganska troligt. Också för Corbyn och Sanders är risken stor att fastna i samma fällor när krav på verklig förändring ställs mot etablerade ordningar och grundmurade system.

    Hopp förbyts i besvikelse, en besvikelse som sedan ingen förmår att materialisera med följden att ”systemet” vid slutet av vägen kommer att stärkas. Fallet Syriza, som inte vågade gå en annan väg, visar dessvärre mycket mer på vänsterns oförmåga än på dess styrka. Den vänster som inte vågar pröva alternativ till ”systemet” har knappast något existensberättigande.

Kommentarer är stängda.